Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmtips

Tips på filmer att se på Tempo Dokumentärfestival

by

Wishing of a Star

En favorit bland filmfestivaler är Tempo Dokumentärfestival som i år, 2025, pågår 3 – 9 mars. Som alltid bjuder festivalen på massor film från olika delar av världen, från krigets första dagar i Ukraina till bearbetning av vad som hände i Rwanda och hur djur betraktar människor i en avsides bulgarisk by till svenska poliser som arbetar med yttrandefriheten och en djupdykning i hur en astrolog i Italien hjälper människor att komma tillrätta med sina liv.

Här är ett utval av filmer från festivalen som jag rekommenderar. Missa inte dessa:

Wishing of a Star
En helt underbar film om Luciana , en kvinnlig astrolog i Neapel, Italien, som är en form av rådgivare åt människor. De söker upp henne för att de vill ha råd med något i sitt liv. Denna
Jag skulle vilja säga att hon fungerar som en mycket jordfast psykolog som lyssnar på människor och försöker få dem att förstå sig själv. Hon säger i filmen att utmaningen, eller det svåra, med hennes jobb som astrologisk rådgivare är att alla inte vet vad de verkligen vill. Det är vad hon försöker få dem att inse. Och som hon säger: ”Alla är inte heller beredda att jobba för att förverkliga det de vill”. Hon poängterar också att livet är förutbestämt, vi kan påverka och förändra. Filmen är en hybridfilm. En del är tydligt dokumentärt, andra scener är arrangerade.

Filmens regissör, Peter Kerekes (från Slovakien) kommer att gästa festivalen och hålla en att hålla en masterclass och möta publik under veckan.


Dialogpolisen
Vi får följa en grupp svenska poliser, dialogpoliserna, som arbetar med frågor kring yttrandefrihet och som är närvarande på gator och torg i samband med demonstrationer och olika manifestationer.
Regissören Susanna Edwards fick unik access och har följt dialogpoliserna mitt under valrörelsen 2022. Hon visar klipp och delar med sig av utmaningen att skildra en grupp och balansera berättelsen så den speglar nyanserna i detta komplexa arbete.
Vi får bland annat se några scenen med den danske koranbrännaren Rasmus Paludan. Vid nägra tillfällen har imamer och en del andra ledare inom muslimska församlingar samlats en bit ifrån koranbränningen och samlar folket där, för att motverka att de närmar sig Paludan. Rasmus Paludan påpekar till poliserna att den gruppen som samlas också borde ha sökt tillstånd. Nu har den gruppen ett arrangemang som egentligen bryter mot lagen som säger att man ska söka tillstånd för sådana samlingar. Jag tycker det är intressant att filmen lyfter fram denna fråga, den är värd att fundera på. Paludan har en poäng men å andra sidan har dessa imamer troligen hindrat våldsamma sammandrabbningar.
Denna dokumentär är mycket intressant och väcker många tankar och det finns mycket att diskutera kring det som tas upp.

Ultras
Läktarkultur och fotbollsfans är ett ämne som ofta debatteras och många har olika åsikter om. Barnfamiljer vill inte alltid gå på match för att inte riskera våldsamma situationer. Samtidigt är fansen viktig för lagen.
I den här Ultras skildras läktare i åtta länder i fyra världsdelar. Det sprakar av energi och vi får på film uppleva denna speciella atmosfär som är unik för fotbollsläktaren.
Filmens distributör beskriver filmen: Vi får en inblick i hur ett starkt subkulturellt sammanhang kan påverka och påverkas av sin omgivande samhällskontext. Det här är ingen granskning, det är en hyllning.

Aleque & Issay
Aleque & Issay är en feelgood-dokumentär Aleque & Issay är en feelgood dokumentärfilm för alla åldrar, så väl barn som vuxna. Genom fångade ögonblick får vi uppleva tvillingarnas resa på nära håll och ta del av barnens resa från småbarnsåren till skolåldern.

Trans MemoriaSurviving the Death Committee
Högintressant om hur iranske Hamid Noury genom en intrikat plan lurades till Sverige, där han greps, ställdes inför rätta och fälldes för folkrättsbrott. Genom vittnesmål i rättssalen och historiska berättelser från regimens offer skildras en historia om politiskt våld, sorg, kamp och skör rättvisa. En film som spänner mellan individens ansvar och komplexa internationella relationer.

