Göteborg Jazz Orchestra och Nils Landgren
A Letter To Eje Thelin
5
Inspelad 7-9/6 2024
Producent: Mats Eklund
Prophone
Releasedatum: 7/11 2025 (vinyl)
Har ni läst mig vet ni sannolikt att det blivit ett antal texter om Göteborg Jazz Orchestra. Har följt dem nästan sedan starten med deras Monday Night Big Band-evenemang som varit enormt stimulerande att hänga med på. Och när jag ursprungligen tillfrågades stiftade jag kontakt med Johnny Olsson och Johan Borgström vilka intervjuades. Deras månatliga spelningar och andra projekt värdesätter jag högt. I praktiken har en vänskap uppstått vars konsekvens bland annat inneburit att jag självfallet skulle ha avstått att skriva om ett mått av besvikelse infunnit sig. Nu motsvarar de på sin tredje skivutgivning till den grad uppskruvade förväntningar, med ett slags uruppförande av Eje Thelins sista storstilade verk Raggruppamento, att betyg något längre ner på skalan hade känts missvisande. Ni få lita på mig när jag hävdar att det inte är frågan om fjäsk, utan helt enkelt ett välgrundat omdöme. Upprinnelsen till projektet är att GJO i en av konserterna med tema svenska jazzhjältar lirade musik av Eje Thelin. Om fortsatta arbetet med att sjösätta ett betydande verk så som det var tänkt att framföras, kan läsas om när man viker ut dubbel-vinylen jämte en introduktion av Eje Thelin, plus rörande betraktelse av hans son närvarande vid inspelningen.
Sviten släpptes postumt året efter att trombonisten, bandledaren och kompositören gått bort i cancer. Har en P2:s inspelning på kassett från inspelningen med Radiojazzgruppen 1989 då Landgren var med. Kompositörens hälsa satte stopp för medverkan varför han originellt nog lät Göran Klinghagen på syntgitarr spela de solon som var ämnade för Thelin. Om denna omständighet jämte Eje Thelins status och estetik upplyses om på denna dubbel-vinyls fjärde sida som helt ägnas åt ett samtal lett av Mats Eklund mellan Nils Landgren och John Eje Thelin, Ejes son. Där understryks vilket avtryck Thelin gjort. Från att ha ha varit omsusad i ungdomen genom att ha lirat tradjazz, till att bli en innovatör och het på festivaler i Europa under 60-talet och följande decennium till att skriva för större sättningar såsom Radiojazzgruppen. Gyllene Skivan omröstningar vanns två gånger. 1973 utsågs han av Down Beat till bäst i världen på sitt instrument.
Minns att jag såg E.T Project på Skeppsholmsfestivalen 1986 och då hade införskaffat Polyglot på lp. Dyrgripen finns kvar i välbevarat skick Apropå Raggruppamento (omgruppering på italienska) som enligt sonen summerar en livsgärning, har GJO vid skilda tillfällen framfört ett par av kompositionerna och hela sviten för cirka ett och ett halvt år sedan på Park Lane. Då med duktiga Lisa Bodelius i solistrollen. Albumets titel har hämtats från en komposition av Georg Riedel (1934-2024) skriven under hans sista år för storband och han komponerade för GJO.
Innan mina intryck från att ha lyssnat i hörlurar redovisas, kan det vara på sin plats att lista fakta om inspelningen. Framgår inte i vilken studio inspelningen skett, däremot talas det om att Per Sjössten fungerat som ljudtekniker, medproducent och ansvarat för mastring. Ralph Soovik från Bohuslän Big Band har tjänstgjort som dirigent, tillika medproducent också han. Den smått legendariske ljuddesignern Åke Linton ansvarar för stereomixning. Ska tilläggas att de två som kompletterar skaran av medproducenter, nämligen Olli Rantala och Gustaf Wiklund. Akustiken är inte oväntat perfekt.
Flera av de välmeriterade som här spelar med GJO har också engagerats av Bohuslän Big Band och Martin Bjurek Svanström i träblåset är till och med anställd hos BBB. Han omges av Björn Cedergren, Andreas Hall, Pontis Pohl samt Andreas Thurfjell. Trombonsektionen består av Jakob Sollerman (syns ofta med BBB), Ella Wennerberg, Fredrik Wiklund samt Anders Carlsson. GJO är känd för sin eminenta trumpetsektion. I studion formade verksamhetsledaren Mats Eklund en kvartett med Patrik Jansson, Robin Rydqvist och Jonathan Kronevik. Kompet utgörs av pianist Simon Westman, gitarrist Erik Weisglass och dess rytmsektion med Olli Rantala på bas, Vanja Holm percussion samt bakom trummorna Adam Ross.
Lyssnare tillförs okuvlig energi och livsmod genom spänstigt klangrika kompositioner. Blir rörd av hur strålande synkade GJO maximalt utvinner kompositörens musikaliska bokslut. I likhet med Polyglot fångas jag av framsvepande harmonikens stämmor, rytmiska finesser och extraordinära solon. Vitala musiken känns tidlös, med omdöme kombineras storbandets traditionella sound med införlivandet av modernt tonspråk.
Så här långt skrivet har det blivit hög tid att ösa lovord över trombonsolist Nils Landgren vars spel enligt sonen John har något av Eje Thelins DNA över sig, kommer så nära det är möjligt dennes sound utan att imitera. Och när han ger sig i kast med undersköna beklagande vemodskänslan i Gloomy fixar inte sonen att sitta kvar och lyssna, berättar om den gripande anledningen. Landgrens första solo i Vision sätter standarden, betyder något extra för honom får vi veta. Det följs upp med ypperliga insatser i en handfull omväxlande kompositioner, alla med djupverkande substans.
Pulserande soundet kryddat med flera utomordentliga solister – Landgren, Olli Rantala på bas och Erik Weisglass gitarrspel – gör Things till en av höjdpunkterna utöver nämnda betagande Gloomy som etsar sig fast i en. Upptakten med titelstyckets första del tar tag i en med sin riviga introduktion. Tekniken hos samspelt enhet och hantverkskunnandet hos visionär kompositör i all ära. Vad som rör vid ens innersta är den emotionella kvalitet melodierna besitter. I vidunderlig senast nämnd ballad tycker jag mig höra fragment från Gil Evans, dennes episka orkestreringar av Porgy And Bess och Sketches of Spain. Associationen faller sig naturlig då sonen upplyser om att hyllade faderns ideal var att kunna låta som Miles Davis, göra motsvarande avtryck.
Den oerhört vackra låten man ryser av övergår i en fas med anstrykning av Thad Jones / Mel Lewis Orchestra till ett fantastiskt fyrverkeri av synkoper. Det på sin tid världsledande storbandet, var ju initiativtagare till högklassig storbandsmusik under måndagskvällar och en storhet som GJO gjort tribut till. I titelstyckets andra del, logiskt nog placerat sist i sviten, triumferar rytmläggarna Ross och Holm i en maffig dialog. Som ett ljuvligt appendix hörs Georg Riedels brev till en av svensk jazz stjärnor som döden så grymt tog ifrån oss i förtid. Uppseendeväckande att maestro skrivit en finurlig, optimistiskt hållen dänga till Thelin. Osäker på om de musicerade tillsammans, kan däremot med säkerhet slå fast att verket och dess utförande av GJO och berömd gäst förtjänar sina superlativ.