• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

premiär

Youtube-premiären gör musikvideon het igen

28 maj, 2019 by Redaktionen

Laleh pressbild

Dags att bänka sig framför en musikvideo som om det vore 1984.

Taylor Swift, Laleh och Sabatons musikvideopremiärer bjuder in till en berättelse om vad musikvideon har kommit att bli idag. De entusiastiska pratar om att formatet äntligen har hittat ett sätt att skapa den rätta hajpen som ger ekonomisk vinst. Var beredd att bekanta dig med begreppet FOMO: “Fear Of Missing Out” och hur det kan påverka dig som musiklyssnare/tittare.

Att skapa en musikvideo har aldrig varit något för fegisar. Det har alltid varit osäkert exakt vad det kommer att ge – (mer försäljning?). Förutsättningarna för detta harunder de snart sextio år som formatet funnits gått upp och ner.

Under MTV-eran gjorde alla artister videor. Vissa lyckades få dem spelade på MTV. Det viktiga var att få “heavy rotation”, det vill säga att ens video visades regelbundet. Det här var närmast en garanti för framgång och god skivförsäljning. Men alla nådde inte fram. MTV var ett nålsöga. Mycket har hänt sedan dess. Det har varit uppgångar och nedgångar. Lyckade och misslyckade försök. Olika sajter och plattformar har försökt ta över kronan efter MTV.

YouTube och Vevo är de som lyckats bäst. Nu finns alla musikvideor tillgängliga för publiken på ett enkelt sätt. Återigen gör “alla” artister videor. Det är enkelt: bara filma, klippa och ladda upp. Även för publiken har det blivit stor skillnad. Vi slipper sedan mitten på 10-talet att sitta framför tv:n och vänta i timmar på vår favoritvideo. Men vi människor är komplicerade varelser. Lika mycket som vi älskar friheten och tillgängligheten – lika mycket längtar vi efter den där speciella känslan av att få vänta på något. Vara med om något stort och omvälvande.

Låtg oss gå tillbaka till 1984. “Thriller” med Michael Jackson var på väg att lanseras. Över hela (väst)världen satt fans med kuddar i famnen i sina tv-soffor och väntade. Många minns det som om det vore igår.

“När den fjorton minuter långa musikvideon hade premiär på MTV år 1984 fastslogs Michael Jacksons position i historien. Han blev musikens största pionjär inom musikvideos. Det menar Sony Music som samband med videons 35-årsjubileum förra året skriver om artisten i ett pressmeddelande.

Det hålls en privat förhandsvisningen av videon: ”Kändiseliten var alla på plats på Crest-teatern under visningen: Diana Ross, Warren Beatty, Prince och Eddie Murphy. Fjorton minuter in i akten var publiken på tårna, applåderande och jublande ”Encore! Encore!” och Eddie Murphy utbrast, “Show the goddamn thing again!”, skriver Vanity Fair om premiären.
Förra året lanserades “YouTube Premieres”. Detta är det nya sättet att hajpa en video innan den släpps. Artisten lägger upp en videopremiär i verktyget som sen får en egen länk och sida kopplad till sig. Länken kan artisten dela med sina fans. Fansen kan klicka in sig och vänta på att videon ska starta. När det är två minuter kvar börjar nedräkningen på skärmen. Under tiden kan du chatta med andra fans och dela hajp-känslan sinsemellan. Ibland ansluter artisten själv till chattrummet och svarar på frågor.

Såhär beskrivs det hela av Global Head of Music på YouTube, Lyor Cohen:
”I video-on-demand-eran – där allting under solen finns tillgängligt – ger YouTube Premieres oss något som vi har saknat: Spänning! Den där känslan av att vår favoritartist står på en scen när gardinen dras undan och vi får se någonting vi aldrig sett förut”.

För några veckor sedan släpptes videon till Taylor Swifts “ME!” feat. Brendon Urie of Panic! At The Disco på detta sätt.

De första 24 timmarna var det 65,2 miljoner människor som klickade på klippet. Videon blev den mest visade musikvideon av en kvinnlig soloartist under de första 24 timmarna. (Den koreanska gruppen BTS har rekordet för den mest visade videon på YouTube under 24 timmar med totalt 77 miljoner streams för videon till låten “Boy with Luv”).

”Det här blir det nya sättet att släppa musik och skapa spänning”, säger Lyor Cohen, som i 39 år arbetat inom musikindustrin. Enligt Cohen lider branschen av posttraumatisk stress efter de många kriserna. Det har varit svårt att veta hur man ska lyckas återskapa känslan av att samlas kring något speciellt.