Songs of Slow Burning Earth
Oerhört stark skildring av krigets första dagar i Ukraina. Filmen skildrar Ukraina under de två första åren av den ryska invasionen, och hur kriget gradvis blivit en del av vardagen för det ukrainska folket. Genom en audiovisuell dagbok utforskar filmen det fysiska och mentala landskap som präglar en nation i kris.


Silent Observers
Sex djur har huvudrollen och vi får se handlingen med deras ögon. Filmen utspelar sig i en bulgarisk bergsby där vidskepelse och folktro är stor. Det är svårt att ta till sig att detta är någonstans i Europa i vår tid. Människor är djupt vidskepliga och tror på fullt att en man har förvandlats till en åsna och en katt har blivit besatt av en vampyr.
På visningen under festivalen kommer det musiker och spelar filmmusiken live. Denna handlar om bulgarisk folklore och med djuren i en gammeldags by på landsbygden, i fokus.


En vacker och djupt berörande berättelse där filmaren återvänder till sin mammas hemland, Rwanda, långt efter mamman gått bort och träffar släktingar och hennes vänner och talar minnen, förstås om landets brutala historia. En film man får ännu djupare insikt i folkmordet där och i Burundi på 1990-talet. En film som vågar låta berättelsen ta den tid den behöver.

Mer om Tempo Dokumentärfestival hittar du dess hemsida här.

Fem intressanta kultur-dokumentärer på Tempo dokumentärfestival

by

Tempo Dokumentärfestival startar 4 mars 2024 och pågår till och med 10 mars. Det är en fantastisk festival som både innehåller massor av dokumentärfilmer, både långfilmer och kortfilmer och dessutom presenterar Tempo och Sveriges Radio för andra året i rad en hel branschdag tillägnad det dokumentära ljudberättandet.

Kulturen tar en stor plats i årets upplaga. Redan öppningsfilmen sätter ned foten i kulturens tema med den helt fantastiska filmen ”Som vi har älskat – en film om Sara Parkman”. Violinisten, sångaren och kompositören Sara Parkman har revolutionerat svensk folkmusik med sin högstämda, mäktiga och maximalistiska musik. Hon är tredje generationens prästbarn som genom musiken predikar om solidaritet, kärlek och modet att förändra. I filmen får vi möta den hyllade folkmusikern Sara Parkman. Väldigt öppet och skört visar hon upp en sida av sig som är mer personlig. Ärligt visar hon upp sin känsla av dåligt självförtroende och svårighet att hitta en kärlek. Men när hon spelas musik strålar hon av kärlek till musiken. Det är stark film som är väl värd att öppna festivalen. Den kommer upp på svenska biografer i slutet av mars så att se den på festivalen är en chans att se den lite före alla andra.

Här är fem filmer till på festivalen med kultur-tema som jag rekommenderar:

Dancing on the Edge of a Volcano
Regi Cyril Aris
Nära Mounia Alk äntligen hade fått alla bitar på plats, hade fått ekonomin och skådespelare, för att börja inspelningen i Beirut av sin debutfilm ödelades stora delar av staden av den våldsamma explosionen i ett område där farliga vätskor förvarades. Och inte långt efter detta kom ytterligare en gigantisk utmaning: covid-pandemin som förde med sig lockdown och massor av restriktioner. Dessutom blev det nästan omöjligt för huvudrolls-innehavaren att ta sig in i Libanon under pandemin. När det blev dags att klippa ihop filmen drabbades staden av stora elavbrott dagligen under en lång tid. Som om inte allt detta räckte som löpte värdet amok och det blev intensiva hällregn.
Denna dokumentär om inspelningen som genomfördes trots alla motgångar är en hyllning till alla som jobbar med film och självklart till Mounia Akl och hennes team som genomförde inspelningen och skapade en film, trots allt.
Precis som många av stadens invånare frågar sig regissören och hennes team – ska vi stanna kvar eller lämna? Filmen om inspelningen av Costa Brava – som till slut får premiär i Venedig – för tankarna till såväl Lost in La Mancha som Apocalypse Now. Kan man göra konst under en pågående kris, och vilken funktion har den i sådana fall?

