Bad Apples
Betyg 4
Visas under Göteborg Filmfestival
Regi Jonathan Etzler
När jag läste Praktisk film på Stockholm filmskola var Jonathan Etzler en av de gästlärare vi hade i regi – vilket var väldigt spännande då han hade vunnit en student Oscar för en kortfilm. Därefter gjorde han kortfilmen Simmaren och Netflix-filmen One More Time som blev hans fullängsdebut. Efter att ha läst romanen De Oönskade visste Jonathan att han ville göra film på den, men nekades i Sverige, och skickade istället ett manus på engelska till England som istället plockade upp den där. Som stort fan av Saoirse Ronan visste han tidigt att han ville ha med henne, vilket han lyckats med! Här spelar hon läraren Maria som kämpar med sin klass. Inte så mycket på grund av hur jobbig den är, utan snarare för att eleven Danny, spelad av unga Eddie Waller som de castade sent i processen efter långt sökande av någon som kunde ha aggressiviteten och hotfulheten precis under huden, och hans ständiga utåtagerande och oförmåga att sitta still och fokusera.
Fotot är vackert och färgläggningen likaså. Det förhöjer upplevelsen enormt utan att ta fokus från skådespelarna. Istället återanknyts titeln till det visuella och används för att på ett nästan poetiskt vis visa livslängden hos äpplen snarare än för att demonisera enskilda personer. Problemet blir bara att allting annat gör det. Ett inledande studiebesök hos cidertillverkare resulterar i problem som Danny skapar men landar i Marias knä som antas av andra föräldrar vara en dålig lärare. Lektioner stressas igenom och används aldrig till att lära känna olika personer, ens Danny, utan blir lite genomstressat och mekaniskt där allting ska användas för att visa hur störig och rörig Danny är. Det går snabbt och enkelspårigt men å andra sidan effektivt mot ett resultat som slutar i att Maria kidnappar Danny och stänger in honom i sin källare. Inte jättegenomtänkt kanske, men skapar ändå en wierd och intressant situation som bär filmen väl under hela speltiden.
I skolan fortsätter Maria spela den perfekta läraren – vilket försvåras av att poliser kommer och intervjuar om Dannys försvinnande. Pappan, som jobbar väldigt mycket och har svårt att hantera sonens aggressioner och ständiga utåtagerande, blir såklart orolig och blir lärarens motpunkt som blir offer när försvinnandet uppdagas. Extra dråpligt blir det när Maria beställer en sele för att hålla fast Danny och reglera hans rörelsefrihet och pappan omedvetet levererar den till henne. Den sortens humor, som i sig känns rätt brittisk, är hela tiden underliggande och skapar en intressant balans utan att någonsin ta överhanden och bli en fullfärdig komedi. Inte för att det hade varit ett problem med väl skötta kort, men ändå fint att allvaret väger tyngre och inte tappas bort i allt.
Någonting som dock tappas bort är skolans reaktion på bortförandet av Danny. De är glada att allting är så lugnt och sansat, men reflekterar inte över varför eller diskuterar inte sinsemellan om saker som underfinansiering eller speciallärare för elever med speciella behov. Det nämns visserligen tidigt i filmen och ligger därefter som underliggande men outtalat tema för publiken men jag kan ändå sakna en nervig dialogutveckling som mer aktivt problematiserar skolsystemet, politik och hur jobbigt det är att få jobbiga elever kan styra hela klasser utan att vare sig lärare eller andra elever kan göra speciellt mycket. Det finns många problem med skolan, bäst gestaltat i Netflix-serien Adolescence, och här blir de mest en kuliss för att lyfta premissen snarare än tvärtom. Det tillsamman med några väldigt märkliga scener som lätt kan ifrågasättas, som det märkliga slutet, gör att det känns svårt att sätta högre betyg. Men kan en blunda för bristande logik och andra problem är det ändå en njutbar upplevelse som engagerar och väcker tankar inom en. Vilket ändå måste vara värt någonting i ett drama som värker mer än det verkar.