Niklas Hjulström

Sex roller sökte upp en författare. De ville bli nedtecknade, berättade om och förevigade. Författaren vägrade, han tyckte inte deras livsberättelser var allmängiltiga. Rollerna envisades, men när författaren fortsatte att vägra gick de till en teater och ber en regissör att sätta upp deras roller.
Regissören var just sysselsatt med att repetera inför en föreställning. Han och hans skådespelare tror först att det är några galningar som kommit men blir efter ett tag intresserade och bestämmer sig för att repetera de sex rollernas berättelse.
Men då börjar konflikterna. Rollerna blir inte särskilt nöjda med hur de olika skådespelarna tar itu med deras roll.

Det berättas att de sex rollerna sökte upp Pirandello, som skrivit pjäsen. De ville att han skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. I förord till pjäsen skriver Pirandello:

Där stod de och väntade, var och en med sin egen hemliga plåga, bundna till varandra sedan födseln, sammansvetsade av livets händelser och ville att jag skulle släppa in dem ikosntens värld. De ville att jag skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. De var födda levande och de ville leva.

Pirandello hade dock ingen lust. Han tyckte att han hade skrivit tillräckligt med noveller om hopplöst tragiska personer.

Jag är inte den sorts författare som kan ta sig an vilka livsöden som helst och berätta en historia bara för nöjet att berätta den. Nej, jag är den typ av författare som bara kan skriva historier som har en universell innebörd, en sk filosofisk författare. Jag har oturen att tillhöra den sorten.

De sex rollerna hade ju ingen filosofisk berättelse att tillföra. De vara bara vanliga öden som hör livet till. Men problemet var att de redan hade tagit sin in i författarens fantasi, fötts där och agerade där. Han kunde inte komma ifrån dem. Då skildrade han deras kamp att bli skildrade och satte det i förhållande till vad livet är, vad skådespeleri är, vad teater och konst är och vad det är att författa, skriva och skapa.

En scen är magisk. När skådespelarna ska börja spela upp det rollerna har att berätta saknas en karaktär, bordellmamman. Hon fick inte följa med de sex rollerna när de gav sig av, för mamman i familjen hatar bordellmamman. Scenen går dock inte att spela upp utan bordelltanten.
En av rollerna stökar då till rummet. Han förklarar att bordellmadam hatar stökighet, kanske går det att locka fram henne om de gör rummet rörigt.
Det magiska inträffar. Plötsligt står hon där, fet och vulgär, översminkad och röker och babblar sin danska rotvälska, framlockad av de andra fantasifigurerna.

En bild av när det magiska händer, när det skapade också skapar. När nu Stadsteatern sätter upp denna pjäs igen är det som en högtidsstund för mig.

Skådespelarna som spelar skådespelare driver med sig själv och sin roll som skådespelare också, de sitter till och med och ler åt sig själva ibland. Jag tycker det är bra, det blir som ett sätt att hålla distans och se rollen i rollen om rollen.

För den som är intresserad av teater och vill fundera kring teaterkonsten är väl ”Sex roller söker en författare” ett måste. Men eftersom det är en lättsam och rolig föreställning ger den något också för den som inte alls är intresserad av teater och drama.

Sex roller söker en författare är en pjäs av den italienske dramatikern och författaren Luigi Pirandello, som för övrigt fick Nobelpriset i litteratur 1934. Han har skrivit flera skönlitterära noveller och romaner och för den delen också dikter, men det är ändå för sina pjäser han är mest ihågkommen och hyllad.
Hans mest kända pjäser förutom ”Sex roller söker en författare” är nog ”för att skyla sin nakenhet”, ”Alla ha rätt” och ”Henrik IV”.

Förra gången jag såg ”Sex roller söker en författare” var en repetition i början av oktober 1989, två veckor före dess svenska premiär med den uppsättningen där bland annat Sten Ljunggren spelade rollen som regissören, samma roll som Niklas Hjulström gör nu. Jag kommer alltid att komma ihåg den föreställningen 1989. Efter föreställningen åkte jag hiss ned tillsammans med Sten Ljunggren och han var trevlig och lätt att prata med. På väg hem till Södermalm där jag bodde då, gick vattnet och nästa morgon födde jag min första son.

Här är alla rollerna, observera att regissören alltså är en roll och inte regissören till uppsättningen (regissör till föreställningen är förresten Alexander Mørk-Eidem. )

Skådespelarna som spelar sig själva:
Kristofer Fransson
Frida Hallgren
Gerhard Hoberstorfer
Josefin Ljungman
Ann-Sofie Rase
Rollerna seplar av:
Bergljót Arnadóttir
Kajsa Ernst
Michael Jonsson
Lennart Jähkel
Liv Mjönes
Regissören spelas av Niklas Hjulström
Regiassistenten spelas av Elin Söderquist
Flickan spelas av Tea Nettermalm och Alba Dumolin Engström
Pojken spelas av John Grahl och Gunnar Keisu

Bilden ovan
Foto: Nadja Hallström
Bildtext Kristofer Fransson, Ann-Sofie Rase, Liv Mjönes, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Frida Hallberg i Sex roller söker en författare. Premiär 4 november på Klarascenen.

Bilderna nedan, foto Petra Hellberg
Bildtext: Niklas Hjulström och Elin Söderquist i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Lennart Jähkel i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Liv Mjönes och Lennart Jähkel.

Margareta Sörenson har också bloggat om föreställningen i Expressen Scenbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Pirandello, Stadsteater, teater, premiär, scen, Sex roller, Niklas Hjulström, Lennart Jähkel