Bål
Bygger på texter av Karin Boye
Regi Helena Röhr
Scenografi, kostym och rekvisita Anne Hellandsjö
Kompositör, librettist, sångare och producent Helena Martinsson
Sångare:
Sopran Paulina Pfeiffer
Mezzosopran Hedvig Hasselström
Sopran Helena Martinsson
Musiker:
Flöjter Madeleine Johansson
Klarinetter Filip Alffram
Viola Andreas Forsman
Vibrafon och slagverk Magdalena Meitzner
Musikalisk ledare Dan Tillberg
Uruppförande den 4 maj 2022 på Teaterverket Svea i Stockholm
Karin Boye är en av våra stora poeter och för de allra flesta är nog strofen ”ja visst gör det ont när knoppar brister” välkänd. Nu har ensemblen Opera Astarte, i samarbete med Farsta församling, Musikverket, SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd) och Suicide Zero satt upp enaktsoperan Bål, som baseras på Karin Boyes texter. Operan vill uppmärksamma dagsaktuella teman som ungas psykiska ohälsa, sexualitet och identitet.
Den driftiga Helena Martinsson står för idén till uppsättningen, men har också skrivit librettot, tonsatt musiken och spelar själv rollen som Karins stora kärlek Anita Nathorst. Operan handlar om Karins tankevärld och relationer, och djupdyker rakt ner i hennes livs mest dramatiska skede. Karin brottades med sin sexuella läggning i en tid då homosexualitet fortfarande betraktades som en sjukdom. Samtidigt försökte hon hantera sina starka känslor för den äldre uppsalastudenten Anita Nathorst, men den romantiska kärleken förblev obesvarad. Istället skulle Karin leva resten av sitt liv med Margot Hanel som hon träffade under sin tid i Berlin, men aldrig utan att sluta tänka på Anita.
Operan börjar med den händelse som ska bli början av slutet på Karins liv. Hon tar emot ett brev från Anita, som har fått cancer och uppmanar Karin att leva lyckligt utan henne. Av sorgen och kärleken för Anita och skuldkänslorna för Margot, som utgör huvudtemat i operan, avslutar Karin Boye sitt liv, 41 år gammal.
På teaterverkets intima scen skrider Karin, Anita och Margot långsamt in, iförda blå pageklippta peruker och tidstypiska 40-talsdräkter. En ensemble bestående av flöjt, klarinett, viola och vibrafon står för musiken, som gränsar till det atonala. Stundvis är den suggestiv. Särskilt spännande är de plötsliga inslagen av vibrafonen och slagverken. Det som däremot verkligen bär upp musiken är sången. Det är tre mycket bra röster som låter fantastiskt ihop! När de sjunger tillsammans, som de bland annat gör i början och i avslutningen, blir musiken som intressantast. För det mesta framförs dikterna däremot som solopartier, vilket stundvis blir lite långdraget då musiken är ganska likartad i de styckena.
Jag har också lite svårt att tro på den starka kärlekshistorien som operan handlar om. Det är en ganska stor kontrast mellan dikternas intensiva känslor och hur sångarna förmedlar dem på scenen. Ibland skulle det kanske behövas mer inlevelse för att få det helt trovärdigt.
Men som helhet har operan ändå fångat den mystiska, ångestladdade och poetiska stämningen i flera av Karin Boyes dikter. Något som bidrar till det är de svartvita rörliga bilderna som spelas i bakgrunden och som illustrerar dikterna. Kameran är i rörelse genom skogen och visar en närbild av knoppar som brister.
Operan är ett fint initiativ. Kanske kan den ibland uppfattas som ”svår”, men intresserar man sig för Karin Boye och vill ta del av hennes verk i en ny kontext kan man gott ta sig till Teaterverket för att se denna opera.