Karin Boye – kunde jag följa dig
Regi Charlotte Landelius
Karin Boye var en hyllad poet under 1900-talets början och de flesta i Sverige känner till flera av hennes dikter och också hennes bok Kallocain. Hon är inte okänt direkt men hennes berättelse är väl värd att föras vidare. Denna dokumentär är både vacker och kunnig. Som det står i festivalens program: En utsökt berättelse om dikt, åtrå och frigörelse. Karin Boye var modernistpionjären som trotsade tidens stränga konventioner och bröt ny mark i både konsten och livet.
Filmen berättar både om fakta men har också många dikter med som läses. Det är filmpoesi när den är som starkast och djupast.

Lewerentz
Regi Sven Blume
Skogskyrkogården i Stockholm är klassificerad som Världsarv. Det betyder att betyder att platsen är viktig för alla människor på jorden och ska bevaras för all framtid. Bakom design och planering av den stod två berömda svenska arkitekter, Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz.
I denna dokumentär kommer vi närmare Sigurd Lewerentz, som var den mer tillbakadragne av dessa två arkitekter.
Sigurd Lewerentz lät sig inte gärna fångas på bild. Han ville inte bli filmad eller intervjuad. Men som tur var hittades filmrullar och ljudband i en jordkällare i Lund, inspelade av hans vän och kollega arkitekten Bernt Nyberg.
Oavsett om man är intresserad av arkitektur eller inte bjuder denna dokumentär på en kulturhistorisk resa som kan öppna ögonen för vad omgivningen kan förmedla. Vi kan få våra ögonen öppna så vi kan se byggnader och parker med nya ögon.
Sigurd Lewerentz var noggrann och jobbade med detaljer och helhet och var noga med hur ljus och mörker skulle samarbeta och förmedla något.
Han har bland annat skapat operahuset i Malmö.
Missa in visningen under festivalen då filmen visas i Markuskyrkan som är ritad av Sigurd Lewerentz själv.

Everybody in the Place, An Incomplete History of Britain 1984-1992
Regi Jeremy Deller
En film om framväxten av House-musiken och rave, inspelat med utgångspunkt från en föreläsning.
Programmet beskriver filmen så här:
Euforiska rytmer, mytomspunna fester och radikal kulturhistoria – filmen har kallats ”en av de bästa skildringarna av acid house-scenen någonsin”. Konstnären Jeremy Deller har gjort sig känd för videokonst och installationer, ofta med kopplingar till politik och nutidshistoria. I Everybody in the Place vänder han upp och ner på gamla föreställningar kring betydelsen av acid house-kulturen och kopplar den till en rad andra politiska händelser som förändrade Storbritannien på 1980-talet. Genom sitt suggestiva arkivmaterial tar filmen oss rakt upp på ravescenen och bjuder på såväl omvälvande som extatiskt kulturhistoria.
Som allt som når ut stort i världen finns det förstås flera sanningar och att exakt slå fast hur en musikstil vuxit fram är, givetvis, omöjligt. House är mycket och har många undergrenar. Men det är intressant att se kopplingen till hur musiken kunde växa fram hemma i husen, i fester hemma. Lite skrämmande är att se hur musiken och ravefesterna utnyttjades av högerextrema krafter som uppmanade till festerna för att skapa våld och oro i samhället.
Denna dokumentär ger mycket att tänka på och diskutera.

Miniatyrmakaren – en film om Niki Lindroth von Bahr
Regi Joanna Karlberg & Tove Palén
En varm och både rolig skildring av en stor mästare.
Vi bjuds in till ett porträtt av Guldbaggebelönade miniatyrmakaren Niki Lindroth von Bahr.
Pyttesmå cornflakespaket med exakta proportioner, absurdistisk vardagshumor och sorgsna djur är några av de saker som kännetecknar miniatyrmakaren Niki Lindroth von Bahr. Den guldbaggebelönade Min börda ledde till framgång och erkännande. Nu har hon vunnit så många priser att de inte längre får plats på hyllorna hemma.
I Joanna Karlberg och Tove Palens dokumentär får vi följa med in i modellstudion och de vardagssituationer som sedan förvandlas till stor konst i litet format.

