Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lennart Jähkel

Teaterkritik: Var är Olle? – mer än True Crime

by

Foto: Sören Vilks

Var är Olle?
Av Amanda Glans
Av och regi Andreas Kundler
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Maria Ros
Mask Anna Jensen Arktoft
Komposition Johan Blixt
Koreografi Catharina Allvin
I rollerna Lennart Jähkel, Elisabet Carlsson, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Melker Appel
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 23 september 2022

True Crime men mycket mer än så. Denna djupdykning i försvinnandet av tonåringen Olle Högbok får oss att känna hur djupt ett brott påverkar offer och de anhöriga. Det blir starkt när det är en människa på scen som gestaltar den sörjande, ångestfyllda föräldern. Jag var frågande före premiären varför True Crime sätts upp på scen. Nu vet jag. Det blir djupare och förmedlar många fler känslor än en tv-serie. Var är Olle? handlar minst lika mycket om hur människor påverkas när de drabbas av ett tragiskt brott som själva letandet efter vad som hänt. Tragiken fördjupas av att det finns en hel del som pekar på att poliser varit inblandade i brottet. Det är oerhört skrämmande.

Att förlora ett barn är en sorg en förälder tyngs av hela sitt liv. Det är inget som går över, inget som går att rycka upp sig från och återgå till livet. Livet är förändrat och fel för alltid. Förmodligen ännu svårare är det när barnet bara försvinner. När föräldern aldrig får svar på vad som hänt. Var är Olle? skildrar ångest, sorg och förtvivlan hos föräldrarna till Olle Högman som försvann 198?.

Föreställningen bygger på Martin Ezpeletas ljudboksdokumentär från Storytel 2020 om 18-årige Olle Högboms mystiska försvinnande i Sundsvall 1983. Efter en festkväll i september 1983 försvinner 18-årige Olle Högbom i Sundsvall. När polisutredningen lagts ned utan spår fortsätter Olles pappa Ruben själv sökandet efter svar och får långt senare hjälp av journalisten Martin som blir lika engagerad. Men Olles pappa har lovat att ägna varje vaken stund av sitt liv åt att ta reda på vad som hänt hans son. Närmare fyrtio år senare träffar han journalisten Martin som blir lika engagerad i fallet.

Föreställningen är en redogörelse för Olles försvinnande och polisens brist på engagemang och det finns en del som pekar på att det är något skumt med polisens agerande. Det tog fem dagar efter försvinnandet innan polisen överhuvudtaget började undersöka försvinnandet. Snacka om att spår hann försvinna. Dessutom var elva poliser i precis samma område som Olle den natt då han försvann och ändå såg ingen polis något. Det är anmärkningsvärt och skrämmande.

Journalisten Martin Ezpeleta har själv erfarenhet av nära anhöriga som försvunnit. Han bodde några år i Argentina och bodde tillsammans med en kvinna vars föräldrar försvann under militärdiktaturens tid. Det blir en fördjupning av föreställningen. I Sverige är det inte en diktatur som gör att människor försvinner men det är i grunden ändå alltid människor som begår övergrepp mot andra när människor försvinner på grund av brott.

Regissören Andreas Kundler berättar:
– Jag tror alla inblandade känner ett extra ansvar i det här projektet. Just för att det rör verkliga människor och livsavgörande händelser. Det skapar ett engagemang som liksom går bortom föreställningen. Vi kommer de här människorna så nära. Och visst, det är en true crime-berättelse, men under den gömmer sig en annan, existentiell berättelse som handlar om kärlek bortom tid och rum, om besatthetens väsen och om vad vi är villiga att göra för att hjälpa vår nästa.

Skådespelarna går in i olika karaktärer på ett smidigt sätt. Jag är imponerad av skådespelarna.

Jag var lite skeptisk eller åtminstone frågande före premiären. Jag ställde mig frågan varför en true crime-berättelse sätts upp på en teaterscen. Vad är vinsten eller vitsen med att sätta upp den på scen när det går lika bra att spela in på film eller tv-serie eller berätta i en podd, funderade jag. Svaret är att när det blir så välgjort och genomtänkt med flera nivåer som i Var är Olle? då blir berättelsen ännu starkare på scen. Det står en människa på scen och gestaltar all den sorg en förälder får leva med. Det går inte att skaka av sig. Jag tror varenda förälder som förlorat ett barn kan känns igen sig i Lennart Jähkels gestaltning av en började pappa.

