Club Killers på Kollektivet Livet – Betyg 4
Det är Alla hjärtans dag, men inne på Kollektivet Livet är det inte romantiken som står i centrum. Här firas vänskapen. När Club Killers intar den fullpackade scenen – tolv personer, fem i blåssektionen – är lokalen redan slutsåld och uppvärmd av förväntan.
Bandets egna sångerska Anna Maria Espinosa öppnar kvällen en instrumental inledning i SKA-takt. Hon sjunger på finska. Det är ett oväntat och stillsamt avstamp innan blåset och rytmen brakar loss. Hon påminner om att den 14 februari i Finland är vänskapens dag – en hyllning till vänner snarare än till parrelationer. Och just denna kväll, säger hon, är alla vänner här.
Det är en enkel gest, men den sätter tonen. När resten av bandet faller in är det med en värme som känns mer kollektiv än sentimental. Ska- och reggaegrunden är tydlig från första takten: gitarrens distinkta offbeat, den studsande basen, trummornas precisa baktakt. Referenserna till Jamaica är inte ytliga poser utan sitter i ryggraden – i rytmiken, i blåsets svar och motfrågor, i sättet låtarna andas mellan trycket och lättheten.
Blåssektionen – fem personer stark – fungerar som både motor och ornament. Ibland som ett tätt, samlat utrop; ibland som en lekfull kommentar till sången. Det är karibisk energi filtrerad genom nordisk disciplin, och resultatet är lika svängigt som kontrollerat.
Ingen kväll med Club Killers utan gäster på sång. Först ut av gästartisterna är Hanna Smallbone, som kliver på med självklar pondus. Hon ger musiken ett råare anslag, mer tryck i fraseringen, mer attack i uttrycket. Tillsammans med bandet skruvas tempot upp, och dansgolvet förvandlas till ett kompakt hav av rörelse trots att det är så packat med folk.
Senare tar El Perro Del Mar vid och förändrar dynamiken. Hennes mer drömska, svala ton ger baktakten ett annat ljus. Plötsligt öppnar sig arrangemangen; reggaens monotona gung blir en fond för något mer svävande, nästan dub-likt. Det är kvällens mest suggestiva parti – där rytmen ligger kvar som en puls under huden.
Men det är helheten som bär. Tolv personer på scen kunde ha blivit övermäktigt, men Club Killers håller ihop uttrycket med imponerande precision. De spelar som ett kollektiv i ordets bästa bemärkelse: lyhört, generöst, utan behov av att någon ska dominera. De har kul på scenen och den glädjen både hörs i musiken och sprids till publiken.
När sista låten klingar ut är det tydligt att temat från inledningen har landat. Denna Alla hjärtans dag handlar inte om rosor eller tvåsamhet. Den handlar om gemenskapen i ett fullsatt rum, om svetten, blåsstöten och den gemensamma baktakten.
På Kollektivet Livet denna kväll är alla – bokstavligen – vänner.