Här tipsar jag om ytterliga fem sevärda filmer på Tempo

Tips att se på under Tempo Dokumentärfestival

by

Tempo Dokumentärfestival pågår i Stockholm 6-12 mars 2023, men inte bara i Stockholm. En stor del av filmerna visas också online.

Jag har haft förmånen att kunna se en del av festivalens filmer i förväg och jag är imponerad av bredden och den stora kvaliteten på många av filmerna. Festivalen rymmer 14 radioverk, 19 internationella filmer, över 20 regissörsbesök, 35 svenska premiärer och 55 dokumentärer. Där finns en otrolig bredd i vad dokumentärerna tar upp. Där finns starka film från musikens och kulturens område som Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten (regi Martin Widman) och den irländska North Circular (regi Luke McManus), båda rekommenderar jag.
Där finns filmer om viktiga samhällsfrågor, om filmen Colette & Justin av Alain Kassanda, en fenastående blandning av familjeporträtt och Demokratiska republiken Kongos komplexa politiska historia. En film om Kongo och om hur den belgiska kolonisationen byggde om ett system som satte eld på inbördeskrig.

En annan film om inbyggd strukturell rasism är The Visitors (regi Veronika Lišková) som utspelas på Svalbard, ett samhälle där nybyggare som inte är från Norge inte får bli medborgare. De får bo där så länge de har jobb eller kan visa att de kan försörja sig men de kan inte söka norskt medborgarskap. Det är intressant att inse att folkgrupper som oftast inte brukar ha problem med att bli mottagna är lika ovälkomna som människor från länder som många immigranter kommer ifrån. En tysk har samma svårighet att bli accepterad som en afrikan.

En berörande film om kris i äldreomsorgen är den finländska ”Grymma tider – vårdarbetets sånger” (av Susanna Helke). En film det inte går att värja sig emot.

Där finns också två filmer som är kring en halvtimme långa som tar upp sorg på ett sätt som känns äkta. Efterföljare (regi Hanna Högstedt) skildrar hur det var att växa upp i en familj märkt av sorg. Nät Hanna var tre år fick hon en lillasyster som bara levde i några veckor.
Om sorg (regi Emelie Löfgren) låta fyra personen berätta om sorg och förlust. Klyschor kring sorgbearbetning tas upp.

Flera filmer som drar åt det meditativa som sätter igång reflektioner och ger tankar om vad som är viktigt i livet som Glitterfabriken (regi Alexander Rynéus), som är en av de filmer som öppnar festivalen.

Filmer jag rekommenderar under festivalen:
Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.
Här kan du läsa Kulturbloggens recension av den.

North Circular
En musikalisk och atmosfärstinn road movie som rör sig runt en stad: Dublin. Filmen utforskar den utrotningshotade lokala arbetarklassgemenskapen – men även en högst levande musikscen. North Circular – eller ”The Norrier” som den kallas – är en ringled som snirklar sig runt Dublin. Längs denna ryms mycket av Irlands våldsamma historia – men också stark sammanhållning mellan människor i slitna kvarter som nu byter befolkning, i takt med gentrifieringen. Luke Mc Manus essäistiska film är en vacker och melankolisk hyllning till ett Dublin som sjunker under horisonten. Miniberättelser från ett fängelse, ett mentalsjukhus och en legendarisk musikpub varvas med intervjuer och fantastiska musikakter, toppade av Gemma Dunleavy.

Glitterfabriken
En utvidgad meditativ vandring i tid och rum om allt som glittrar, om stjärnor, fåglar och julgransglitter där allt det som tycks vara vardagligt får ett magiskt skimmer.
I ett hus nära Västansjö i Dalarna låg mellan åren 1950-1970 Sveriges enda glitterfabrik. I fabriken materialiserades årets cykler. Julgransglitter på vintern, kikare på våren, solglasögon på sommaren och dragkedjor på hösten. När fabriken lades ner blev den hem till regissören Alexander Rynéus morföräldrar som även de har gått ur tiden. Tillsammans med sina föräldrar går han igenom fabrikens gamla artefakter och huset förvandlas till en arkeologisk utgrävning. I en visuellt berusande estetik bjuder Alexander Rynéus in till 51 minuter av fullständig närvaro. Och vi påminns om att världen vi lever i är en ganska förtrollande plats. Det taktfasta ropet från en kattuggla förhöjer stämningen.