Bakgrundsfakta:
Martin Ezpeleta
Martin Ezpeleta, född 1975 i Lima, Perú, är journalist och dokumentärmakare. Han har en gedigen journalistisk bakgrund som reporter och krönikör på tidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Norrbottens-Kuriren.
Han har också producerat ett tiotal radiodokumentärer för Sveriges Radio, och tilldelades Susanne Björkmans stipendium 2010 för P3-dokumentären Terrorbomberna i Köpenhamn.
Sedan 2020 leder han Storytels satsning på true crime och våren 2022 publicerades hans Saknad i Ljungby, en ljudboksdokumentär på Storytel Original om 17-årige Mattias Borgs försvinnande i småländska Ljungby.

Amanda Glans
Amanda Glans, född 1983 i Glasgow, är radiojournalist och prisbelönt dokumentärmakare. Hon har bland annat mottagit Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare, tillsammans med Erik Hedtjärn, för radiodokumentären Partiledaren om Håkan Juholt 2011. Samma år uppmärksammades hon också med Åke Blomstroem Award och Susanne Björkmanstipendiet för Jag ringer dig ibland, om sin egen familjs historia.
Hon är producent för den dokumentära berättarscenen Storydox, som drivs av Fabula Storytelling och Produktionsbolaget Munck, som flera gånger samarbetat med Kulturhuset Stadsteatern i projektet Stockholm Berättar. Hon producerade Var är Olle? för Storytel, var dramaturg till Martin Ezpeletas senaste serie Saknad i Ljungby som släpptes i maj 2022, och är producent för han kommande publicering. Hon är även verksam som radiolärare på Journalisthögskolan i Stockholm.
Amanda Glans har tidigare skrivit Sparka neråt, för Västmanlands Teater, 2013. På Kulturhuset Stadsteater står hon tillsammans med Andreas bakom föreställningarna Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021.

Andreas Kundler
Andreas Kundler, född 1970 i Stockholm, är regissör och skådespelare. Han regidebuterade 2004 med uppsättningen China på Unga Klara. På Kulturhuset Stadsteatern har han tidigare iscensatt Jorden är min filt 2007, Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021 och på Riksteatern Effekten, 2015.
Andreas Kundler är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö åren 1994-97. Han tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och har gjort över 30 rolltolkningar här, senast sågs han i Älskling är jag hemma av Laura Wade. Han har även medverkat i filmer som Sameblod 2016 och i Gräns, som blev vinnare i den prestigefyllda kategorin ”Un certain regard” vid filmfestivalen i Cannes för några år sedan. Han har också spelat in en lång rad teveproduktioner som exempelvis Gentlemen & Gangsters, Gåsmamman, Partisan, Händelser vid vatten mfl.
Andreas Kundler är också författare och har på Rabén & Sjögren givit ut ungdomsromanerna Övergångarna, De svarta liljorna och Sprickan mellan världarna, alla tre skrivna tillsammans med författarkollegan Lisa Linder.

Stulna Juveler på Stockholms stadsteater – underhållande och vemodig

by

Stulna juveler

Stulna Juveler
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär den 16 augusti 2013

Bekännelselyrikens drottning med stort rött hårburr har gått i terapi i många år. Huvudpersonen i Kristina lugns Stulna Juveler – Majvor Lysén-Axén – har många drag från sin skapare. Hon lever genom sin poesi, men nu när hon har blivit upp över öronen förälskad i sin terapeut ska hon sluta skriva.

Föremålet för Majvors översvallande kärlek är psykoanalytikern Rune Nylander som, trots att han själv är oförmögen att älska, har råkat fria till Majvor. Hon är dock inte ensam om att falla för Rune – det är något som de flesta av hans patienter verkar göra. Han har också en trogen beundrarinna i sin sekreterare Linnea, som bor och arbetar i Runes kombinerade hem och mottagning. Där bor också Runes vuxna dotter Camilla, som inte kan frigöra sig från sin döda mor, och snart kommer Majvors dotter Signelill som genast väcker Runes åtrå mer än sin mor. Även journalisten Eva-Lena Hastig, som kommer för att göra ett reportage, påverkas av Runes charm.

Den omsvärmade cynikern Rune spelas av Lennart Jähkel, som alltid duktig i rollen som karlakarl med långt till sina känslor. Gunilla Röör gör en imponerande prestation som den melodramatiska Majvor. Jacob Eklund överraskar som den timide Gillis Ignell, en blivande psykoanalytiker som jobbar för Rune men längtar efter att ta med sig Camilla till vardagslivet i sin tvåa i Blåsut.

