Idé, manus och sångtextförfarre: Henrik Dorsin
Kompositör, kapellmästare, arrangör: Per Ekdahl (sångledare: Annika Granlund Jonsson)
Regi och koreografi: Anna Ståhl
Scenografi: Bengt Fröderberg
Kostymdesign: Klara Ahlström och Leffe Kronlöf
Peruk och maskdesign: Sara Klänge
Ljusdesign/ teknisk samordning: Stizze Larsson
Videodesign: David Giese
Musiker: Per Ekdahl trummor, Vladan Wirant piano, Malin My Wall fiol, Lisa Bodelius trombon, Per ”Texas” Johansson träblås, Martin Höper bas
Sång- och dansgrupp: Dennis Quintero, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/ Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Ulric Johansson och Jessica Heribertsson
Skådespelare/ sångare: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans
spelas på Lorensbergsteatern till och med 29/11
Sedan jag såg dokumentären om tillblivelsen av och repetitioner inför premiären har jag önskat ta del av Svenska revyn live. I helgen fick jag med perfekt vy från elfte rad på Lorensbergsteatern möjligheten. Kändes smått overkligt! Tre omtumlande timmar passerade snabbt tack vare energin och kvicka sältan. Vid en helhetsbedömning kan man inte vara annat än mycket belåten. Och jag förstår varför revyn mer eller mindre undantagslöst hyllats. Folk skattade och log mest hela tiden, klappade händer och levde med, fanns inte tillstymmelse till stel premiärpublik.
Som i fallet med hur denna påkostade revy smygstartar med en kuplett, är det givet att börja med dess starke man Henrik Dorsin. Denne oerhört produktive textförfattare, skådespelare och musikalartist känd från otaliga filmer, tv-serier och bedrifter på scen förtjänar att kallas geni. Man ska vara försiktig med ett sådant omdöme, fast här är det oundvikligt. Vi är sannerligen inte bortskämda med denna typ av meningsfullt ordvrängeri.
Osäker på om jag sett honom agera live tidigare. Och genistämpeln förstärks i hans senaste skapelse då han roande gisslar märkligheter tillsammans med lysande kompanjonerna Vanna Rosenberg och Johan Glans (ersätter Johan Ulvesson). Fenomenalt samspelta trion blir minst sagt gediget uppbackade av en kvintett likt en nutida show-variant av Gals & Pals kallad Svenska sånggruppen bestående av fem fullblodproffs från olika genrer som också dansar och har ett par repliker. Samtligas stämmor ackompanjeras av ett namnkunnigt kapell som benämns paradorkester under ledning av ”tamburmajor” Per Ekdahl, varav flertalet välkända för mig som jazzrecensent. För att återgå till mannen som driver Scala och gjort succé med Grotesco och i Parlamentet i Tv4 tituleras denne framstående mångsysslare på Wikipedia ”komiker, skådespelare, manusförfattare, sångare och revymakare”.
Lanserad som ett musikaliskt spektakel problematiseras i revyn den svenska folksjälen genom historiska djupdykningar och i ett par nutidsbilder. Hoppas att man lyckats och kommer lyckas attrahera mer heterogen publik än den som var på Göteborgspremiären. De miljoner i vårt land från andra kulturer borde vara nyfikna på en sådan här smart och skruvad historielektion. Även om temat inte kan påstås ha utifrånperspektiv har både Dorsin och Rosenbergs förfäder rötter i andra kulturer. Det rotas i det svenska arvet såväl som i samtidsfenomen på ett befriande bitskt sätt. Massvis med rim är så fyndiga att de förtjänar att spridas i tryckt form.
Till den utmaningen har Dorsin rekryterat två utomordentliga medhjälpare. Dels Vanna Rosenberg, känd bland annat från Kvarteret Skatan i SVT och som vid sidan om skådespelarkarriären ägnat sig åt sång och musik och deltagit i Melodifestivalen, medverkat i firade uppsättningar på Scala: föregångaren Scalarevyn och Sagan om Karl-Bertil Jonsons julafton och setts i en mängd roller i teve och på film. Dels prisade stå-upp-komikern Johan Glans som vi ofta kunnat skratta åt på teve, som spelat i historiskt baserad Monty Python-musikal och utökat registrerat med några seriösa roller. Vad han bland annat har gemensamt med Dorsin är att de båda är stjärnor i Parlamentet och tilldelats Karamelodiktstipendiet. Alla tre således med imponerande meriter trots att de är 70-talister.
Hade jag haft tillgång till program skulle jag lättare kunna erinra mig innehållet, revynummernas sanslösa skiftningar. Ska försöka tyda anteckningar gjorda i mörkret jämte kolla upp förhandsinformation. Tajmingen var som väntat enastående och samtliga visste exakt vad de skulle göra. Många scener höll oerhört hög standard, framkallade ofta rejäla skrattsalvor. Kan förstå de hänförda recensenter vilka dragit paralleller till Hasse & Tage, Referens till Povel Ramel lämpar sig också. Johan Glans kunde stundtals påminna om en ömkligt roande figur tagen från Robert Gustafsson eller Gösta Ekmans fatabur och när han ges tillfälle att spåna uppvisas likheter med Lindeman (egentligen omöjlig att imitera). Vanna Rosenberg är en lika stor tillgång, ägnar sig mestadels åt att sjunga Dorsins ömsom festliga, ömsom intelligent formulerade verser.
