Dag 1 på Getaway rock
Solen skiner över Gävle. Det är dag ett på Getaway rock och dagen kunde inte starta bättre.
Det första bandet jag tagit mig tid att se är San Fransisco-baserade bandet Death Angel. Med sångare Mark i spetsen trollar de fram skön metal som borde få den stelaste av tanter att rocka på skallen. Trotts att många nog fortfarande är trötta sedan gårdagens festande, campingen såg ut som en krigszon, så är det ändå en stor skara människor som letat sig ut till Banditscenen.
Efter Death Angel får jag ett stort glapp i mitt festivalschema. Jag spenderar tiden med att gå omkring och mest observera den udda samlingen människor som samlats. Allt ifrån småflickor med rosa slingor i håret till härdade hårdrockare i övre medelåldern vandrar runt på det överhettade området.
Jag avnjuter en langos samtidigt som jag fnittrar åt finska Turisas som spelar på Banditscenen. Med rödmålade ansikten spelar de finsk rock och skämtar på svenska mellan låtarna. Allt ifrån ”Helan går” till ”Här kommer Pippi Långstrump” spelas till publikens stora förtjusning.
Jag glider in i Gasklockan-tältet där Blowsight spelar för nästan fullt hus. Jag kommer just i tid för deras rockhyllning till radiostationen Bandit. Publiken vrålar med i refrängen, I’M A BANDIT FOR LIFE! Jag har ytterst svårt att ta detta band seriöst tyvärr. Jag stannar några låtar till men sångarens gnälliga stämma skrämmer bort mig illa kvickt.
Lagom till att vädret börjar bli mer humant så entrar hårdrockande Monster magnet stora scenen, ett band som jag alltid förknippar med jeansreklam: Space, lord, mother, mother.
Publiken är halvgles till en början, likaså setet. Men mer om dem i en separat recension.
Efter Monster Magnet rusar jag till Papa Roach som just entrar scenen. Papa Roach är väl ett av de mer ”mainstream” banden som lirar på festivalen iår. De inleder med sin hit Getting away with murder. Publiken som till stor del består av unga flickor langar dagens högsta skrik. Efter tre låtar tröttnar jag och rusar iväg för att se Ghost.
Ghost är ett svenskt band som hajpats som fan senaste tiden. Jag var övertygad om att jag skulle få höra skit, men hör och häpna. Läs gärna recensionen, som beskriver hur jag blev totalfrälst.
Jag hade planerat att gå se Bullet for my valentine efter Ghost, men tyvärr så har jag sett dem så jag struntar i de och går och kollar på Graveyard för femte gången. Detta bluesrockiga band rockar min värld. Kan inte riktigt förklara varför detta band gör mig så het, men det är så bra. Och det går inte att säga emot. Joakim Nilsson har definitivt Sveriges bästa röst. Som om Robert Plant och Roky Erickson fått barn. Åh gud vad det låter vackert!
Efter att ha vrålat med i The Siren på Graveyard rullar jag mot Dr Midnight and the Mercy Cult. Jag har hört mycket om detta band som frontas av den karismatiske Hank von Helvete, ursprungligen från underbara Turbonegro. Jag vet inte vad jag vöäntat mig av detta band, men det var horribelt. Jag vill inte ens skriva vad jag kände under den spelningen. Bra var det iaf inte.
Sist men inte minst spelade herr Alice Cooper. Finns inte så mycket att skriva om denna man egentligen. Man vet vad man får, och det är fantastiskt! Separat recension finns om honom kommer.
Som helhet var dagen grym! Massor med härligt folk, bra musik och perfekt väder. Längtar redan till morgondagen.
Mer om festivalen:
Arbetarbladet 1, Arbetarbladet 2 och Arbetarbladet 3.
Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, Getaway Rock, Gävle, Graveyard