Keno city – The Wild Gold
Ett fascinerande mikrokosmos av ett kanadensiskt vilda västern i 2000-talet, fint fångat av Jonny von Wallström. I ödemarken längs Klondike Highway ligger Keno City. Först var det vildmark, sen kom guldrushen, på 1900-talet den största silvergruvan, på 1970-talet en hippiekoloni – och nu? En gudsförgäten avkrok i ett bedövande vackert bergslandskap. Under guldrushens dagar kom tusentals män hit för att söka sin lycka. I den gamla övergivna guldgrävarhålan bor idag 16 själar, delade i två läger kring en pub och en bar i ett kärleksfullt renoverat hotell. Faktum är att de är osams om det mesta – från vilken av barerna man bör frekventera till miljögifterna från gruvnäringen. Då det legendariska hotellet brinner ner får det pyrande hatet ny näring.

Colette & Justin
En skicklig väv av familjeporträtt och historien bakom den Demokratiska republiken Kongo. En komplex historia om hur de belgiska kolonisatörerna lade grunden för konflikten mellan olika folkgrupper.
Alain Kassanda återvänder till sitt afrikanska födelseland. Hur väl känner han egentligen sina farföräldrar? När han börjar undersöka sitt eget förflutna upptäcker han snart att den personliga familjehistorien är intimt förknippad med det koloniala Kongos självständighet på 60-talet. Då regissören intervjuar sina farföräldrar, Justin och Colette, inser han att Justin spelat en viktig roll under de år som följde efter frigörelsen från Belgien. Men var han kolonisatörernas lydiga springpojke eller en krasst realpolitisk frihetskämpe? Och hur såg den belgiska planen egentligen ut när man ”gav” kongoleserna deras högst villkorade självständighet?

Grymma tider – vårdarbetets sånger
När de trötta sjuksköterskorna framför körsånger som speglar den skrämmande verklighet de kämpar i blir det lika mäktigt som drabbande. Den krisande, hårt effektiviserade äldreomsorgen, går det rakt in i hjärtat. I korsdraget mellan effektivisering och ekonomisk vinning går något sönder. Vi får följa närvårdaren Tiina och pensionärerna i Kaavi i kampen mot besparingar och för närståendes värdighet. Där systemets lösning på ekvationen med den minskande offentliga finansieringen på grund av den åldrande befolkningen blir digitalisering: en robot möter de äldre på boendena och vårdare som jobbar på en distansvårdcentral. Märkliga digitala möten skapar frågor om värdighet och om vad som kan effektiviseras och inte. Det som man inte kan prata om, kan sjungas.

The Visitors
Om drömmen att skapa sig ett nytt liv långt ovanför polcirkeln.
Antropologen Zdenka tar med sin man och sina små barn och flyttar till Svalbard, för att studera hur livet ovanför polcirkeln förändras av klimatpåverkan, turism, invandring och kommers. Hon förförs av platsens skönhet och känner att de äntligen hittat sitt hem i världen. Men när smekmånaden tagit slut börjar hon också se andra sidor av samhället här, och hon känner sig mer och mer som en outsider. Är hennes egen närvaro ett hot mot Svalbards egensinnighet som hon kom dit för att studera? Vem har egentligen rätt till en plats dit alla är inflyttade? The Visitors är en spektakulärt vacker film som tecknar ett ovanligt porträtt av migration.

