Kallocain
av Karin Boye
Regi Love Almquist och Eiralin Brook
Med teatergruppen Den Nya Generationen, Teater Reflex, Kärrtorp
Premiär 16 juni 2016.
Ur programpresentationen: ”Leo Kall, kemist i Världsstaten, har uppfunnit sanningsserumet kallocain. Med sitt nya medel hoppas han att alla kvarvarande hinder för statens medsoldater att till fullo uppgå i den stora gemenskapen ska försvinna. Men Leos ambitioner blir störda av både hans chef, Edo Rissen, och hans fru Linda. Ett maktspel uppstår, där Leo, Linda, Rissen och polischefen Vay Karrek alla är inblandade, och Leo slits mellan sin underliggande privatsentimentalitet och den fullständiga lojalitet till staten han eftersträvar. Var finns egentligen gemenskapen han söker?”
Med egenkomponerad musik som framförs live, sätter teatergruppen ”Den Nya Generationen” upp en klassiker. Det är vågat, och hälften vunnet. Över salongen svävar andarna av storheter som George Orwell (1984), Franz Kafka (Processen), Harry Martinson (Aniara) och några stänk Bertold Brecht. Karin Boye (1900-1941) skrev Kallocain 1940, med undertiteln ”Roman från 2000-talet” (!). Det var hennes sista verk och andades sience fiction och dystopi.
Nu förvandlar de unga skådespelarna allt detta till – en musikal. Lustigt nog har Parkteatern i sommar gått samma väg, när de gjort om Trollflöjten till just en musikal. Men skulle Karin Boye känna igen sig här? Det är tveksamt. Första akten innehåller premiärnerver och ett lite stelt spel med alltför ”inlästa” repliker. Dessutom fungerar ljudet dåligt, vilket bidrar till att upplevelsen haltar.
I andra akten tar det sig och blir riktigt bra. Ljudet är fixat. Skådespelarna har fått upp ångan, några partier är lysande. Ett långt sångavsnitt får publiken att stilla röras till tårar. Det är mycket vackert. Den stora orkestern, uppflugen på scen, bidrar självklart starkt till stämningen.
Teatergruppen Den Nya Generationen, i samarbete med ABF Stockholm och Teater Reflex, ger hopp inför framtiden. Temat för denna föreställning känns angeläget och dessvärre mycket aktuellt. När en maskerad invasionsstyrka stormar in på scen, iförda svarta huvor, då blir det riktigt otäckt. Så obehagligt, att en skylt varnar för detta i entrén.
Det finns brister i föreställningen, men helheten håller ihop alla lösa bitar och avslutningen formas till en lyckad premiär. En mörk skildring där individen bara är ett kugghjul, hjärntvättad och övervakad, kan det bli värre? Eller är vi redan där? Lyckligtvis lever kulturen och kreativiteten ännu fritt i vårt samhälle. Det är helt nödvändigt att teatergrupper och fria scener får chans att överleva. Det viktigaste budskapet denna kväll, är all frisk energi som strömmar mot åskådaren. Tack för det.
Foto: Lars Wickberg
Medverkande: Leo Kall – Samuel Linderström, Linda Kall – Hanna Lönnqvist, Ossu Kall – Elis Kiibus, Maryl Kall – Elvira Sirotkin, Edo Rissen – Li Brundell, Vay Karrek – Maria Friberg. Ensemble: Anna Saintout, Edvin Bergenfalk, Eiralin Brook, Elisabeth Swartling, Emma Aarflot, Helli Henrietta Anto, Jonathan Frendel, Julia Lönnqvist, Kalle Ljungqvist, Katarina Wahlgren, Linda Kiibus, Love Almquist, Maria Bodin och Tina Li.
Musiker: Althorn – Edvin Bergenfalk, Tvärflöjt – Linda Kiibus, Saxofon – Björn Sahlin, Anna Saintout, Klarinett – Julia Lönnqvist, Piano – Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk, Fiol – Tina Li, Tommy Lundgren, Kontrabas – Jonathan Frendel, Elbas – Nils Lövgren, Trummor – Love Almquist.