Dödsdansen av August Strindberg
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär: 2 december 2011
Inför Strindbergsåret 2012 spelas Dödsdansen på Stockholms stadsteater i en modern tolkning med texten bearbetad av Mia Törnqvist och i regi av Ragnar Lyth. Stockholms stadsteater skriver i ett pressmeddelande:
Havsutsikten från villan är underbar. Båten guppar i sjöboden. Snart firar Edgar och Alice sitt silverbröllop. Eller firar och firar. I 25 år har de hittat på nya lekar för att stå ut med varandra. Och när vännen Kurt kommer på besök brakar helvetet loss på riktigt.
– Moderniseringen är ett inte försök att köra över Strindberg utan att synliggöra pjäsen. Strindberg skrev en samtidspjäs när han skrev Dödsdansen, ett drama om en värld som publiken på den tiden kände igen. Därför ville jag göra en uppsättning som dagens publik kan spegla sig i, säger regissören Ragnar Lyth.
Pjäsen utspelar sig i en lyxvilla i skärgården istället för i en isolerad garnisonsstad i havsbandet som i originalet. Makarna Edgar (Allan Svensson) och Alice (Pia Johansson) lever bland designmöbler, stilrena material och har den senaste ljudanläggningen.
– När Strindberg skrev pjäsen var havsbandet en plats för förvisning men idag är det en åtråvärd plats.
För mig var det riktigare att beskriva att Edgar och Alice har allt i sitt liv och bor i ett paradis, ändå skapar de sitt eget fängelse, säger Ragnar Lyth.
I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:
Skådespelarna imponerar i de känsloutlevande rollerna. Allan Svensson är perfekt som den högmodige Edgar, Pia Johansson som den allt mer demoniska Alice och Niklas Hjulström som den fundersamme men lättmanipulerade Kurt. Rollen som Edgar ligger nära andra roller som Allan Svensson nyligen spelat på Stadsteatern, såsom Roy Cohn i Angels of America och Paul i Vänner. Det skulle vara roligt att få se honom som en helt annan typ av person någon gång.
Föreställningen använder sig, vilket har blivit väldigt vanligt på teatern den senaste tiden, av projiceringar som en del av scenbilden. I den här uppsättningen tycker jag att det fungerar ovanligt bra. Den vackra havsutsikten som omvandlas till störningar, bilder från Edgar och Alice liv och de digitala siffrorna som tickar mot ett hotande slut – allt bidrar till handlingen och stämningen på scenen.
Stockholms stadsteater har valt att inte ta med den andra delen av pjäsen, som Dramaten gjorde i sin uppsättning 2007. Det gör att fokuset på den äktenskapliga dödsdansen blir tydligare och mer avgränsad. Pjäsen slutar där den började och inget har egentligen hänt. Eller har det? Är det inte så att åtminstone Edgar har utvecklats, då han genom en nära döden-upplevelse kände ett hopp som han förut inte haft. Kanske finns det är chans för ett lyckligt 25-årsfirande för Edgar och Alice trots allt.
Bild: Allan Svensson och Pia Johansson. Foto: Carl Thorborg
Läs mer på Stockholms stadsteater.