30/10 2025
Draken Live i Göteborg
Arrangör: Julius Production, JPG & Nöjespartner
Jag är ett stort fan av The Who, inte minst livealbumet från Leeds och rockoperan Quadrophenia inklusive filmen sex år senare. Den rör vid något längst inne i mina känsligaste vrår som knappt går att formulera verbalt. På natten efter mitt besök på Draken tillsammans med kanske uppemot 500 entusiaster, gjorde jag inspirerad något som i efterhand kanske skulle undvikits. Att jämföra med originalen framstår som orättvist. Fast både till skillnad från de fenomenala Pepperland, de två band från Göteborg som ”plankar” Stones och halvamatörerna från Skellefteå som med kända gäster framförde repertoaren ur The Last Waltz på Storan 2016; fuskas det en del i just Quadrophenia, Won´t Get Fooled Again och Who Are You. Somliga instrument och passager har utelämnats. Vad jag redan noterat blev än mer uppenbart när jag tittade på olika reaktionsvideor på fem klassiska Who-låtar.
Funderade då på det här med att tolka eller rent av ge sig på att imitera en förlaga. I jazzen tolkas amerikanska sångboken, ibland med fritt förhållningssätt medan andra väljer att vara trogna ursprunget. Rock- och underhållningsbranschen har alstrat en uppsjö av tribut-sammansättningar vilka skiljer sig åt i hur väl de lyckas, också i vilken strategi som tillämpas. Med det sagt var det förstås förenat med stor glädje att äntligen få höra ett enastående material live, en katalog som omspänner epoken 1964-1982. Tydligen var The Who i Sverige senast 2007 men jag har tyvärr inte sett dem. Nu i backspegeln är det såväl oförlåtligt som oförklarligt att jag inte upplevde de fyra solisterna på Scandinavium på 70-talet, när min morbror var vd:ns högra hand och ordnade fribiljetter åt mig.
Rubriken på den turnerande showen lyder ”The Music From Tommy & Quadrophenia”. Ett knippe låtar från vad som kallats de första rockoperorna görs, fast mest tid ägnas åt andra hits och rariteter. De som är på scen konstant och omger nestorn Mats Ronander (hört honom flera gånger live, är still going strong drygt fyrtio år efter att jag såg honom på Mudd Club med tajt band, i en tid då tre soloplattor släpptes vilka jag har på vinyl) är kapellmästaren Hansa Berg Beijer på keyboards. 54-åringen är verksam inom körmusik och jazz.
Rytmsektionen består av hårt arbetande trumslagaren Andreas Eriksson som driver One Hell Of a Band som kompat massvis med artister inom bredare underhållning/ schlager såsom Jill Johnson och Charlotte Perrelli jämte Peter PJ Jägerhult på elbas. Den senare har figurerat i Attack, Rhapsody In Rock, lirat med Basse Wickman och producerat åtskilliga turnéer. Vidare syns Ronnie Åström på gitarr och Thérèse Löf körar. Åström har som flera i tribut-bandet en egen karriär och meriter från Tommy Körberg medan Löf räknas som en av landets mest erfarna inom sitt gebit och också varit solist. Flertalet av dessa hade jag inte koll på och Janne Åström presenterar bara deras och övrigas förnamn utan att ge mer info. Överhuvudtaget kan man begära mer kött på benen avseende medverkande och framför allt att sätt in The Who i en kontext.
Äntrar och lämnar scen gör Conny Bloom i sedvanlig hippie-utstyrsel och gitarr, bortsett från ett tillfälle då han enbart sjunger. Bloom känns igen från Electric Boys och massvis med andra sammanhang. Han ingår i Medborgarna tillsammans med Janne Åström vars berömmelse vilar på roller i musikaler och Cornelis-tolkningar. Meja slutligen är nog den mest namnkunnige jämte ”Malla”. Sent 90-tal fick hon som bekant en megahit och har i omgångar bott och verkat utomlands. I pausen tyckte en av Who-kännarna att hon borde fått sjunga fler låtar, trots att det var ytterst sällsynt med kvinnor i London-kvartettens produktioner.
Konserten i två avdelningar har påkostad ljusshow fast ingen laser som hos The Who. Ljudet är tillfyllest och man har tänkt på spännvidd och omväxling. Ska inte kalla mig expert eftersom jag lyssnat sparsamt på Tommy och fick googla härkomst på The Seeker från 1970. Man drar igång med första singeln I Can´t Explain och Kids Are Alright. I The Seeker träder Bloom fram för första gången, levererar aftonens första solo i en svängig sak.
