fritt efter Anton Tjechov (översättning Lars Kleberg)
Bearbetning Yana Ross och ensemblen
Regi och video: Yana Ross
Scenograf: Zane Pihlström
Koreograf: Mia Hellberg
Kostymdesign: Frida Fredriksson
Maskdesign: Gunnilla Berthin
Ljusdesign: Max Mitle
Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig
På scen: Vicitoria Olmarker, Emil Ljungestig, Johan Gry, Nora Sadayo, Stephanie Hayes, Robin Stegmar, Emelie Strömberg, Yngve Dahlberg och Vincent Grahl
Premiär 24/10 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 13/12
Ska meddela direkt att det är föreställningen efter premiären som recenseras, en föreställning som pågår i cirka tre timmar inklusive paus. Det var välfyllt i salongen men långt ifrån utsålt 28/10. Först en liten översikt gällande förutsättningar för egen del. Har uppskattat åtskilliga uppsättningar av Tjechovs fyra mest spelade pjäser vilka samtliga hade sin premiär runt förra sekelskiftet. Folkteatern fick till en fullträff med Onkel Vanja härom året. Den ryske legendariske dramatikern har mycket att lära oss om hur det är att leva och jag har fått många insikter av hans pjäser, om frustrerade materiellt gynnade människor vilka längtar efter en annan tillvaro. En problematik lätt att identifiera sig med.
Vad beträffar Tjechov-kännaren Yana Ross gisslade den lettisk-amerikanska regissören tillsammans med Maja Zade två privilegierade par och deras omvärldsanalyser i flashiga thrillern Skål för livet härom året på samma scen, en uppsättning jag berömde även om det fanns saker som störde i manus. Och eftersom jag var upptagen med Västsveriges bästa musikfestival under premiären i helgen kunde jag inte undgå att registrera lovorden från kollegor, vilket ofrånkomligt underblåste förväntningar. Kände mig således redo för och sugen på en resa från Tjechov-land och dennes tematik in i svensk landsbygd med röriga relationer utspelandes i en slags nutid.
Ett mått på hur jag värderar ett scenkonstverk ligger bortom intellektuella analysen. Syftar på att målet för avsändarna borde vara att engagera publiken. Till mig på tionde rad nådde inte sammantaget detta märkliga mischmasch av idéer, istället blev jag så bortkollrad och därmed likgiltig att jag knappt orkade applådera. Att vara tom när ridån slutligen faller är förödande för en osofistikerad(?) recensent. Behöver istället bli påfylld av känslor, gärna motstridiga. Vad som skedde skedde således tvärtemot mina förhoppningar.
Normalt sett följer jag paroll. Den går ut på att INTE lägga massa tid på att skriva om kulturella upplevelser som går mig förbi eller enligt mina preferenser saknar tillräcklig verkshöjd, knappt någon bryr sig om en sådan text. Men landets näst största stadsteater har så pass mycket resurser och lockar så pass stor publik att det är på sin plats att bemöda sig, göra ett undantag. Pjäsen med sina fyra akter och lika roande som mystiska sidosprång spretar sannerligen. Persongalleriet är omdöpt och stämmer väl bara delvis med Tjechovs pjäs som flyttats fram till en slags nutid troligen i Dalarna.
Konflikterna kretsar främst kring vad som i ursprungligt manus är fyra huvudroller. Vi har den före detta firade aktrisen Irene och hennes missförstådda geni till son, performacekonstnär utan större framgång Båda som lider av hybris och konstant praktiserad hatkärlek gestaltas av Victoria Olmarker och Emil Ljungestig. Hennes förmåga att grandiost äga scenen är en underhållande kvalitet i sig liksom hans kompromisslöst misslynta figur. Divan på fallrepet har i god tid före midsommar kommit till sin reumatiske storebrors bondgård med sin älskare i släptåg, den ryktbare författaren. Johan Gry gör den skröplige mannen vars tankar ideligen tar sig nostalgiska turer medan Yngve Dahlberg är författaren som vantrivs trots statusen han åtnjuter. Enligt Tjechov ska den Pär Gry spelar bort ur fyrtalet av huvudroller och ersättas med Nina, en rik godsägares dotter vars ungdomliga fräschör och livsaptit får konsekvenser. Nora Sadayo som gjorde sin praktik i Skål för livet har rekryterats för rollen.