Alla älskade inte Michael Jackson på 1980-talet ( Det är dessutom extra jobbigt att skriva om honom nu på grund av alla anklagelser). Alla vill heller inte titta på Taylor Swift-videor utan föredrar att surfa runt bland enklare indie-videor på YouTube. Men många har svårt att motstå hajpen. Det kallas “FOMO”, som står för “Fear of Missing Out” och är just det: en stark rädsla av att missa något viktigt. Som releasen av “Thriller” 1983 och nu, långt senare, releasen av “ME!” och andra videor. Enligt Cohen, som arbetar med funktionen med YouTube-premiärer, har de aldrig fått så många telefonsamtal som efter Swift-succén. Nu vill alla göra premiärer enligt den modellen.

Men är FOMO-hets något positivt? Tero Marjamäki, pressansvarig på Sveriges Annonsörer, bloggade i februari i år om att “FOMO-hetsen måste försvinna”. På “Just Like Me – en blogg om hur internet & sociala medier kan påverka vår hälsa – och vad vi kan göra åt det” finns ett inlägg om FOMO:

“Har du FOMO vill du ha konstant koll. Just för att du är van vid det. Den kontrollen kan handla om vad andra gör. Och vad du missar”, skriver Magnus som är modefotograf och driver bloggen.

Alltså för en ung, osäker individ kan det vara förödande att känna pressen att hänga med. Men för en peppad och taggad musikbranschperson á Lyor Cohen är FOMO inte så farligt. Ska man lyckas tjäna stora pengar på musik får man ägna mindre tid åt att analysera psykologiska bieffekter och mer tid åt att analysera ekonomiska mekanismer i en digital värld. I alla fall om man tänker kortsiktigt.

Nu ska ingen tro att modellen att släppa videos på det här viset är gratis – Swift-videon kostade ett sjusiffrigt belopp att producera. Men man beräknar att få igen det. Kanske..

Den första inkomsten blir via de annonser som videon själv genererar, och sen via streaming och försäljning – men ingen vet helt säkert. Det spekuleras även i att det kanske blir färre som betalar/streamar en låt när de redan sett den gratis på YouTube.

Enligt en artikel i Billboard kostar en musikvideo i USA idag någonstans mellan $2,500 (för en indie-artist) och $700,000 eller mer (för superstjärnor som Swift, Ariana Grande eller Drake). Det är inte alltid det betalar sig.
”Pengarna du tjänar på visuellt innehåll stämmer inte överens med de pengar du lägger in i det,” säger John Fleckenstein, från RCA Records. ”Det finns en intäktsgenerering för det, men det är inte som att: ” Vi borde göra fem videor så att vi kan tjäna jättemycket pengar”.

Ingen kan veta något med säkerhet. Men å andra sidan har musikbranschen väl aldrig gått runt med hjälp av fegisar.
Så har de svenska artisterna hängt med i utvecklingen? Vad gäller nedräkning via YouTube är Laleh ett exempel på musiker som beprövat metoden. Laleh är visserligen bosatt i USA och kanske mer influerad av det som sker där än av det som sker på svensk marki. Även Sabaton (som satsar stort på att slå utomlands) har testat nedräkning. Bandets video till singeln “Bismarck” har i nuläget över sex miljoner visningar. Men man behöver inte vara en tränad filmskapare för att se att den inte var gratis att producera. Å andra sidan: pengar in, pengar ut – det viktiga är väl att musiken når fansen…?

Det finns inga gränser för hur mycket branschpersoner som Lyor Cohen hyllar den nya eran av YouTube-premiärer. Så här säger han till Billboard:

”Vi började i en ljudvärld, vi gick över till en audiovisuell värld, och jag tror vi har kommit till det ögonblick då vi hamnat i en visuell-audio-värld”.

Är det en visuell-audio-värld vi lever i? Där har vi nog temat för nästa krönika…

Text:
Sofie Tedenstad Svebring

Arkiverad under: Krönikor, Musik, Toppnytt Taggad som: fomo, Laleh, Michael Jackson, Musik, Musikbransch, Musikvideo, pengar, premiär, Sabaton, taylor swift, YouTube

Aniara får svensk premiär på Göteborgs Filmfestival 2019

15 oktober, 2018 by Redaktionen

Aniara får svensk premiär på Göteborgs Filmfestival 2019, berättar ett pressmeddelande:
1953 fick Harry Martinson in Andromedagalaxen i sin stjärnkikare och i ett feberrus skrev han de första 29 sångerna i vad som skulle bli klassikern Aniara. En stor anledning till varför han senare tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Nu kommer den första filmatiseringen av verket någonsin och det är svårt att låta bli att undra vad författaren själv skulle tänka om vår samtid. Om den Svenska Akademin, som han själv satt med i, men framförallt om den jord han värnade så mycket om.