Första höjdpunkten infaller i oerhört suggestiva Who Are You med den oemotståndliga slinga melodin utvecklas från. Under konsertens missas stundtals att ta fram såväl dynamiken i soundet som den slamrigt råa extasen. Dock här och i flera andra tolkningar lyckas det kompetenta gänget tillräckligt för att ge mig rysningar även utan alla övergångar. Man följer upp med pumpande beat i Pictures of Lily från Tio i topp och singeln finns i min ägo. Hanne Åström avlöses vokalt av Meja. Före paus kryddar Åström, Bloom och Ronander snärtiga passager med giftiga solon. Vi får ljuvliga tvådelade Behind Blue Eyes och därpå Bargain vars vindlande toner färgas av kapellmästare, bakgrundssångerska och i introts av ”Malla”.
Det dröjer innan musik spelas från de rockoperor vilka skulle utgöra lockbete. Först ut är nedslag i Tommy där Janne Åström respektive Meja anför. Vi får bland annat See Mee, Feel Me, Acid Queen och Bloom ansluter i medryckande tonartshöjande Pinball Wizard. En lustig impuls som uppstod hos mig i detta sjok handlade om slingorna från klaviaturspelande kapellmästaren. Gav mig Genesis-vibbar.
Antar att det på samma gång är en inspirerande utmaning och en otacksam tour de force – uppgift för sångare, basist och trumslagare att ge sig hän och försöka rekonstruera den magi som Who kreerade. Det var stort och lätt surrealistiskt att äntligen live kunna höra låtar ur Quadrophenia, den obeskrivligt gripande berättelse om rebellen Jimmy som kämpar frenetiskt höra till, bland stolta mods i mitten på 60-talet. Roger Daltrey menar att det är ett av de viktigaste verk som gjorts under senare delen av 1900-talet. En resa i revoltens tecken med en andlig dimension om utanförskap. Jag instämmer!
Har så många starka minnen från lyssningar på dubbel-lp:n med sitt fördjupande fotoalbum, filmen, ålat fram till kanten av Beachy Head, vandrat på stranden och i gränder i Brighton, dansat på Sherry´s där delar av intrigen utspelas. Man hade repat in episka finalen Love, Reign oér Me, The Real Me där rytmsektionen med Jägerhult i spetsen nödgas vara på tårna från första takten och lyckas, härligt pulserande 5:15 där det excelleras i groove samt avskalade I´m One som Åström fint frontar. Hyggliga versioner och inte minst sist nämnda komposition tillhör konsertens krön. Lite förvånad över att jag inte hör att kapellmästaren inkluderat stråk och blås i sina arr, kanske en rättighetsfråga.
Bargain görs alldeles utmärkt liksom glatt energiska singeln Join The Band och flummigt expansiva I Can See For Miles. John Entwistle Och det vore förmätet att klaga på utförandet av deras två mest klassiska hits vilka lagts sist före obligatoriska extranummer. Syftar förstås på minimalistiskt hållna urladdningen i Baba O´Riley jämte den perfekta rocklåten Won´t Get Fooled Again. Jag köper klassikerna i denna tappning, även om jag som sagt noterar att inte varje ton från originalen finns med.
En radda pigga ofta bluesanstrukna lagom långa solon levereras från konstellationens gitarrister Bloom och Ronanders bedrifter följer förväntad mall, förtjänar beröm. Ronnie Åströms insats överraskar positivt då jag inte hade dålig koll på hans förmåga och förehavanden. Han jämte basisten Peter PJ Jägerhult imponerade mest i mina öron. Gick för övrigt inte att undgå lägga märke till att Ronander hade fått slita för att få pejl på texter.
Efter att ha tagit emot publikens jubel visade det sig att ytterligare material sparats. Med kärleksfull energi kastar man sig in i Substitute, Eddie Cochrans Summertime Blues samt ikoniska My Generation. För deras tappning av en av få covers i Who-katalogen utdelas guldstjärna. Samtliga titlar fanns på repertoaren i Live At Leeds som ju blev en fantastisk liveplatta, trots primitiva förhållanden vid inspelningstillfället. Som framgår hade jag vissa smärre invändningar men är ganska nöjd totalt sett.