Foto: Sören Vilks
Mors Dag
Manus och regi Alex Schulman
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Linda Goncalves
Ljud Johan Adling
Peruk och mask Nathalie Pujol
Ljus Patrik Angestav
Medverkande Helena Bergström, Peter Viitanen, Björn Elgerd, Nils Wetterholm och David Rangborg
Premiär på Dramaten 24 januari 2026
Alex Schulmans Mors Dag på Dramaten är en tragedi där ljuset strilar in och skapar en anda av försoning. Att dramat griper tag beror mycket på berättargreppet. I första akten samlas tre vuxna söner för att uppvakta mamman. Fram väller minnen av en alkoholiserad och bortvänd mamma som de går på tå för. I andra akten vänds spegeln och hon får ordet. Monologen om ett kvinnoliv är mycket välskriven och Helena Bergström briljerar i rollen.
Nästan allt Alex Schulman producerat som författare baseras på barndomsminnen och trauman som skuggar vuxenlivet. Sedan lägger han givetvis till och drar ifrån för att skapa dramatik och nerv. Mors Dag är hans andra pjäs på Dramaten efter Tröstrapporter 2022 och en given succé.
Det är fascinerande hur han utifrån ett litet ämne som uppvaktning på Mors Dag och minnet av ett tidigare sådant som slutade i katastrof kan skapa ett så vibrerande och väsentligt teaterstycke. Att han inte låter mamman gapa och skrika oartikulerat och dricka sig full är också ett klokt drag. Det hade varit så lätt att hamna i det tröttsamma facket.
Nu skapas ett intensivt lyssnande i salongen när Saskia lågmält från sitt självvalda fängelse sovrummet berättar hur tillvaron gick i kras. Hur Lennart flyttade in och hon utan att vara beredd blev mamma. Första barnet, dottern som dog kort efter födseln, sörjde hon djupt medan han aldrig ville ta i eller tala om flickan. Efter det började Saskia fly hemmet, ta allt längre promenader med hunden och sova över i kolonistugan tills Lennart övertalade henne att återvända. Hon talar också, en del om drickandet hon föll ned i som tröst och bedövning och som han städade upp efter utan att vilja diskutera orsaken till missbruket.
Med smärta når hon så till slut fram till kärnpunkten varför hon haft så svårt att knyta an till sönerna som bara kom på rad och förvandlade hennes mage till det sjukvården kallar en sårig buk. ” Men jag har aldrig övergett mina barn, hur jag varit beror på självhat” säger hon med klar och tydlig röst. Med ett mjukt skratt kallar Saskia sedan sönerna för Bums, Bus och Bas och tillägger att det är rart att de samlas i köket för att traditionsenligt uppvakta henne med en tårta.
Helena Bergström gestaltar innerligt med små åtbörder och en air av trovärdighet i en vandring mellan sängen, fåtöljen och spegeln denna komplexa kvinnoroll. Kanske ljuger Saskia för sig själv och för oss och Lennart är död och kan inte ge sin version av det som hänt. Men vi har hört sönernas förhistoria och det är positivt att som publik själv få dra sina slutsatser.
De tre sönerna ser med väsensskild blick på hur mamman var mot dem under barndomen och hur hon är idag. Först på scenen är den omtänksamme medberoende Nils – fint spelad av Peter Viitanen – som menar att mamman är sjuk och behöver hjälp. Han öppnar moderns lägenhet med egen nyckel, kliver i hemmatofflor han har här, fyller kylen med mat han köpt åt henne och hämtar den present han lagt i bilen som han övertagit efter henne. Sedan dyker minstingen Benjamin- Björn Elgerd- upp och börjar fixa tårtan och sist den kaxige ironiske Pierre – Nils Wetterholm – som bara glider runt i köket.
Klockan på väggen tickar i realtid fram mot den exakta tidpunkt då mamman ska traditionsenligt ska uppvaktas med tårta och trestämmig sång ” Mor, lilla mor”
Under förberedelserna bråkar Nils och Pierre som det verkar av slentrian. De slungar anklagelser mot varandra – att vara för undfallande mot modern, respektive inte förstå att hon är sjuk, vara en simpel tjuv respektive snylta på arvet de ska dela på. Benjamin ser alltmer förtvivlad ut. Han försöker få dem att hålla sams och lyssna på en sak han vill berätta. Ett barndomstrauma som gjort att han fått panikattacker och börjat gå i terapi.
Plötsligt får vi ta del av detta minne när fadern dyker upp i handlingen ”framtrollad ur kylen”. På superkort tid sätter David Rangborg rollen och Benjamin blir ett litet barn som modern i frustration kastar böcker och porslin efter.
Mors Dag är ett sorgespel som överraskar och lyckas sprida en anda av värme och förlåtelse. Det är med ljus i sinnet man lämnar teatersalongen. Helena Bergström är dessutom suverän i titelrollen. Det är också rörande och roligt att se hur sönerna samlas för att fira henne – alla som små fågelungar i hopp om att bli älskade.