Stulna Juveler är en färgstark och poetisk föreställning med surrealistiska inslag. Musiken bidrar till pjäsens David Lynch-stämning. Den enkla scenografin, med mycket vitt samt flera dörrar och öppningar runt scenen, får liv av den stora bildskärm som visar rofyllda och ödsliga miljöer med blommor och träd som rör sig i vinden. Ibland bryts en allvarsam scen av att skådespelarna brister ut i sång – som till exempel den hurtfriska ”Men om vi bara tänker så: det här var roligt, det måste gå – det finns ingenting som är svårt att förstå…”

Dialogen är njutbar, även om den i första akten närmar sig buskisnivån emellanåt. Andra akten har en djupare symbolik, där huvudpersonernas självfixering och instängdhet blir allt tydligare. Ingen av karaktärerna bryr sig egentligen om eller har någon ambition att nå fram till de andra. Så även om de nära tre timmarna med ensemblen i Stulna Juveler är underhållande, så är det en ganska vemodig föreställning.

Av Kristina Lugn
Regi Åsa Kalmér
Scenografi Åsa Kalmér och Ann Bonander-Looft
Kostym Ann Bonander-Looft
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Susanne Von Platen
I rollerna
Rune Nylander Lennart Jähkel
Majvor Lysén-Axén Gunilla Röör
Camilla Nylander Hanna Roth
Linnea Blomgren Vanna Rosenberg
Gillis Ignell Jakob Eklund
Eva-Lena Hastig Lilian Johansson
Signelill Sandra Redlaff

Foto: Louise Billgert

Lovande smyglyssning på Sveriges Radios julkalender

by

Mathilda Lindström, Katrin Sundberg, Samuel Ram och Lennart Jähkel. Foto: Johan Ljungström/Sveriges Radio

Årets första glögg intogs till smyglyssning av årets radiojulkalender i produktionsbolaget Flits lokaler i Gamla stan. Smakprovet lovade gott – ”Allt du önskar” verkar vara en både rolig och spännande historia, som samtidigt ger en känga åt konsumtionssamhället.

Elvaåriga Elvira är trött på att det bara är hon som inte har en häftig mobiltelefon och att hennes arbetssökande mamma inte har råd att shoppa julklappar. Men en dag har hennes mamma lämnat ett meddelande om att hon åkt iväg för att söka jobb och att Elvira ska bo hos familjen Lancelot under tiden. Där konsumeras det hej vilt och sonen Sebastian har allt man kan önska sig och lite till. Snart märker Elvira emellertid att det är något som inte stämmer med familjen.

I barnrollerna hörs 12-åriga Mathilda Lindström från Vimmerby, som upptäcktes när hon spelade Ida på Astrid Lindgrens värld, och jämnåriga Samuel Ram från Stockholm. Vuxenröster är bland andra Lennart Jähkel och Katrin Sundberg.

Medverkande:
Elvira – Mathilda Lindström
Sebastian – Samuel Ram
Edward Lancelot – Lennart Jähkel
Bianca Lancelot – Katrin Sundberg
Melker – Christer Fant
Mamma Karin, Mamma Danielsson och Tant – Jessica Liedberg
Eva-Britt, Socialtanten Marie och Fröken – Eva Melander
Fanny – Alva Ehn
Maja – Alicia Cubas
Leo – Willjam Lempling
Henrik Henriksson – Roger Dackegård
Pappa Danielsson – Måns Mosesson
Lancelots vänner – Torsten Buddee Ross, Oskar Sjöberg, David Lundmark
Pianist – Kajsa Orreteg

Manus och regi – Sara Kadefors
Teknik och ljuddesign – Krister Orreteg
Musik – Leif Jordansson
Producent – Veronica Johansson
Illustrationer – Peter Bergting

Julkalendern Allt du önskar sänds i P4 den 1-24 december, vardagar kl 06.50 och 17.45, helger kl 07.50 och 13.03 och julafton kl 07.50 och 13.03 och dessutom på webben.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från premiären av Sex roller söker en författare på Stockholms Stadsteater

by

Sex roller sökte upp en författare. De ville bli nedtecknade, berättade om och förevigade. Författaren vägrade, han tyckte inte deras livsberättelser var allmängiltiga. Rollerna envisades, men när författaren fortsatte att vägra gick de till en teater och ber en regissör att sätta upp deras roller.
Regissören var just sysselsatt med att repetera inför en föreställning. Han och hans skådespelare tror först att det är några galningar som kommit men blir efter ett tag intresserade och bestämmer sig för att repetera de sex rollernas berättelse.
Men då börjar konflikterna. Rollerna blir inte särskilt nöjda med hur de olika skådespelarna tar itu med deras roll.

