v 45 4-7/11 2025
Lunchteatern Göteborgs Stadsteater
För knappt ett år sedan var jag med om release för En ny svensk visbok – 99 visor och en rapp utgiven av Svenska Akademien. Redaktörerna David Anthin (disputerat på Evert Taube) och Martin Bagge (hedersdoktor, visarkeolog, trubadur mm) har tillsammans med ett redaktionsråd valt ut representativa visor från senaste halvseklet. Någon dag efter att den trevliga tillställningen jag dokumenterade hade ägt rum med flera medverkande ur antologin, fick jag en pratstund med min gamle vän Martin Bagge (vi har samtidigt gått i samma skolas högstadium och därpå samma gymnasium, hans föräldrar bodde i stor villa nära mitt föräldrahem och vi har träffats på åtskilliga konserter). Han som haft sin försörjning på Musiklinjen på Hvitfeldtska Gymnasiet har släppt ett antal skivor och jag minns konserter på Gunnebo och i Slottsskogen. Kommer ihåg David Anthins faktaredovisning och anekdoter på Liseberg i samband med Taube-konsert med orkester och Timo Nieminen som solist.
Bagge skänkte mig visboken vars cirka 200 sidor med kommentarer och förklaringar jag plöjt igenom. Publicerade noter har däremot inte studerats då jag tyvärr inte kan tyda dem. Lärde mig mycket och läsningen berikade. Ibland ställde jag mig emellertid frågande till vad som togs upp och förklarades. Eftersom jag lyssnat på och senaste ett och ett halvt decenniet recenserat musik (bevistat visfestivaler både som vanlig publik och recensent) är det oundvikligt att inte ha synpunkter på vilka som inkluderats respektive exkluderats. Att några storheter fått med upp till fem visor kan ses som alltför vidlyftig exponering med tanke på vilka som ratats. Saknar exempelvis, Lasse Tennander, Toni Holgersson, Mia Sandberg, Carl-Johan Wallgren och A- K Hedmark. Den sist nämnde som uttolkare av tonsättningar, förslagsvis Kerstin Thorvall . Att såväl Jaques Werup (omnämns i info om Lill Lindfors) som Lars Demian och Dan Viktor hamnade utanför i nya visboken är högst anmärkningsvärt. Avrundar mitt resonemang med att understryka att uttagningskommittén är i gott sällskap. Swedish Music Hall of Fame (skrivit krönika) är känd för sina förbiseenden Rock & Roll Hall of Fame i USA närmast ökända för sina ”snubs”.
Både den historiska föregångaren och nämnda moderna utgåva presenteras i ord och ton. när man Redogörs åskådligt för visans funktioner. Blev en som väntat stimulerande exposé med två ytterst kunniga herrar. Säcken av väsentliga alster knyts klokt samman med vaggvisor, varav Byssan lull lagts som final. Utan att veta om duon umgås privat kan fastslås att de känner varandra utan och innan, åtminstone på professionell grund likt Hasse & Tage eller Magnus och Brasse. Missade tyvärr när de båtluffade i Bohuslän med liknande visprogram. David sjunger emellanåt fast mestadels ägnar han sig åt att berätta om forskningen kring svensk visa, något han kryddar genom att involvera publiken i mer än förväntad allsång. Kazoo-momentet blir till en oförutsägbar muntration.
Hans radarpartner fungerar som viktig sidekick när han inte sjunger och ackompanjerar sig på akustisk gitarr. Bagge gitarrspel imponerar även om det sker utan stick. Vokalt finns hos honom i äldre tolkningar en fäbless för vibrato som kan påminna om en light-version av Fred Åkerström. Utstrålar en påtaglig proffsig trygghet i sina förehavanden. Musikaliska avhandlingen är pedagogisk även om den inte görs strikt kronologiskt. Man börjar i tidigare århundraden och betar sig fram till våra dagar, vilket medför att Bagge inledningsvis ekiperat sig 1700-tals mässigt. I denna härliga rundvandring introduceras vi först för Bellman respektive Lasse Lucidor. Poängteras när den senare introduceras att livet går upp och ner. På backdroppen visas texter så att nyss lunchande publik kan stämma in i sången.
Efter Bakvända visan med sitt okända ursprung som illustration till karnevalisk tradition får vi den särpräglade Alf Hambes signaturmelodi Visa i Molom, en lysande bard från Steninge jag hört live och som Bagge turnerat med. Det spralliga och sprudlande varvas i deras program med innerlighet och intrikata betraktelser. Vi får reda på Evert Taubes valspråk och skillnaden på temperament hos Karlfeldt visavi Ferlin. Martin brer på med extra darr på stämbanden i den sistnämndes Men går jag över ängarna mest känd i Göran Fristorps version. Blir ett gripande framförande vars verser förenar de populära motiven: kärlek och naturskildringar, teman som bär upp svensk viskonst enligt David.
I sammanhanget känns påbjuden allsång i Änglamark oundvikligt. Gemenskapen och trevnaden ökar på så vis ytterligare. Nu har våra ciceroner klivit in i andra delen av de oerhört omfångsrika, men ändå selektiva vis-lexikonen. Karin Boyes omtyckta Önskan levereras i tappning från Ingalill Dunsö, Blir så känslosamt att det nära nog slår över. Mitt enda uns av kritik uppstår när Bagge i mina öron går aningen till överdrift.
Mollanstrukna Har du visor, min vän av den finlandssvenske dramatikern och viskompositören Bengt Ahlfors har titeln till föreställningen i sig och givetvis anbefalles allsång. Följs av en avdelning med politiskt färgad kamp vars ingång är Vad gör vi med sommaren kamrater? av Elisabet Hermodson som Bagge i sin ungdom samarbetat med. I lanseringen av henne sägs att Brecht möte Taube och för att understryka udden viftas med röd fana. ”Tilltaget” borde inte ha skett utan kommentarer. Naiviteten borde ha problematiserats. Det ledde vidare till Garpe/ Ostens mytomspunna projekt Jösses flickor som sågs när jag gick i gymnasiet. Sjungs ut om segerviss kampvilja i Befrielsen är nära.
Ett undantag från tesen om att en slags kronologi följs infaller i slutet då strof av Birger Sjöberg inkluderats. Sker när ämnet är döden och paras ihop med vad de kallar trotset. Publiken hänförs av annorlunda ingång på den fullkomligt betagande sången Din stund på jorden av Laleh, vars unika drabbande estetik uppstod under uppväxten i Angered. Och när man påminns om låtens bakgrund berörs man desto mer. Kan flika in att jag recenserade den första av de två dokumentärerna om Laleh när den premiärvisades i Hammarkullen och var på plats på Götaplatsen, alldeles utanför där vi sitter när hon frontade egna bandet och GSO. Allra sist lanseras som nämnts vår mest kända vaggsång. Således ett exempel på synnerligen gedigen och omväxlande Lunchteater i musiklyrikens tecken.