Predator Badlands
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 november 2025
Regi Dan Trachtenberg
Efter att ha kommit från vänster och levererat en genuint positiv överraskning med Prey fanns det återigen ett hopp om att – det som på svenska döptes till Rovdjuret, skulle kunna leva vidare i en värld där legendariska filmmonster alltmer tappat sin dragningskraft, bortsett från de mest hängivna följarna. Regissören till Prey, Dan Trachtenberg valde sedan att nyttja den positiva medvinden genom en animerad antologi som fortsatte utforska den intergalaktiska jägaren genom olika tidsperioder. Resultatet blev omfamnat av fans men var för min egen räkning aningen spretigt och i huvudsak ointressant.
Då det nu blivit dags för Trachtenberg att göra nästa film i serien blir automatiskt frågan om det blir ytterligare en god påminnelse om varför Predator fortfarande fascinerar och attraherar, eller om vi har att göra med en vit fläck, lika minnesvärd som förmultnade höstlöv. Olyckligtvis gör filmen tidigt klart att det är alternativ två som gäller. För där Prey hade stora framgångar i att slå från underläge, men en ytterst måttlig budget, samt en intressant infallsvinkel genom att låta filmen utspela sig under 1700-talet på amerikanska slätter, vill Trachtenberg denna gång höja volymen och bjuda på fyrverkeri och dånande action.
Denna övergång visar sig vara lika dödlig för filmens övergripande kvalitet som valfritt vapen ur den utomjordiska jägarens vapenarsenal. Badlands må ha en större budget än sin föregångare men är fortfarande oerhört sparsam sett till konkurrenter som nyttjar tre gånger så mycket som filmen påstådda budget på cirka 100 miljoner dollar. Detta leder till en film som inte kan förverkliga sina oerhört grandiosa visioner vad gäller att iscensätta fantasifulla science-fiction landskap eller medryckande action. Inledningen, som är tänkt att få blodet att pulsera med en smattrande och rödglödgad strid, liknar snarare två tivoli-maskotar som fumligt står och vevar på med plastvapen. Filmens miljöer är ungefär lika imponerande och ger otäcka – genuint rysliga, associationer till Vin Diesel Pitch Black-uppföljare kallad The Chronicles Of Riddick, med omåttligt plastig CGI och animationer lika följsamma som Steffo Törnquist i Let’s Dance.
Under marknadsföringen för filmen har Trachtenberg talat sig varm för sin kärlek till diverse hyllade tv-spel som det nästan poetiska Shadow Of The Colossus – som påstås vara en inspirationskälla. Men där den japanska spelklassikern är förtrollande vacker i sin stillhet och förmåga att förmedla ensamhet, väljer Trachtenberg istället att ta de mest basala och menlösa inslagen från spelmediet, det vill säga diverse artificiella hinder och minst lika forcerade förklaringar till hur diverse objekt kan användas mot spelets motståndare. Överlag ter sig hela filmen mer som ett riktigt föråldrat spel – utan nutidens vassa berättarteknik, intuitiva spelsystem och levande miljöer, och inte som en stolt och modig actionfilm i science fiction-kostym.
Det spelar ingen roll att berättelsen nu sätter det titulära rovdjuret i centrum som filmens huvudperson kontra en ren antagonist. Storyn är lika gammal som den är förutsägbar med evighetslånga upprepningar som setts förr och i avsevärt bättre format. Och då filmen alltför tidigt – men även i sin alltför avslöjande PR, drar av skynket för den stora twisten känns det som att Trachtenberg tappat siktet för filmen, istället blickar han ofokuserat framåt gentemot potentiella uppföljare. Det skulle dock förklara varför filmen endast känns som en enda lång brygga, en hopplös transportsträcka som långsamt försöker ställa i ordning alla spelpjäser för något – eventuellt, mer intressant längre fram. För allt vi får är stela tolkningar av ombytta roller, där sekvenser från förr med Arnold Schwarzenegger eller Danny Glover nu sköts av rovdjuret själv. Elle Fanning som har den mest framträdande mänskliga rollen – där hon omges av digitala kreatur, verkar dock ha förstått hopplösheten i det hela och bjuder på en ytterst stel och närmast fladdrig insats som varken är genuin eller särskilt seriös.
Att filmen också känns barnslig utan att någonsin bjuda på kreativ lekfullhet ger det hela en genuint sur eftersmak. Här finns humor så stel att man kan fråga om en uråldrig artificiell intelligens står som skyldig. Det är bara då det bjuds på närbilder av diverse vapen och attiraljer som Trachtenberg demonstrerar en sorts flinande entusiasm. Då framträder den inre tonåring som – antagligen, studerade varenda detalj i originalfilmerna och drömde om att själv få iscensätta sin egen vision i detta universum. Tyvärr är denna uppenbara passion endast förnimbar i en handfull korta scener som lika gärna hade kunnat vara bakom-kulisserna material.
Predator Badlands är menlös, tam och framförallt stel, något som ännu en gång skapar en genuin oro om filmserien har någon framtid överhuvudtaget.