3/11 2025
Stenhammarsalen i Göteborg
Dagen före konserten när jag befann mig på vernissage i Lerum upptäcktes att jag missade att den otroligt meriterade Omar Hakim var på ingång. Han och hans fru pianisten Rachel Carmel Hakim (född Nicolazzo) har en akustisk trio till vilken de för tio år sedan rekryterade kontrabasisten Jonathan Toscano. Hennes artistnamn är kort och gott Rachel Z och skam å sägandes hade jag inte koll på hennes cv, visste inte att hon var gift med den ett och ett halvt huvud längre giganten. Visste inte heller att hon släppt ett dussintal album i eget namn inklusive sprillans färska Sensual och inte att hon ingått i Steps Ahead och samarbetat med Al Di Meola, Peter Gabriel, Terrie Lyne Carrington och Wayne Shorter. Vidare har hon vars stil liknats vid McCoy Tyner tjugofem år tillbaka i tiden jobbat med Stanley Clarke, Lenny White och något senare med Tony Levin.
Trion är ute på en minturné i Europa och enda spelningen i Sverige skedde i Göteborg i Konserthuset, i den mindre salong med förträfflig akustik där jazzserien arrangeras. Det var inte riktigt fullsatt och den heterogena publiken liknade inte någon typisk jazzpublik, vilket inte är en värdering utan en observation. För att få upp intresset ytterligare borde man ha betonat kolossala omfånget hos 66-åringen, när denne etablerade sig i de exklusivaste rock- och jazzkretsarna på 80-talet. Den tidigare långhårige Hakim berättar om hur stort det var att få ett genombrott med Weather Report. Samma decennium nåddes framgångar med bland andra David Bowie, Sting och Dire Straits. Under karriären ska han enligt uppgift dessutom ha spelat med Madonna och Celine Dion, Brian Ferry och Foo Fighters, George Benson och Miles Davis, Kate Bush och Journey. Om jag har rätt info ersatte Hakim Tony Thompson i Chic när han hade dött 2003. Vad gäller Jonathan Toscano kan läsas på hans hemsida om samarbeten med Steve Wilson, Minu Cinelu, Oz Noy oc att också elbas trakteras.
Konserten pågår i cirka två timmar inklusive paus och bortsett från två presentationer av Omar introduceras repertoaren av Rachel Z. Stämningen är som man kunnat förutspå varm och hjärtlig. Paret gläds åt hur noga vi lyssnar och trion får rättmätig respons på sina prestationer. Minst fem låtar görs från det gränslösa färska albumet som säljs och signeras. Sensual lanseras som en fascinerande mix av jazz, rock och världsmusik. Paret verkar ha gjort fler skivor tillsammans under olika gruppnamn.
De ägnar sig åt virtuost samspel, frapperande ofta beatbaserat. Man gläds åt att hela tiden sätts melodiskt tonspråk i centrum. Trions signum är något annat än vare sig bländande fusion eller konventionell jazz, istället en friare inriktning som faller sig naturlig med tanke på deras mångsidiga bakgrund. Tar inte lång stund innan jag ler brett, roas av och häpnar över fills från Hakim. Om jag generaliserar vill han i motsats till den tio år äldre legendaren jag såg i Kungsbacka tidigare i höst visa varför han blivit en eftertraktad stjärna. Älskar vad han företar sig och är lycklig av att sitta på femtonde raden och försöka dokumentera. Om GP återigen missar att bevaka ett evenemang av denna dignitet har undertecknad en funktion att fylla. Kvinnan som anför vid flygeln serverar konstant högst njutbara löpningar som präglar deras låtar och anmärkningsvärda covers.
Tre första låtarna heter Save My Soul, What About The KIds samt Det tar tid. Svenska titeln har ett glödande beat och kan originellt nog härledas till psykedeliska rocksensationen Dungen, som jag för övrigt sett på Skeppsholmen och WOW vilket resulterat i recension. What About The Kids innehåller piggt bas-feature och magnifikt trumsolo i outrot medan ljuvliga Save My Soul lanseras som bön för fred i världen.
Snabb övergång görs till en utmanande utflykt i jazzens rafflande tecken. Sker genom intrikata löpningar av Rachel och ett makalöst polyrytmiskt driv i komposition som visar sig vara signerad Wayne Shorter som hyllas. Både pianist och trumslagare sa sig ha växt av att få samarbeta med honom. Man fortsätter med att tolka The Three Marias från Shorters omfångsrika album Emanon. Dessa framföranden kännetecknas av flow respektive dynamik. Låter alldeles betagande! Före paus läggs en svindlande skönhetsupplevelse in när trion överraskar igen. Tolkar nämligen Bizzare Love Triangle av New Order som jag råkar ha på Substance (samling på vinyl). Det uppbackande kittet placerad emellan makarna tar här fram stråken.
Andra set inleds med ett knippe original. Vi får Humour And Nudity med suggestiv basgång och excellerande i tajt samspel. Därefter komposition tillägnad kvinnlig konstnär samtida med Michelangelo. Noterar att basen lyfts fram ett snäpp och framför allt att Hakim en handfull gånger lämnar låtarna för en stunds underbart publikfrieri. Hans framställan av rytmer i fabulöst tempo är precis så fantastiskt att lyssna till som jag hade bespetsat mig på. Givetvis framförs nya albumets titellåt som bryter av genom att vara lyriskt porlande (om jag minns rätt). Rachel introducerar oss också till Bodhisattva vilka ju verkar inom buddismen.
Betydelsen av den minst framträdande musikern i trion framhävs. Att Toscano verkställde uppdraget att komponera för trion framgår med besked. Spännande uppbyggd sak följs av konsertens kanske definitiva höjdpunkt. Hakim berättar att i turnébussen för tio-femton år sedan diggades Foo Fighters och alldeles särskilt deras These Days, Dave Grohls egen favorit släppt som singel från album utgivet 2012. Högst osäkert om jag hört originalet, men omformuleringen i jazztappning utvecklas till en vidunderlig hit. Rachels lysande pianosolo måste särskilt betonas. Tyckte mig känna igen extranumret där Hakim tog fram sina filtklubbor. Kan den ljuvliga balladen månne ha skrivits av Sting? Hur som helst en genrefri mycket givande konsert som torde ha gjort samtliga i publiken tillfreds. Inte osannolikt att somliga fick en ny favorit. Rachel och Omar hade spelat i Göteborg tidigare, fast uppfattade att det premiär för dem tillsammans på scen.
Tack för bilder Jan Backenroth