Kärlek på svenska
Festivalen bjuder in till världspremiär av långfilmen ”Kärlek på svenska” + seminarieserien ”Jakten på det autentiska”
Kärleken är allt! Som en vind, som ögonblicket av skratt med en döende partner, som lyckoruset på grusvägen hem, som saknad efter någon som funnits eller ännu inte dykt upp i ens liv – uttrycken är oändliga i Staffan Juléns förtroliga långfilm ”Kärlek på svenska”. En varm och omtumlande resa genom vardagen från Karesuando i norr till Ystad i söder över åldrar, kön och nationaliteter. Staffan Juléns intervjuer är även utgångspunkten för författaren Marit Kaplas bok med samma namn som filmen. Hennes läsning ur boken ackompanjeras här av specialskriven filmmusik komponerad av Philippe Boix-Vives och framförd av Anders Lagerqvist, violin, och Philippe Boix-Vives, elektronik, följt av premiärvisning av långfilmen och ett samtal med Staffan Julén och Marit Kapla om deras dokumentära samarbete. Moderator: Folke Tersman, professor i filosofi och ställföreträdande vd för Institutet för Framtidsstudier.

Detta är bara ett litet urval. Filmen jag inte sett än men dessutom vill se är Karaoke Paradise och Puss hej då.

Galenskaparna After Shave firar 40 år och det skildras i en dokumentärfilm

by

Den 9 september går dokumentärfilmen Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave upp på biodukar runt om i hela landet. Filmen handlar om den göteborgska humorgruppen Galenskaparna After Shaves födelse, mot- och framgångar – från folkparksturnéer till slutsålda föreställningar och kultstatus. Genom intervjuer och tillbakablickar tas publiken genom fyra decennier av blod, svett, tårar och galenskap. Premiären sammanfaller med Galenskaparna After Shaves 40-årsjubileum, berättar ett pressmeddelande:

– Jag kan bara säga att jag är djupt smickrad och hedrad över att Håkan och Anna Hammarén funnit det intressant och viktigt att lägga ner så mycken tid och möda på att dokumentera vår gärning. Naturligtvis tycker jag att filmen är jättebra, men allt annat vore väl konstigt då jag så att säga är ”part i målet.” Att den nu finns och ska visas för en större allmänhet känns spännande och har dessutom gjort mig lite mallig, säger Claes Eriksson.

– Det är ett av de roligaste projekten vi jobbat med men även det svåraste, för att sammanfatta Galenskaparna After Shaves 40 år långa karriär till 100 minuter har varit en underhållande utmaning. Varje gång vi lyckats ta bort och korta något har vi lagt till något annat i stället, men nu är filmen klar och det är oerhört hedrande att filmen nu skall ut och få möta publiken runt omkring i landet, säger Anna och Håkan Hammarén.

Under premiärhelgen, 9-11 september, håller Lorensbergsteatern i Göteborg jubileumsfirande med galapremiär av dokumentärfilmen, öppet hus och samtal med Galenskaparna After Shave.

Så många sevärda filmer på Tempo dokumentärfestival, i år också tillgänglig online

by

Bild från den Oscarsnominerade amerikanska dokumentären Ascension, om jakten på den kinesiska drömmen.

Årets Tempo dokumentärfilmfestival är mer aktuell än någonsin, tror jag, med en lång rad filmer som berättar om världen och samhället – och dessutom är festivalen i år möjlig att se online. Festivalen drar igång 7 mars och pågår till och med 13 mars.

Ascension
En film ni inte bör missa är den Oscarsnominerade Ascension som utforskar det samtida Kina och den ”kinesiska drömmen”, som framför allt rör sig om jakten på framgång genom hårt arbete och materiell rikedom. Ascension skildrar utan att skriva oss på näsan, utan att förklara hur vi ska tolka. Vi förstår ändå. Filosofin som styr i Kina ligger oändligt långt bort från vårt individ-hyllande samhälle. I målet för den enskilde i detta kinesiska samhälle kan visserligen ingå personlig välfärd men det ingår alltid i det övergripande målet att förbättra för det kinesiska folket i dess helhet. Oerhört fascinerande är också hur det till och med finns utbildning för kineser i att vara servicepersonal för stormrika kineser som vill leva som om de vore västerlänningar. Eleverna på dessa utbildningar får lära sig allt från hur de ska röra sig och duka och servera till hur de ska hålla tyst med vad de ser bakom husets väggar.

