Foto: Mats Bäcker
Tolvskillingsoperan
Musik: Kurt Weill
Text: Bertolt Brecht
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö
Dirigenter: Jonas Nydesjö/Marit Strindlund
Regi: Mellika Melouani Melani
Scenografi & kostym: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Joonas Tikkanen
Mask- & perukdesign: Johanna Ruben
Koreograf: Tine Matulessy
Dramaturger: Sofia Fredén, Magnus Lindman
Förlag: Nordiska förlaget
Premiär 11 september 2019 på Folkoperan, Stockholm
Tolvskillingsoperan i regi av Mellika Melouani Melani och som samarbete mellan Stockholms stadsteater och Folkoperan är en sprakande snygg och underhållande, rolig föreställning – men så mycket Brecht är det inte. Jo vissa av Brechts teaterteorier, speciellt den så kallade Verfremdungseffekten, används genomtänkt och fungerande. Men det viktigaste för Brecht med teater var att publiken skulle få en aha-upplevelse, se något ur en ny synvinkel och sedan gå hem fylld av lust att vara med och förändra samhället. Det tror jag inte gör. Däremot går publiken säkert hem med lätta steg efter att ha fått en tre timmar fantastisk underhållning.
Föreställningen är en helhetsupplevelse med både skådespelare, operasångare, burlesk-artister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé. Redan när vi anländer till Folkoperan möter vi skådespelare och burleskartister som minglar runt bland oss medan vi hänger in våra ytterkläder och vi får växla våra svenska kronor till tolvskillingar som vi får använda inne i salongen för att gå upp på scen och köpa något att dricka. Popcorn delas ut och vi får både äta och dricka där vi sitter i salongen under föreställningen. Det ger en känsla av närhet till det som händer på scen, vi blir som en del av det som händer.
Den 11 september är det premiär för Tolvskillingsoperan som är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Folkoperan. Regisserar gör Folkoperans konstnärliga chef Mellika Melouani Melani och för den musikaliska ledningen står Jonas Nydesjö. I rollerna ser vi skådespelare, operasångare, burleskartister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé.
Handlingen utspelar sig i London, i kvarteren i Soho där de fattiga och utsatta och kriminella grupper vistas. I centrum står Mackie Kniven som är chef över de kriminella ligorna och Polly, dotter till tiggarkungen Pechum. Polly och Mackie Kniven gifter sig i smyg. Pollys föräldrar blir rosenrasande och bestämmer sig för att få Mackie Kniven gripen av polis och hängd. Han är trots allt både mördare och rånare. Det visar sig både vara lätt och svårt att få Mackie gripen. Hans tidigare älskarinna har inget emot att för pengar avslöja var han är så han kan gripas. Men Mackie är bästa vän med polischefen.
På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill hade urpremiär i Berlin 1928, och har sedan dess tillhört musikteaterrepertoarens mest populära och spelade verk. Berättelsen kretsar kring kriminalitet och korruption, människans begär som ständig drivkraft, där alla profiterar på det man har; sin kropp, sin själ, sin moral – det samhällskritiska budskapet går ingen förbi. Detta är de fattigas opera.
Föreställningen är färgsprakande, men enastående vackra scenbilder, duktiga skådespelare, imponerande operasångare och duktiga burleskartister. Men jag håller inte med om att det samhällskritiska budskapet går fram. Det finns i sångtexter, ja det gör det. Men handlingen säger mer att “alla är korrumperade” och jag är tveksam till att någon går hem efter föreställningen stärkt i sin vilja att förändra samhället. Det är underhållande och kittlande och en föreställning som friskt och lyckat leker med könsroller. Men någon djupare analys av vad som skapar utsattheten finns inte.
Några av verkets sånger har fått liv utanför teaterscenen, till exempel Mackie Knivens Moritat, som blivit stora hits av alltifrån Louis Armstrong och Lyle Lovett till Liberace och Westlife. Under sent 1980-tal fick Imperiet stort genomslag med sin rockversion av Kanonsången.
MEDVERKANDE
Herr Peachum: Sven Ahlström
Fru Peachum: Karolina Blixt
Polly, deras dotter: Maja Rung
Mackie Kniven: Fredrik Lycke
Jenny: Richard Hamrin
Tiger Brown, polischef: Lennart Jähkel
Lucy, hans dotter: Sanna Gibbs
Filch, tiggare/Pastor Kimball/Smith, polis: Peter Gardiner
Falskmyntarmattias: Angelika Prick
Tårpilswalter: Sofia Södergård
Fingerkroksjakob: Malin Ehlin
Robert med sågen: Lidia Bäck
Jimmie: Linn Oscarsson
Ede: Andreas Hammarström
Horor: Lidia Bäck, Malin Ehlin, Linn Oscarsson
Tiggare/poliser: Magnus Bergström, Johan Carlqvist
Flickan: Ella Dahl/Linnea Hård
Gästande körer och Folkoperans orkester.