Blev något överraskad av övervikten av sånginslag förvisso samtliga förträffligt utförda. Och innan höjdpunkter och motiv redovisas ska jag drista mig till att komma med några invändningar och reflektioner. Musiken av Per Ekdahl är synnerligen funktionell. Stilar spänner från ”umpa-bumpa”, högstämda stycken och kabaré-stuk till spelmansmusik, dansband och gammaldags hederlig rock & roll med stänk av visa och swing. De har komponerats för skiftande sceners atmosfär, men är inte av den kalibern att de fastnar. Jazzmusikerna i ”Jävla Livgardes Paradokester” breddar sig här på ett sätt som sannolikt aldrig tidigare. Flera av dem lirar normalt sett diametralt annorlunda musik, ibland i eget namn som renderat i utmärkelser. Blev dessutom en smula besviken över att att en sådan jättetalang som Emmalisa Hallander vokalt sett fick så extremt kort tid i rampljuset.
Vidare måste man acceptera rester från Grotesco, deras förtjusning i trams inklusive kiss & bajs-humor. En estetik som i bästa fall minner om Monty Python, men som ofta faller platt. Somliga parodier tangerar dessutom lyteskomik. Nuvarande stats- och justitieminister och regeringens garant förlöjligas, vilket är lika tacksamt som tveksamt. Särskilt Strömmers väsande intonation och frågan om favoritfärg till Åkesson blir plumpa lågvattenmärken. Att statsministern gav belackare vatten på sin kvarn när nytillträdd minister härförleden svimmade, blev till alltför lågt hängande frukt för lagom elak uppdaterad manusleverantör.
Dags att lämna marginell kritik för att istället berömma, försöka tyda anteckningar och betona hågkomster. Ansvariga för scenografi, koreografi, ljud, kostym och mask ska verkligen harangeras. De har utfört synnerligen lovvärda insatser. Är frestande att geniförklara maskdesignern Sara Klänge som också tagit fram peruker. Somligas identitet röjs knappt.
Om det inte framgått vid det här laget tar nyskrivna revyn avstamp i nationalromantik, svenska värderingar och folkkultur. Ett antal kändisar (till och med Greider som jag träffade senast på kammarmusikfestival i mitt Mölndal) får finna sig i att få sina slängar av sleven, vilket oftast innebär stor humor när de hängs ut. Att inte alla infall, stilblandningar och skiftande fokus leder till att konstruktionen kapsejsar, utan på något underligt sätt styr i rätt riktning ska självfallet deras rutinerade regissör kreddas för.
Dorsin inleder som antytts själv framför ridån i kuplett vädjande om mer förståelse. När sedan den fullmatade produktionen varvar upp märks en kronologisk, satirisk redogörelse över seder och bruk. Sketcher och monologer ger mening åt underhållande konturer, förvisso färre till antalet än jag föreställt mig. Vari består den svenska identiteten är vad det kåseras kring i ord och ton. Det rimmas fyndigt i sång om vår regentlängd och tavlor ingående i vårt kulturarv skojas det friskt om. Dorsin och Rosenberg triumferar i inslaget om Nordisk sommarkväll som jag råkar ha som affisch. I somliga scener framhävs en självömkande twist vilket blir väldigt kul. Överlag dissekeras och belyses det här med stolta traditioner och egendomliga sedvänjor. Utfallet? Vi roas av såväl skojiga som nyttiga påminnelser om ursprung och utveckling.
Parodierna på operett och sagoberättande tillhör topparna före paus. Sången om vilka prioriteringar som kommit att styra i värdegrundsarbetet har en suverän text. Hur andra avdelningen tjoas igång från sidorna med gille måste applåderas extra. En obetalbar drift med svensk kulturhistorias medelpunkt leder vidare till dansband och Folkets Park. Dorsin är i sitt esse när han tar på sig rollen som ciceron, glänser i den del där det redogörs för folkhemmets födelse. Revolution kontra reformism!
Rosenberg och Glans uttolkar på ett lika fenomenalt vis med gester och nyckelrepliker vad som ska framhävas. Bjuds på blixtsnabbt samspel skickligt uppbackat av övrig ensemble. Dorsin är otroligt rolig när det görs narr av vågen av likformiga dansband och kolossalt dråplig tillsammans med Rosenberg. De begår ett slags ”helgerån” genom att vällustigt frossa i pretentiösa singer songwriters som misslyckas med att komma till skott, hålla samman ett framförande. Och inspirationen tycks ha kommit från oantastligt unisont hyllat håll, välklingande rörande Emmylou av First Aid Kit.
Medveten om att risken att sväva ut, borde kanske haft mer stringens. Fyller på till sist med några iakttagelser. Det lämnas visst utrymme åt oefterhärmlige Johan Glans att sätta sin prägel på showen, vilket görs med besked. Två gånger noteras att Dorsin är på väg att komma av sig på grund av komikerns spontanitet, även om han snabbt som ögat markerar. Hans ordningsman i Folkparken liknar En-man-som-heter-Ove-kverulans mixad med Greger i Nile City och visar på Glans unika särart.
Den klämmigt stuffande finalen tilltalade mig inte jättemycket. Blev däremot förtjust i en vaggsång ´a la Monica Z och Hasse & Tage-revyer, som om jag minns rätt sjöngs med bravur av Vanna Rosenberg. Vill också lyfta fram kort solo på baryton av celebriteten Per ”Texas” Johansson och när Lisa Bodelius lösgör sig med fina fraser på trombon. Sammantaget sällsynt intelligent humor med utomordentliga sånginsatser, otrolig tajming, föredömlig rytm i revyn samt hög igenkänningsfaktor.
Artwork och pressbilder: Robert Eldrim och Iza Boëthius