Gunilla Röör

Ett starkt ljus, så starkt att vi värjer oss och inte ens vill titta, möter oss när föreställningen ska börja. Sedan släcks allt ned, det är kolsvart och sakta tänds en svag belysning och en kort och kraftig kvinna med kortklippt rakt hår, iklädd blågrå kavaj och knäppt skjorta och mörka byxor sätter sig vid scenkanten och börjar berätta.
Scendekoren är den enklaste möjliga, ingenting, bara träpanel på väggen.

Ändå blir det en spännande berättelse vi får uppleva. Gunilla Röör är Gertrude Stein när Stockholms stadsteater sätter upp den av Bodil Malmsten översatta pjäsen om den gränsöverskridande författarinnan. Pjäsen startar då Gertrude Stein sitter i den lägenhet hon bor i tillsammans med sin flickvän Alice B Toklas. De har levt ett långt och händelserikt liv där, med salongen där de haft många intressanta vänner och gäster, som Picasso och Hemingway.
Men nu måste de flytta, deras hyresvärd har sagt upp dem. De håller på att packa. Men så kom regnet och Alice lade sig att sova en stund medan Gertrude ska fortsätta att packa.

Gertrude sätter sig ned istället och berättar för oss om delar ur sitt liv. Hon berättar om sin yngste bror Leo, som hon var nära vän med tills han en dag fick nog, när hon lyckats för stort som författare. Han klarade inte att hon blev så berömd, det var ju han som var smartast och mest begåvad.

När Gertrude (= Gunilla Röör) berättar fångas vi in och är där. Vi upplever tiden kring sekelskiftet, vi är med när Gertrude och hennes bror upptäcker konstnären Cezanne. Vi är med i deras diskussioner. Vi är med när de köper sin första tavla av Picasso, vi är med när de resonerar och kivas om kubismen.

Föreställningen har flera lager. Så klart. Det är som en lektion i konsthistoria. Vi får en spännande inblick i möten med Apollinaire, Rousseau, Picasso,
Det är också en betraktelse och fundering kring ord, kring litteratur och dess möjligheter. Är det möjligt att i litteraturen skapa en motsvarighet till impressionismen, till kubismen, till surrealismen? Vad blir kvar av orden om vi tar bort allt det realistiska?

Det är också en berättelse om livet och vad som är viktigt.
Det är en berättelse om att våga hitta sig själv och stå för den man är. På så sätt en perfekt start inför Prideveckan som början på måndag den 1 augusti, dagen efter premiären av Gertrude Stein.
Det är å andra sidan också en berättelse om ett liv som bara kan levas av övre medelklassen. Ett liv där det är möjligt att åka ett halvår till Italien, bara för att vara där.
Det säger oss också något som är viktigt inför Prideveckan. Gertrude Stein levde 1874-1946. Hon var modig och en produktiv författare. Hon ville spränga alla sorts gränser, både de litterära och sexuella och relationella. Det är en gränssprängning som fortfarande bara är förunnat en liten klick.

Gunilla Röör fick stående ovationer för sin roll. Hon var imponerande. Det var modigt att göra en sådan föreställning. Det är ingen lättsmält lördagsunderhållning. Det kräver lite av en publik att ta till sig. Föreställningen och Gunilla Röör tar inte heller till några av de knep som annars är rätt vanliga under monologer, som att slänga ut lite blommor eller andra leksaker på scenen, eller använda ljud och musik för att underlätta för publiken. Nej, det är bara en skådespelare och hennes röst och gester och blick. Det är dock kraftfulla instrument när Gunilla Röör använder sig av dem. Hon fångar vårt intresse och vi lyssnar och vi känner och vi är där, i Paris, i lägenheten med henne och vi ser alla böcker som ska packas med, fast de inte finns på scenen.

GERTRUDE STEIN
AV MARTY MARTIN PÅ UPPDRAG AV PAT CARROLL
Premiär 31 juli på Lilla scenen.
Regi: Översättning: Scenografi och kostym: Ljus: Mask:
I rollen:
Carolina Frände Bodil Malmsten Daniel Åkerström-Steen Karl Svensson Patricia Svajger
Gunilla Röör

Relaterat: Svenska Dagbladet: Intervju med Gunilla Röör och pressmeddelande om föreställningen.

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Gunilla Röör i Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein, premiär på Lilla scenen 31/7.

Läs även andra bloggares åsikter om Gertrude Stein, teater, teaterrecension, Gunilla Röör, Stockholms stadsteater