En fiende att dö för – med doft av Guldbaggar

En fiende att dö för
Betyg 4
Premiär 16 mars
Regi och manus: Peter Dalle

Några forskare från olika länder åker till Svalbard för ett forskningsprojekt: två tyskar, två engelsmän, en svensk och en norsk sjökapten och rysk besättning, strax före utbrottet av andra världskriget. Skuggan av konflikterna mellan länderna vilar över dem, men de är ju vetenskapsmän. Vetenskap har inte med politik att göra. Eller? Besättningen ställs inför svåra val.

”En fiende att dö för” är en ny film av Peter Dalle. Många förknippar nog Peter Dalle med komedier, han har ju varit med i en hel del. Med den här filmen visar har en helt annan sida.

Handlingen utspelar sig i hösten 1939 då Tyskland satt ihop en expedition för att leta efter bevis på Pangeateorin, Alfred Wegeners idé om att alla världsdelar en gång har hängt samman. Teorin diskuterades flitigt av en mängd forskare under 1900-talets tidiga decennier. Beviset de ska söka efter är ämnet Antracit som de ska hitta i fossil. En tysk geolog, Friedrich, och hans assistent Leni, leder expeditionen. Med på resan finns också framstående forskare, två engelsmän och en svensk – Gustav de Geer – samt skeppets norske kapten och den ryska besättningen.

Den svenske forskaren, Gustav de Geer (spelas av mycket bra av Richard Ulfsäter), är sprängämnesexpert vilket behövs för att kunna få fram stenar med antracit. Han har kommit på en metod att göra det på ett effektivt sätt så att de underliggande lagren kommer fram.

Fotot är vackert och spännande. Svalbard och Antarktis och ett skepp som tar sig fram där – det är fantastiska vyer. Vi får till och med se en isbjörn.

Skildringen är intressant på flera sätt. Inget är svart eller vitt. Den tyske vetenskapsmannen Friedrich brottas med svåra kval, han känner solidaritet med sitt land men han drivs också av en önskan att föra vetenskapen framåt. Han är medlem i nazistpartiet för att han tror att den politiken ska föra något gott med sig. Då, 1939, visste ingen att miljoner människor skulle gasas ihjäl i koncentrationsläger.

Till och med den person som är den största boven (jag tänker inte avslöja vem) har sin svaga punkt.

Det är både ett drama, en actionfilm och en romantisk berättelse och jag fångades in av handlingen hela filmen. Inget är förutsägbart, filmens handling tar oväntade vändningar flera gånger.

Ibland är det som teater där rollerna gestaltar olika förhållningssätt kring krig, liv och vetenskap.

Regissören Peter Dalle har tillsatt rollistan med mycket bra skådespelare. Norrmannen Sven Nordin i rollen som sjökaptenen kommer vi att få se mer av i Sverige, han har ju en av huvudrollerna i musikalen La Cage Auf Folles som har premiär i höst på Oscarsteatern.

Richard Ulfsäter som Gustav de Geer borde vi få se mer av framöver. Han gör sin roll bra.

Svagheten är väl att kvinnan som så ofta i filmer mest får vara en person som männen blir förälskade i, trots att hon också är forskare, vilket inte kom fram så mycket.

Peter Dalle fick ju en Guldbagge 2011 för bästa manliga biroll för rollen som Gösta i Himlen är oskyldigt blå. Jag tror att det finns chans på fler baggar för honom. ”En fiende att dö för” är en av de bästa svenska filmerna jag sett på länge. Fast å andra sidan brukar Guldbaggegalans juryn inte alltid ha samma smak som jag har.

I rollerna: Richard Ulfsäter, Jeanette Hain, Tom Burke, Alan Corduner, Axel Prahl och Sven Nordin.
Regi och manus: Peter Dalle

Relaterat: DN

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Dalle, film, filmrecension, Richard Ulfsäter, Sven Nordin, Svalbard, isbjörnar, Pangeateorin