Nämnda roller kompletteras med familjens lillasyster Mia, en av få som kroppsarbetar bland annat skjutandes på en skottkärra iförd stövlar. Vidare Paula som i denna drastiskt omgjorda version fungerar som förvaltare av gården. På den arbetsplats jag var anställd på i drygt trettioett år kallade vi sådana hedervärda individer ”arbetande förman”. Den som mjölkar, fyller silon och utför allehanda nödvändiga göromål gestaltas av Stephanie Hayes. Hennes och Mias slit i relation till övrigas lättsinniga förlustelser ger dramatiken en klassmässig dimension. De borde vara handräckning, göra rätt för sig under sin vistelse. Resterande personer i sällskapet har eller drömmer om relation med åtråvärda kvinnor. Robin Stegmars kvinnotjusare till gynekolog och Vincent Grahls trånande fritidsledare motsvaras sannolikt av läkaren och läraren som Tjechov introducerade. Kärlekskarusellen snurrar ännu fortare hos Yana Ross än i en traditionell Måsen.
Omväxlande scenografin med dess genomskärning av bondgården och hur den belyses av sommarens ljus kontra skuggor tillhör uppsättningens tillgångar. Förvisso bör det anmärkas på sista aktens minst sagt gåtfulla symbolik. Synkade koreografin måste också framhävas. Från öppningsscenens imiterande av råmande kossor till hur människoskocken beter sig i festligt koordinerade rörelser. Ett annat mer dominerande inslag är den karaoke somliga närmast frossar i under rusets inverkan. Minns inte längre vem som sjunger Bohemian Rhapsody, kommer däremot ihåg att Hayes vällustigt stuffar iväg på Dancing On My Own medan Stegmars rollfigur framstår som en tönt när han tar ton i Forever Young.
Vore felaktigt att påstå att pjäsen Måsen som teatervan publik känner den, förintas på motsvarande sätt som fågeln skjuten av August. Men alla sidosprång och tillägg tröttar i längden ut mig. Metaperspektivet, upptagenheten av konstnärssjälars egocentricitet och smärtan i obesvarade kärlekar blev alltför överdriven, kändes uttjatat. Diskussionen om teaterns relevans går förmodligen mest branschfolk och kritiker igång på. Vilken betydelse bör den sortens självbespegling tillmätas? Att några fyndiga repliker uttalas på temat under helaftonsföreställningen ändrar inte min skepsis.
Vidare hade fler nycklar behövts för att hålla uppe intresset, eftersom skildringen med sina faser blev tämligen diffust ju längre intrigen fortskred. Varför göra det så krångligt att hålla reda på relationer och rötter? Har regiassistenterna haft synpunkter? Ska vi förutsätta att den rullstolsbundne rollfiguren drabbats av demens? Typiskt nog upphävs fiktionen när skådespelarna i drömlik sekvens virvlar omkring i fonden och det till och med slås en volt. Den utdragna scenen på slutet får mig att tänka på vad som utvecklas till en sanslös audiovisuell happening i Att begära tre systrar på samma scen 2013. Ensemblen ska inte lastas för en skev slutprodukt. Olmarker är alltid finurligt bitsk och därmed sevärd. Internationellt verksamma Stephanie Hayes och nykomlingen Nora Sadayo övertygar. Johan Gry och Emil Ljungestig med sina väsensskilda spelstilar gör ett gediget intryck liksom Yngve Dahlberg. Är strävsamt rekorderliga Mia den första roll Emelie Strömberg från Backa gör på Stadsteatern?
Recensionen skrivs utan stödanteckningar alldeles för lång tid efter vad jag bevittnade. Hoppas inte den därför ter sig lika ostrukturerad som Yana Ross bearbetning. Ett par saker till förtjänar att sättas på pränt. Attributören som utmärkt lyckats ta fram ett antal naturtrogna kohuvuden vilka lutar sig fram i sina spiltor. Förvaltaren som förutom umgänget med den ostadige gynekologen, verkar ha haft sitt livs största upplevelse när hon var publik då Mikael Samuelsson sjöng sig i hennes hjärta och det då blev större än hon kunde hantera.
Och slutligen den gubbsjuke författaren vars fåniga monolog behöver kommenteras. Dels tvångsmässiga driften att ständigt vara sysselsatt med bokprojekt och jämföra sig med de bästa (Auster, Fosse med flera) och medge att han kommer till korta. Dels den ack så förutsägbara tiraden om hur intellektuell kapacitet bäst används. Att ”folkmordet” (godhetssignalerare har ju högst ovetenskapligt bestämt vad som avses), klimatrörelsen och ”fascisten i USA” ingår i uppräkningen över ämnen Maximilan borde hålla sig till. En bredsida som enbart tillfredsställer egna kretsen, stänger dörren till en öppen diskussion, ids inte nödvändig research om historisk faktabakgrund. Kul detalj tidigt in i handlingen är genomförandet av det vattentrick som, om jag minns rätt, gynekologen senare hänvisar till. Tråkigt dock att det summa summarum blev tummen ner för en uppsättning jag sett fram emot och som efterhand upplöses i någon slags dekonstruktion.