Karin Boye

Kris
Av Karin Boye
Dramatisering av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck
Regi Lyra Ekström Lindbäck
Scenografi och kostym Linn Wara
Gästspel av Kristeatern på Teater Pero i Stockholm
Urpremiär 19 maj 2012

Malin Forst, huvudpersonen i Karin Boyes roman ”Kris” är en ung kvinna som studerar på ett seminarium för blivande lärarinnor under 1900-talets början. Hon mår psykiskt dåligt – vilket hennes omgivning viftar undan med argumentet att hon fått den vanliga ungdomsångesten över världens tillstånd. ”Det går över” är vad hon får höra från både lärare, läkare, väninnor och föräldrar. Eller så är det dålig uppfostran, som hennes pappa menar. Kvinnor ska vara lydiga och underdåniga – och givetvis ska de frukta gud.

Föreställningen är intressant. Den startar med att vi får se Malin Forst (spelad av Elin Bengtsson) ensam med två slags demoner som slåss om hennes inre och hennes själ. Den svartklädda demoner som vill att hon ska få släppa lös sina känslor och den vitklädda demonen som kallar sig ”Rösten” som predikar lydnad framför allt. Malin Forst är klädd i stram åtsittande svart kjol och vit blus – en signal om hur inlåst hon är i samtidens kvinnoroll.

Föreställningen blandar många korta scener, både mer realistiska där Malin försöker få hjälp mot sin ångest av läkare, lärare och väninnor och scenen från skolmiljön – men också surrealistiska scener med figurer som Mäster Eckehart och Jeremia och flera scenen där olika viljor inom Malin Forst gestaltas av kvinnor klädda i samma strama vita blus och svarta kjol som Malin.

Det mest intressanta är det som inte sägs, det som rör sig under ytan. Det Malin förmodligen lider allra mest av är det som hon inte vågar säga, inte vågar uttrycka. Hon är förälskad i en annan kvinna, något som var så skambelagt på den tiden.

För mig handlar föreställningen om just det: det skamfyllda som människor inte vågar tala om, det som ger ångest och andra psykiska problem för att vi inte få tala om det, inte får avslöja vårt innersta.

Hur aktuell är då innehållet idag? På ett plan är samhället mycket mer öppet idag. Homosexuella får gifta sig och kan leva tillsammans – och den hemska gudsbilden som byggde på att vara rädd för gud har inget att säga till om i dagens samhälle. Tvärtom hyllas väl idag den demon som i föreställningen hade svarta kläder: idag förväntas vi bejaka oss själva. Vi ska släppa fram våra känslor och leva ut våra lustar. Eller? Nja, tänker jag: kanske inte helt. Anställda i dagens samhälle förväntas ju vara lydiga mot sina chefer, att med glatt humör utföra chefens order även om de är nycker. Så även om vi sluppit den hemska gudsbilden som dominerar i romanen Kris och dess samtid har vi fortfarande krav på lydnad, om än i mer smygande form.

Kristeatern är en fri teatergrupp som sätter upp ”Kris”, fritt tolkad av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck efter Karin Boyes roman. Det är unga skådespelare och scenarbetare – och jag hoppas vi får se dem samarbeta i andra projekt framöver. ”Kris” är en intressant föreställning. När romanen kom 1934 väckte den uppmärksamhet och från vissa håll fick den hätsk kritik. Sven Stolpe ansåg till exempel av den var farlig.

Idag tycker nog ingen att romanen är farlig – inte i västvärldens sekulariserade värld i alla fall. Men scenener som visar hur omvärlden inte kan hantera en ung människa som har ångest är oroväckande aktuell idag. Fortfarande är psykiska besvär något skamfyllt och tabu. Bara ett sådant exempel som att många försäkringar som gäller när vi blir sjuka, de gäller inte om det handlar om psykiska sjukdomar eller besvär – ett flagrant exempel är fackförbundens medlemslån, vars försäkring inte gäller om försäkringstagaren blir sjuk av psykiska besvär.

Jag tycker om hur Kristeatern jobbar med en enkel scenlösning med rekvisita som består av några fyrkantiga vitmålade klossar som flyttades om på scen och fick föreställa bord ibland och bänkar ibland, allt efter vad som behövdes. Föreställningen var uppbyggd på många korta, täta scener där inget onödigt var med. Det är inte helt lätt att arbeta med en sådan metod, men det fungerade bra och speciellt tror jag att när truppen fått någon föreställning till på sig kommer det att flyta på smidigt. Eftersom romanen ”Kris” inte är uppbyggd som en vanlig roman formmässigt utan innehåller olika texttyper som dialoger, klassiskt berättande, prosalyriska partier, brev och dagboksanteckningar passar den också att föras över på scen i en mer experimenterande form.

I rollerna: Elin Bengtsson, Klara Wenner Tångring, Josefin Sonck, Daphne Wahlund, Marika Nicklasso, Sanna Lindbark Starkenberg och Johannes Granlund.

Läs även andra bloggares åsikter om Kris, Karin Boye, Kristeatern, Teater Pero, teaterrecension, teaterkritik, scenkonst