Ascension som skapats av Jessica Kingdon fick pris på Tribeca filmfestival och har uppmärksammats på flera filmfestivaler sedan dess och är nominerad till en Oscars-statyett. Ascension är en av nio spännande filmer som deltar i Tempos internationella tävling, Stefan Jarl International Documentary Award, och därmed får svensk premiär under festivalen.

The Witches from Orient
Denna strävan efter perfektionism genomstrålar en helt annan film på Tempo också: The Witches from Orient som handlar om det japanska damlandslaget som vann OS-guld i volleyboll 1964. Kvinnorna från laget sammanstrålar femtio år senare och berättar om sina minnen av tiden med volleyboll-laget. Vi får också se massor av filmklipp både från matcher och träning. Det är fascinerande att se hur dessa kvinnor tränade varenda detalj i spelet. Ibland när jag svenska lag förlorar finaler och viktiga semifinaler på straffläggning misstänker jag att de andra lagen tränar både att sätta straffar och rädda straffar på djupet på ett helt annat sätt än svenska lag. Hemligheten med att vinna när det gäller är att vinna massor på vägen dit och att vara förberedd på många plan. Det var dessa japanska damlag.
Det är också intressant att möta dessa kvinnor femtio år senare och på så sätt få in de existentiella frågorna kring tid och vad som är värdefullt i livet.
I filmen får vi också se klipp ur mangserier och animéfilmer med kvinnor som spelar volleyboll. Volleyboll-laget blev hjältar och föredömen i Japan och gav upphov till många filmer och serier.
The Witches of the Orient berättar historien om de japanska, kvinnliga textilarbetare som efter stenhård träning blev ett osannolikt framgångsrikt volleybollag, vilket gjorde att de också fick smeknamnet ”häxorna från Orienten” av den västerländska pressen. De vann guldmedalj på hemmaplan under OS i Tokyo 1964 och blev då omåttligt populära och inspirerade till en mängd animé.

Nelly & Nadine
Nelly & Nadine är en underbar och osannolik kärlekshistorien om två kvinnor som blir förälskade i varandra i Ravensbrücks koncentrationsläger under 1940-talet.
Trots att de skiljs åt under andra världskrigets sista månader så lyckas Nelly och Nadine senare hitta varandra igen och spenderar sedan resten av sina liv tillsammans. Under många år var deras kärlekshistoria hemlig, till och med för några av deras närmsta. Nelly och Nadine levde tillsammans men de anhöriga tolkade det enbart som att de var nära vänner.
Nellys barnbarn, Sylvie, bestämmer sig för att öppna Nelly och Nadines många hittills stängda lådor på vinden. Framför henne vecklas en fantastisk historia fram. Det mesta berättas genom foton. Det är imponerande hur regissören Magnus Gertten får liv i kärlekshistorien med så enkla medel.
Nelly & Nadine är den tredje delen av Magnus Gerttens dokumentärtrilogi som utgår från arkivmaterial från april 1945, då överlevare från koncentrationslägren anlände till hamnen i Malmö. De tidigare filmerna i serien är Hoppets hamn (2011) och Every Face Has a Name (2015).

Gabi mellan åren 8 – 13
Gabi är ett charmigt. Vi får följa Gabis liv från det åtta årsåldern till 13 år.
Jag vet inte vilket pronomen som anses korrekt här. Gabi älskar fotboll, går helst klädd i jeans och tröjor med huva. Kanske en del (som jag tycker fördomsfullt) skulle säga att Gabi är en pojkflicka. Gabi har som åttaåring underbart vackra lockar men klipper håret kort efter ett tag.
Hur som helst, Gabi är charmig och rolig att komma nära. Gabi är väldigt öppen och ärlig. Jag är fascinerad över att filmskaparen får komma så nära ett barn och filma.
Gabi har en underbar vän, Henry. När de är åtta år bor de i Stockholm men sedan flyttar Gabi tillsammans med sin familj norröver i Sverige, till en mindre bygd. Gabi och Henry håller kontakt, framför allt online. Och när Henry flyttar ett tag till Australien tillsammans med sin familj chattar de två via Skype.
Henry och Gabi är båda två barn som verkar väldigt ärliga och smarta.
Kanske är de sådana barn som en del vill kalla hbtqi, för att de inte följer gamla konservativa normer om hur en pojke eller en flicka ska vara. Men har vi inte kommit längre än så? Måste flickor vilja gå i kjol? Måste flickor vilja ha långt hår? Måste pojkar klippa håret?
Spelar det någon roll hur någon vill klä sig eller vilka intressen han/hon/hen har? Börjar inte fördomarna redan där? Är inte redan ordet ”pojkflicka” byggs på fördomar?
Filmen ”Gabi mellan åren 8 – 13” är ett underbart möte med Gabi och den lyfter inga pekpinnar och ger inte svar. Det är en fantastisk styrka i filmen.