Pella Kågerman och Hugo Lilja debuterar här som långfilmsregissörer och har under 3 år arbetat med detta gigantiska filmprojekt som nu får sin skandinaviska premiär i den nordiska tävlan på den internationella filmfestivalen i Göteborg och med Sverigepremiär över hela landet i februari 2019.

Tyvärr råder det ingen tvekan om att Martinsons epos om den olycksdrabbade rymdfarkosten Aniara, full av Marsemigranter på flykt från en obebolig jord, är mer relevant än någonsin.

I huvudrollen ser vi en av Suzanne Ostens favoritskådespelare, Emelie Jonsson. I övriga roller syns Arvin Kananian, Bianca Cruzeiro, Jennie Silfverhjelm, Peter Carlberg och Anneli Martini.

Aniara blev en stor snackis på filmfestivalen i Toronto där den hade sin världspremiär och såldes till det anrika Nordamerikanska distributionsbolaget Magnolia. Filmen fick övervägande fina recensioner och var på sin sista pressvisning fullsatt redan 30 minuter innan visning, med många i kö utanför.

Arkiverad under: Film, Toppnytt Taggad som: Bok, Filmfestival, Filmpremiär, premiär, Scen

Dansk teaterchef gör Dramatendebut med sin första Tjechovuppsättning

14 augusti, 2014 by Redaktionen

tresystrar

Den 4 september har Tjechovs Tre systrar premiär på Dramatens lilla scen, i regi av danske teaterchefen Emmet Feigenberg från Det Kongelige Teater i Köpenhamn.

Ett pressmeddelande:

– Även om jag har levt hela mitt liv med Tjechovs rollfigurer, nästan som om de var gamla bekanta, har det inte förrän nu blivit tillfälle för mig att regissera Tjechov. Det är en stor upplevelse att känna hur klart och friskt Tjechov talar på mer än hundra års avstånd. Tjechovs insikt i den mänskliga naturen är så djup och samtidigt så obesvärad, att hans personer faktiskt sliter sig loss från tiden, så att man känner att de kunde gå omkring i Stockholm idag, säger Emmet Feigenberg.

De tre systrarna, som spelas av Elin Klinga, Sofia Pekkari och Jennie Silfverhjelm, drömmer om livet i Moskva där de en gång levt. Kommer de bara dit blir livet lyckligt, meningsfullt, vackert! Men allt mindre talar för att de någonsin lyckas lämna sin lilla provinsstad. De är smarta, rika och väluppfostrade, men saknar helt handlingskraft. Samtidigt börjar broderns hustru, som de tycker helt saknar stil, att långsamt ta över huset där de alla bor.

Tjechovs mästerverk Tre systrar är en berättelse om längtan efter ett bättre liv, om självbedrägeri och en annalkande undergång. Om en kultur så förfinad att den omöjligt kan överleva.

Regissören Emmet Feigenberg är teaterchef på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, där han på senare år bland annat regisserat en uppmärksammad uppsättning av Fanny och Alexander (2011). Under sin karriär har han iscensatt över 150 pjäser på scen, i tv och i radio. Detta är dock första gången han sätter upp Tre systrar, och även första gången han är på Dramaten.

Premiär: 4 september 2014, Lilla scenen

Medverkande
Olga Elin Klinga
Masja Jennie Silfverhjelm
Irina Sofia Pekkari
Andrej Andreas T Olsson
Natasja Julia Dufvenius
Versjinin Torkel Petersson
Tusenbach Johan Holmberg
Kuligin Peter Engman
Soljonyj Mattias Silvell
Tjebutykin Magnus Ehrner
Ferapont Sten-Johan Hedman
Anfisa Inga Landgré

Översättning Lars Kleberg
Regi Emmet Feigenberg
Scenografi och kostym Karin Betz

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, premiär, Scenkonst, Teater, Tjechov

Livia Millhagen och Jonas Malmsjö inleder säsongen på Dramaten med Ibsens Rosmersholm

7 augusti, 2014 by Redaktionen

rosmersholm

Stefan Larsson regisserar Rosmersholm: en spännande och politisk kärlekshistoria med Livia Millhagen och Jonas Malmsjö i de största rollerna. Medverkar gör också Jacob Ericksson, som är tillbaka på Dramaten för första gången sedan 2001. Premiär på Målarsalen den 29 augusti.

Ett pressmeddelande berättar:
Pastorn Johannes Rosmer har förändrats sedan hans hustru dränkte sig. Han har övergett sin kristna tro och anammat radikala politiska idéer. Han har hittat sig själv. Men förändringen tas inte väl emot av hans konservativa vänner. De misstänker att relationen till Rebekka West, hustruns frisinnade väninna som fortfarande bor kvar på Rosmersholm, har något med hans förändring att göra. Var Beate Rosmer verkligen sinnessjuk när hon tog sitt liv? Eller blev hon tvingad?

