vecka 7 10-13/ 2 2026
Big Bang på Göteborgs Stadsteater
Manus och skådespeleare: Johanna Wilson och Anna Littorin
Regi: Emma Peters
Föreställningsmusik: Leif Jordansson
Ämnet i kombination med skådespeleri från två kvinnor jag inte hade koll på lockade. Big Bang handlar, som säkert flera av er listat ut om den banbrytande journalisten Barbro Alving (1909-1987). En minst sagt ryktbar utrikesperorter och kåsör på DN under decennier som dessutom blev en känd radioröst. För sin förmåga att befinna sig i världshändelsers centrum och träffa ”alla” av yttersta vikt liknas Bang vid Forrest Gump. Marknadsföringen låter göra gällande att det med humor och drama dyks ner i ett exceptionellt liv, vars karriär och framför allt temperament får mig att tänka på sceniska berättelser jag bevittnat senaste åren om Ester Blenda Nordström, Victoria Benedictsson, Karin Boye och Selma Lagerlöf,
Berömda rapporter och karaktäristiska krönikor/ kåserier finns samlade i många volymer, varav jag äger en utgåva från En bok för alla vars titel sammanfaller med hennes signatur: ”Käringen mot strömmen”. Den nyskrivna pjäsen om en legendar med unikt egen ton i skrivandet hade sin urpremiär i fjol och har, om jag snappade upp rätt info, spelats på Soppteatern och passande nog Långholmen. För att rymmas i Göteborgs Stadsteaters format hade den kapats med cirka en kvart. Publiken får ändå i lika hög grad stifta bekantskap med Alvings psyke som skarpa och läsvärda penna, vilket får sägas vara produktionens främsta förtjänst. Ska framhållas att jag såg onsdagens föreställning.
Fick chansen att träffa skådespelarna en liten stund efteråt. Visade sig att Littorin gästat Lunchteatern i annan konstellation medan Wilson spelat på Storan. Båda har gjort ett antal betydande roller på film och i tv-serier. Wilson som förekommit i flera kriminalberättelser har jobbat som manusförfattare (oftast för ungdomar) , regissör, scripta, projektledare, guide och med casting; är numera kanske allra mest uppmärksammad som författare. Hennes partner på scen kommer inte från Stockholm utan Malmö, har en bakgrund i Fria Teatern och blivit känd för att ingår i trehövdade showperformacegruppen KEL vars regissör är Olle Sarri, sambo med Littorin. Vetskap om hur det förhåller sig saknas, men antar att duon samarbetat förr. Deras regissör Emma Peters är också verksam som skådis och har medverkat i filmer och populära tv-serier.
Pjäsen inramas inte av kulisser. Istället för scenografi och backdrop har det satsats på rekvisita, kostym samt soundtrack gjort av Leif Jordansson (Bad Liver, Peter Le Marc, Nick Cave-tolkningar…). Musiken införs diskret i uppsättningen, gör inte något påtagligt avtryck även om sceners stämning understryks. Rekvisitan är vald med yttersta omsorg, illustrerar kongenialt berättelsen.
Vi förflyttas till den cell på Långholmen 1956 där Alving satt en månad, dömd för att i egenskap av totalpacifist (starkt påverkad av Elin Wägner vars biografi Bang hade för avsikt att skriva) ha brutit mot civilförsvarsplikten. Här utvecklas tankegångar i samspråk med medfångar och personal. . Och klassiska byggnaden (bott i en cell på 90-talet när fängelset hade gjorts om till vandrarhem) får tjäna både som ingång och ett avslut när den berömda journalistens karriär och psyke porträtteras. Ett lyckat grepp att utgå från en föga omtalad händelse i en förunderlig biografi.
Johanna Wilson förkroppsligar i sin trenchcoat, med cigg i mungipan och skrivmaskinen under armen scenens huvudrollsinnehavare. Anna Littorin är vår förnämlige ciceron. Hon orienterar oss i ett liv levt till max tills påfrestningarna satte stopp trots en oerhörd tillförsel av stimulans. Skådespelaren från Skåne gestaltar också med härligt drastiskt agerande personer Bang möter, vilka hon antingen formas av eller sprider sina åsikter till. Rör sig om redaktörer, familjemedlemmar men också Elin Wägner och Mahatma Ghandi. Olika språk och dialekter läggs listigt in i dialogen. Det pratas bland annat finlandssvenska, engelska, några tyska fraser, småländska, skånska och en förnäm världsvan stockholmska.
Bang beskrivs som en bisexuell arbetsnarkoman med åtskilliga laster (storrökare som inte spottade i glaset och levde ut sina lustar), en människa medveten om sitt värde och sitt handlag med språket, vilket tycks ha gjort tämligen självgod emellanåt. Oförmågan att vara till hands för dottern Ruffa berörs, liksom bisexuella eskapader. Blev, enligt egen utsago, inofficiell talesperson för ensamstående mödrar. Komplexa personligheten skildras insiktsfullt och man låter det inte bli någon ensidig hyllning av ett fängslande öde.. Bilden tecknas genom strålande skådespeleri, ett mycket samspelt agerande som fångar publiken.
Visst fokus ligger på danande vänskapen med Elin Wägner som blev en slags mentor, jämte genombrottsåret 1936. Alving rapporterade då med sin oefterhärmliga blick, förhållandevis orutinierad i gamet, från såväl Os i Berlin som fasansfulla inbördeskriget i Spanien. Vidare hamnar vi i Indonisien, Indien, i Shanghai, Hiroshima och i finska Vinterkriget. Även om Sveriges första kvinnliga reporter sannerligen stod på egna stadiga ben kommenteras bakgrunden. ”Skulle nog kallats nepo baby idag”. Bang fick får vi veta så många kontakter och sådan position att hon blev gudmor till ett av Ingrid Bergmans barn.
Som alltid en fröjd att få betrakta utomordentligt skådespeleri med oklanderlig tajming , baserade på väsentliga skärvor karvade ur en exceptionell biografi vars produktion blivit en omistlig del av vår nutidshistoria. Vad man tar med sig bortsett från språkkänslan är de yviga gesterna parat med självförbrännande vilja av stål, arbetskapacitet och en sällan skådad beslutsamhet. Det subtila fanns inte i Alvings natur, möjligen skymtar det i hennes vassa och omdömesgilla berättande. Inte för inte som offensivt inriktade pjäsen med sin inneboende dramatik getts titeln Big Bang, Av alla påståenden från en vittberest legendar får publiken som en slutkläm med sig hennes uppfattning att ”det är mer som förenar oss än skiljer oss åt”.