Det berättas att de sex rollerna sökte upp Pirandello, som skrivit pjäsen. De ville att han skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. I förord till pjäsen skriver Pirandello:

Där stod de och väntade, var och en med sin egen hemliga plåga, bundna till varandra sedan födseln, sammansvetsade av livets händelser och ville att jag skulle släppa in dem ikosntens värld. De ville att jag skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. De var födda levande och de ville leva.

Pirandello hade dock ingen lust. Han tyckte att han hade skrivit tillräckligt med noveller om hopplöst tragiska personer.

Jag är inte den sorts författare som kan ta sig an vilka livsöden som helst och berätta en historia bara för nöjet att berätta den. Nej, jag är den typ av författare som bara kan skriva historier som har en universell innebörd, en sk filosofisk författare. Jag har oturen att tillhöra den sorten.

De sex rollerna hade ju ingen filosofisk berättelse att tillföra. De vara bara vanliga öden som hör livet till. Men problemet var att de redan hade tagit sin in i författarens fantasi, fötts där och agerade där. Han kunde inte komma ifrån dem. Då skildrade han deras kamp att bli skildrade och satte det i förhållande till vad livet är, vad skådespeleri är, vad teater och konst är och vad det är att författa, skriva och skapa.

En scen är magisk. När skådespelarna ska börja spela upp det rollerna har att berätta saknas en karaktär, bordellmamman. Hon fick inte följa med de sex rollerna när de gav sig av, för mamman i familjen hatar bordellmamman. Scenen går dock inte att spela upp utan bordelltanten.
En av rollerna stökar då till rummet. Han förklarar att bordellmadam hatar stökighet, kanske går det att locka fram henne om de gör rummet rörigt.
Det magiska inträffar. Plötsligt står hon där, fet och vulgär, översminkad och röker och babblar sin danska rotvälska, framlockad av de andra fantasifigurerna.

En bild av när det magiska händer, när det skapade också skapar. När nu Stadsteatern sätter upp denna pjäs igen är det som en högtidsstund för mig.

Skådespelarna som spelar skådespelare driver med sig själv och sin roll som skådespelare också, de sitter till och med och ler åt sig själva ibland. Jag tycker det är bra, det blir som ett sätt att hålla distans och se rollen i rollen om rollen.

För den som är intresserad av teater och vill fundera kring teaterkonsten är väl ”Sex roller söker en författare” ett måste. Men eftersom det är en lättsam och rolig föreställning ger den något också för den som inte alls är intresserad av teater och drama.

Sex roller söker en författare är en pjäs av den italienske dramatikern och författaren Luigi Pirandello, som för övrigt fick Nobelpriset i litteratur 1934. Han har skrivit flera skönlitterära noveller och romaner och för den delen också dikter, men det är ändå för sina pjäser han är mest ihågkommen och hyllad.
Hans mest kända pjäser förutom ”Sex roller söker en författare” är nog ”för att skyla sin nakenhet”, ”Alla ha rätt” och ”Henrik IV”.

Förra gången jag såg ”Sex roller söker en författare” var en repetition i början av oktober 1989, två veckor före dess svenska premiär med den uppsättningen där bland annat Sten Ljunggren spelade rollen som regissören, samma roll som Niklas Hjulström gör nu. Jag kommer alltid att komma ihåg den föreställningen 1989. Efter föreställningen åkte jag hiss ned tillsammans med Sten Ljunggren och han var trevlig och lätt att prata med. På väg hem till Södermalm där jag bodde då, gick vattnet och nästa morgon födde jag min första son.

Här är alla rollerna, observera att regissören alltså är en roll och inte regissören till uppsättningen (regissör till föreställningen är förresten Alexander Mørk-Eidem. )

Skådespelarna som spelar sig själva:
Kristofer Fransson
Frida Hallgren
Gerhard Hoberstorfer
Josefin Ljungman
Ann-Sofie Rase
Rollerna seplar av:
Bergljót Arnadóttir
Kajsa Ernst
Michael Jonsson
Lennart Jähkel
Liv Mjönes
Regissören spelas av Niklas Hjulström
Regiassistenten spelas av Elin Söderquist
Flickan spelas av Tea Nettermalm och Alba Dumolin Engström
Pojken spelas av John Grahl och Gunnar Keisu

Bilden ovan
Foto: Nadja Hallström
Bildtext Kristofer Fransson, Ann-Sofie Rase, Liv Mjönes, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Frida Hallberg i Sex roller söker en författare. Premiär 4 november på Klarascenen.

Bilderna nedan, foto Petra Hellberg
Bildtext: Niklas Hjulström och Elin Söderquist i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Lennart Jähkel i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Liv Mjönes och Lennart Jähkel.

Margareta Sörenson har också bloggat om föreställningen i Expressen Scenbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,