– Rosmersholm är en fantastisk liten berättelse om varje människas kamp för att överleva och finna sin plats, i en värld som slutat lyssna, säger Jonas Malmsjö som spelar Johannes Rosmer.

Henrik Ibsens Rosmersholm, här i översättning av författaren Per Olov Enquist, skrevs 1886 då Ibsen gjorde sitt första besök på 11 år i hemlandet Norge, ett land som då färgades av djupa politiska stridigheter.

Stefan Larsson har på Dramaten regisserat pjäser som bland andra En familj – August: Osage County, Scener ur ett äktenskap, Fanny och Alexander, Farliga förbindelser och Rickard III.

Rosmersholm sattes senast upp på Dramaten 1959, då med regi av Alf Sjöberg.

Premiär 29 augusti 2014, Målarsalen

I rollerna
Rebekka West Livia Millhagen
Johannes Rosmer Jonas Malmsjö
Ulrik Brendel Jan Malmsjö
Rektor Kroll Jacob Ericksson
Fru Helseth Emma Broomé
Peter Mårtensgård Jon Karlsson

Översättning Per Olov Enquist
Regi Stefan Larsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Melanie Åberg

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Jonas Malmsjö, Livia Millhagen, premiär, Scenkonst, Teater

Orfeus på Orionteatern: komedi och tragedi samtidigt, som livet

27 oktober, 2012 by Rosemari Södergren

Orfeus
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Ljus Rimo Nyman
Musik Stefan Johansson
Kostym Jonna Bergelin
Mask Linda Sandberg
Orionteatern
Premiär 26 oktober 2012

En postapokalyptisk värld möter oss när vi kommer in i salongen eller så är det en bild ur en mardröm. Stenhögar ligger utspridda, ett smutsigt vattendrag går på snedden längs scenen och vitsminkade, rödögda personer med vita kläder är spridda på scenen. Jag får känslan av att det är en värld där en jättebomb eller någon annan katastrof krossat det mesta på jorden och trasiga människor långsamt kryper upp ur marken, nästan som kackerlackor. Det är mänsklighetens spillror efter eller strax före den stora undergången.

Där leker pojken Orfeus, i skuggan av de vuxna som håller på med sina meningslösa projekt att samla kvistar och låtsas att vad de gör är viktigt. Driften med vuxna är fantastiskt. Mitt i det absurda och skrämmande är Orionteaterns tolkning av den klassiska berättelsen om Orfeus en träffsäker komisk parodi på alla viktiga, självupptagna, uppblåsta människor.

En dag hittar Orfeus en rosa batteridriven bandspelare som spelar Lionel Richies sång ”Say You, Say Me”. Sången förvandlar plötsligt livet totalt för Orfeus. Barnen Eurydike, som före sången varit aggressiv mot Orfeus blir nu hans allra käraste vän och flickvän – medan alla vuxna förbjuder bandspelaren och sången.

När Eurydike dör tar Orfeus med sig bandspelaren och beger sig ner till underjorden, till de dödas rike, för att hämta tillbaka Eurydike. Om livet var skrämmande i stenöknen blir det ännu mer skräckfyllt i dödsskuggans dal. Modigt beger sig Orfeus dit och letar efter sin käraste.

Orionteaterns ”Orfeus” talar till flera sinnen: bilderna, ljuden, ljussättningen, musiken, dialogerna och skådespelarnas gester berättar om livets gång och om att överleva trots alla som sviker. Det är komedi och tragedi på samma gång, starkt, fängslande, tungt och roligt på samma gång. Som livet.

Jag är så imponerad av skådespelarnas insats. Det måste krävas en hel del att genomföra föreställningen rent fysiskt, eftersom de alla på olika sätt blir genomblöta under handlingens gång. Fascinerande, skickligt och imponerande. Scenografen och ljussättaren är två viktiga pelare i den här uppsättningen, de har fått fram en stenöken som talar till magkänslan och som berättar lika mycket som själva handlingen.

PS: Fast jag har en liten invändning och det gäller manus/handlingen. Orfeus tar med den rosa bandspelaren till dödsriket. Frågan är varför. Det undrar jag – och känner mig lite besviken på dess roll i handlingen. Jag hade väntat mig mer.

På scen:
Karin Bengtsson, Janna Granström, Olle Jernberg, Lovisa Onnermark*, Alfred Tobiasson*
* Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Martin Skoog

Läs även andra bloggares åsikter om scenkonst, Orionteatern, Orfeus, teaterkritik, premiär, teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Orfeus, Orionteatern, premiär, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Mappe3 Katharsis 4 Inspelad i … Läs mer om Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Draktränaren Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in