Jenna Nyman
Idag känns allt skit igen
3
Inspelad i Studio Glasfågeln utanför Lilla Edet
Ljudtekniker, mix och master: Gustav Davidsson
Prophone
Releasedatum: 3/10 2025
Första gången jag träffade på den 27-åriga sångerskan och låtskrivaren från Göteborg jobbade hon som servitris på Utopia. Sedan dess har hon bland annat genomgått utbildning i Tyskland, sjungit på jam och haft tribut-konsert till Nancy Wilsons ära. Jag hann höra slutet på releasespelningen tidigare i höst på Unity. Minns att hon frågade vad jag tyckte och har för mig att jag gav ett svävande men uppmuntrande svar. Nu har jag lyssnat på debuten ett par gånger och senaste gången i hörlurar. Inspelningen är oklanderlig och varje instrument exponeras. Möjligen kunde det vokala stundtals ligga längre fram i mixen.
Till sina nio egentillverkade låtar sjungna antingen på svenska eller engelska har hon anlitat en spännande sextett jag är ganska väl förtrogen med, fast det sannolikt är premiär vad gäller att höra just dem musicera tillsammans. Nestorn i gänget heter Stefan Wingefors, en pianist som förekommer hos Bohuslän Big Band och i ett flertal intressanta smågrupper. John Nilsson på tenorsax har efter pandemin etablerat sig i svensk jazz medan övriga unga gardet är på god väg. Trumpetaren Benjamin Löfgren har hyllat Chet Baker och i likhet med Nyman skrivit komposition på beställning åt Bohuslän Big Band. Filip Johansson som vistats i Paris har hörts i konsert på Utopia. Melker Törnqvist tillhör numera de mest flitigt anlitade i Västsverige och trumslagaren Max Johansson har också han utmärkt sig synnerligen positivt på Utopia och med GJO på Park Lane. Har således till skillnad från debuterande sångerskan hört musikerna frekvent senaste åren.
Ingen producent anges varför vi får utgå från att Nyman skött den sysslan. Kanske hade det inte blivit lika mycket scatsång om någon annan haft den rollen, Presstexten är lite lustigt blommig när det på engelska talas om att ”musiken sträcker sig från nostalgi till dekadens och ett introspektivt överanalyserande.” Uppgiften om hur storytelling varvas med lekfulla improvisationer kompletterar sakligt presentationen. Nyman har inte bara framträtt i sitt Göteborg utan också under Stockholm Jazzfestival, i Berlin och Schweiz.
Hennes uttryck sägs pendla mellan intimt och kraftfullt vilket jag instämmer i. Ibland gör den angenämt avtryck, ibland blir den oklar och tar mig inte i besittning. Det är till lika delar modigt och kreativt att förlita sig på eget material. Vad beträffar såväl vokal som kompositionell förmåga blir resultatet i slutändan ojämnt. Att det växlas mellan svenska och engelska på nio låtar är lite okonventionellt. Nyman kommer föga förvånande avsevärt närmare lyssnaren på sitt modersmål. Det doftar visa om ett par av de mest berörande alstren och titellåten som återkommer förädlad i epilog-variant, väcker ens intresse med sitt intima tilltal. Det mjuka svänget i ensemblespelet är en höjdare.
Att musikerna getts så fria tyglar i bryggor och stick och på så vis får breda ut sig solistiskt var det inslag jag hade allra störst behållning av. Redan i inledande originella Tid och kapplöpning förflyttas fokus på ett sympatiskt vis, karaktäristiskt för jam. Musikernas insatser bör betecknas som glimrande. I Delight Delight där ton hålls ut imponerande av Nyman excellerar blåsarna och övriga ackompanjatörer. Uppskattar Filip Johanssons och Max Johanssons superba insatser extra mycket därför att det kan rent av vara förstagångsupplevelser, när det gäller lyssning på dem mer ingående på skiva.