Fler tips på filmer du inte bör missa under Tempo dokumentärfestival:
Courage handlar om massprotesterna under det belarusiska presidentvalet 2020 och de konsekvenser några skådespelare drabbas av när de gör motstånd mot den sittande regimen. Filmen är extra aktuell nu när Ryssland invaderas Ukraina och Vitryssland öppnat upp för att tillåta ryska vapen på sin mark. Jag blir nästan lite rädd när jag tänker på hur människor som är emot förtrycket i sina länder kämpar för att yttra sig och jag funderar på vad vi i västvärlden gör för att ge dem stöd. Det måste vara ännu svårare för dem att göra motstånd nu när krigstillstånd råder.

Touch of freedom (arbetsnamnet var Winner of the War) om Kaboni Kabone hur kurdernas självständiga område intogs av ISIS. En starkt berörande film som gör mig ledsen. Kurderna är ett folk som lever i flera länder men en kort tid hade ett självständigt område i norra Syrien.
Två kurdiska män träffas på universitet i Syrien och reser tillsammans till Kabone och är där först en tid under friheten men är kvar då ISIS attackerar och tar över landet.
Det går knappt att se denna film utan att få tårar i ögonen. Så många av kurderna blir dödade då ISIS tar över.
Visserligen rapporterar en del av västvärldens medier om detta övergrupp men det var ändå förvånansvärt tyst i västvärlden. Speciellt i svensk media, vill jag säga.
Vad är skillnaden mellan när Ryssland invaderar Ukraina? Är Ukrainas befolkning vitare och lättare att känna likhet med än kurderna?

I The Last Shelter följer vi 16-åriga Esther och Kady som befinner sig i det så kallade ”Migranthuset” i södra Mali. Här finns också andra som är på väg mot drömmen om ett bättre liv i Europa, men också de vars framtidsplaner har gått i kras.

Ett jävla liv – en film om Bodil Malmsten” av Sindra Grahn

”Ahmadu” av Jacob Frössén är en film om Ahmadu Jah, pappa till Neneh Cherry och Titiyo.

I’ll Stand by You är en skildring av två kvinnor, en psykolog och en polis, i ett litet samhälle på landsbygden i Litauen. I landet pågår en epidemi av självmord, vilket dessa kvinnor försöker sätta stopp för genom samtal, värme och omtanke.

I den franska A Story of One’s Own får vi möta fem personer från olika delar av världen som alla är adopterade. De delar generöst med sig av hur detta har påverkat dem under uppväxten och ända in i vuxen ålder. Det är en film som känns mycket ärlig och rättfram och de adopterade lyfter fram både positiva och negativa upplevelser.

This is Joan Collins av Clare Beavan. I filmen, som ingår i kategorin Music & Arts, berättar den glamorösa brittiska filmstjärnan öppenhjärtigt om sitt extravaganta och händelserika liv.

Jag tippar att ganska många av filmerna som är med på festivalen kommer att gå upp på svenska biografer under året.

Ett pressmeddelande från festivalen sammanfattar:
Som vanligt finns det en stor spännvidd i Tempos utbud. Allt från feelgood och humor till mer allvarliga teman. Flera av årets filmer fokuserar på engagemang, aktivism och hur kultur kan förändra samhället – göra skillnad.

Det är bara att hålla med. Årets utbud är angeläget, brett och starkt. Och dessutom: tillgängligt online för alla som inte kan vara i Stockholm under festivalen.

Recensioner av flera av filmerna kommer under veckan. Håll utkik.