Manus: Kristina Sigunsdotter (efter bok av henne och Jenny Lucander)
Regi: Cecilia Milocco
Scenbild: Carina Backman
Musik, teknik: Jacki Román
Mask: Kerstin Olsen
I rollerna: Karin Lycke, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind
Urpremiär: 14/2 2026
Spelas till och med 11/4
Från 8 år
På grund av premiär på Folkteatern valde jag istället att gå dagen efter, under söndagens matinéföreställning. Uppsättningen bygger på manusförfattarens bilderbok med samma titel, vars vindlande surrealistiska berättande kretsar kring Karin Boyes uppväxt och diktning. Den varar i drygt en timma och vi sitter på stolar med dynor på en gradäng. Det är inte riktigt fullsatt, men nästan och en del barn på plats vilka nog temporärt blir lite skrämda av otäcka, högljudda och rökiga sekvenser vilka hör till världen av sagor. Fast dessa övergår snabbt i andra händelser, i den pågående kampen mellan ont och gott, skiftningarna mellan ljus och mörker, bilder av verklighet och fantasi som tenderar att glider ihop.
Känner inte till Augustprisade författaren Kristina Sigunsdotter eller den av Nordiska Rådet prisade illustratören Jenny Lucander och har således inte tillägnat mig deras bilderbok. Åtskilliga av Karin Boyes dikter har jag hört tonsatta och vad beträffar den närmast mytomspunna högt ansedda författaren och scenkonst går tankarna genast till två verk. Dels fascinerande Nakna som foster och gudar av Isabel Cruz Liljegren som hade premiär på Folkteatern 2019, dels magiska Stjärnornas tröst på Stadsteatern ( i Göteborg kanske bäst att tillägga) som mästerligt i ord och ton gav ett tvärsnitt av Boyes existentiella, djupt berörande lyrik. (Det var för övrigt debut för sång på svenska av Daniel Lemma vilket kan avnjutas på en cd jag gav mamma i julklapp.)
Läste för inte så många år sedan en spännande litterär biografi om hennes polyamorösa tid i Berlin och hört ett par panelsamtal om hennes cv och psyke. Är man genuint intresserad rekommenderas utan att ha läst Johan Svedjedahls biografi. Samme mans enormt detaljerade genomgång av inflytelserika kortlivade tidskriften/ förlaget Spektrum äger jag. Och där var introduktören och översättaren Boye i början på 30-talet en nyckelperson. För att ge vidden av den påverkan Boyes dikter utövar på många av oss, kan nämnas att jag valt ut en av hennes kärnfulla dikter till min begravning.
I denna allåldersföreställning står tre av den fria teatergruppens mest garvade skådespelare på scen. Någon av Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam är med i så gott som varje produktion då de utgör väsentliga beståndsdelar i den kärna som är GDT. Frilansaren Karin Lycke, vars vibrerande utstrålning gör henne gjuten i rollen som flickan Karin, har hos dem tidigare gjort bestående avtryck i bland annat Tusen år hos Gud och Den sårbara divan. Den höga anspänning och sensitiva perception hon i samarbete med förnämlig regissör, inympat i ett hyperintellektuellt sinne i vardande, signalerar en skör mental status, någon som skulle uträtta bestående ting, utsätta sig för oöverstigliga prövningar och till slut duka under.
Givetvis läser jag in annat än barnen, vilka näppeligen kan begripa ”ångestbringande” företeelser eller direkta referensen till Kallocain. Karin Lycke sjunger näpet rörande a cappella minst en av dikterna medan Hanna Ullerstam deklamerar ett par igenkännbara verser. Den yngsta publiken stimuleras sannolikt av magin i scenlösningar, jakten på prinsessan utan namn och återkommande receptet på hur en drake dödas. Skogen, dygnets faser och havet får flera betydelser, genomgående positiva. Malströmmen sömnen och vargen symboliserar några av hoten. En nyckelreplik den nyfikna huvudpersonen får med sig efter sin magiska utflykt lyder : ” Alla kan välja att lita på någon”. Den följs upp med viktiga frågeställningar: ”Vill du mig väl?” Kan du skilja på fantasi och verklighet?”
Allt tar sin början i vardagen i överklassmiljö 1908. Som förunderlig tittskåpsteater blickar vi in i en av rummen i en burgen familjs sjurumsvåning på Vasagatan i Göteborg, där föräldrarna sitter vid sitt runda matsalsbord i samspråk med livaktig dotter. Lycke informerar oss om privilegierade förhållanden. Två bröder får vi föreställa oss och familjen har hela tre personer anställda i hushållet. Birollsdrottningen Ullerstam har en uppsjö av figurer att framställa, vilket görs övertygande. En av dem är familjens hushållerska som letat efter flickan som efter möte med spågumma hamnat allt längre in i ömsom kittlande, ömsom kusliga eskapader. Boye ska ha uppgett att barndomen var lycklig, uppväxten till och med överexemplarisk. Kanske var hon överbeskyddad, hade en curlad uppfostran? Lycke är iscensättningen självlysande mittpunkt och känns alldeles självklar i rollen.
Berättelsen kickar igång när fadern på uppmaning med myndig stämma för in dottern i sagornas förtrollade värld. Och när hon leker i parken hittas ett träd som visar sig vara portal till underjorden. Just aspekten fantasifulla märkliga händelser tilltalar nog tioåringar mer än undertecknad. Har varken sett eller läst Sagan om ringen för att ta ett belysande exempel. Är därför stundtals inte helt absorberad av det som sker. Den fantastiska audiovisuella upplevelsen, införlivandet av och referenserna till Boyes verk och agerandet från ensemblen blir min behållning, gör att jag efter drygt en timme lämnar Stigbergsliden med en go känsla.
Stundtals i Åkerlinds och Ullerstams tydligt artikulerade repliker i högt tonläge, märks att man vänder sig till barn i lika hög grad som äldre generationer. Åkerlind ges sparsamt med utrymme, men tar hand om sina moment i strålkastarljuset med besked. Ullerstam har som nämnt mycket att bestyra och gör det med bravur. När mamman hävdar att man måste stå ut får vi veta av Lycke att 1900-talet proklamerats som barnets århundrade. Ödets ironi att seklet innehöll två världskrig, ofattbart lidande, svältkatastrofer och grymheter runt om i världen vilka uppfyller kriterier för folkmord.
Bågen som sällsamt spänns tar oss raffinerat slutligen tillbaka till ett nu i pjäsen. Utan att känna till förlagan har jag anledning att tro att Cecilia Milocco väl förvaltat innebörden i manus med dess märkliga förvandlingar. Carina Backman har satt en genialisk prägel på verket som huvudansvarig för hänförande scenografi i kontinuerlig förvandling, makalöst vacker ljusdesign med alla ljuskällor och finurlig rekvisita. Hennes sätt att med genomskinliga tygstycken med vidunderliga projektioner skapa skuggor och dubbelexponeringar, torde vara det mest estetiskt fullgångna jag sett på en liten scen med knappa resurser. Hon och regissören har haft god hjälp av kostymassistent, snickare, de som konstruerat hästskulpturen och förstås maskör Kerstin Olsen. I linje med lyckade lösningar ska musiken och ljudläggningen av Jacki Román framhållas. Värt att ånyo betona vilket stordåd Backman med medhjälpare åstadkommit.
