Titel: Margin Call
Betyg 5
Biopremiär: 2 mars 2012
Visas på Göteborgs Filmfestival
Margin Call kommer att bli en kultfilm som många citat kommer att användas från. Jag tycker den till och med har högre klass än Wall Street, när det gäller att skildra och genomskåda finansvärlden och det kapitalistiska systemet.
Handlingen utspelar sig på ett finanscentrum i USA, dagarna innan den stora finanskraschen 2008. Finansinstitutet har sålt optioner med överbelånade bostadslån. En av företagets finansanalytiker får tag på information som visar att företaget står inför konkurs. Mycket snart. Kanske inom en vecka. Han ringer in sin chef, trots att klockan är elva på kvällen. Chefen ringer in sin chef, som i sin tur kallar på sin chef, som i sin tur kallar in hela högsta styrelsen för ett nattligt möte. Något måste göras för att de ska rädda sina egna förmögenheter även om det skulle föra med sig katastrof för en mängd andra människor.
Natten är fylld av dialoger som tar upp hur den globala finansvärlden styr och finansmännen och den enda kvinnan i sammanhanget står inför moraliska beslut.
Det är en fascinerande skildring och naknare än så har nog aldrig den kapitalistiska ideologin och dess följder skildrats. Den kommer att vara högaktuell när den når de svenska biograferna i mars. Finanskraschens vågor skvalpar väl som mest över Europa då.
Regissören J.C. Chandor låter kameran berätta med täta bilder och karaktärerna är exakt utmejslade. Rollistan är fylld av säkra kort bland skådespelarna som Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons, Stanley Tucci och Demi Moore. Den som följer tv-serien The Mentalist får här se Simon Baker i en roll han passar perfekt för.
Vissa scener är så starka att de kommer att bli klassiker, som när den unge Seth (spelas av Penn Badgley) låst in sig på toaletten under morgontimmarna för att gråta över att hans drömjobb är på väg att försvinna. Han går ut toalettbåset och där står den totalt egofixerade chefen Jared Cohen (Simon Baker) och rakar sig. Seth berättar att det här var hans drömjobb, det är det enda jobb han någonsin drömt om att ha. Jared Cohen rör knappt en min och fortsätter att raka sig. Han har inget ord till tröst.
Den är stark, den är rolig, den är spännande och också överraskande – och den känns tyvärr alltför sann. Och för alla som gillar Kevin Spacey är det en högtidsstund.
Läs även andra bloggares åsikter om Kevin Spacey, Margin Call, film, kapitalism
Kommentera