Wuthering Heights
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Emerald Fennell
Det är inte direkt första gången Emily Brontës enda publicerade verk blir till film. Åtskilliga adaptioner har förekommit både på bio och TV. Wuthering Heights har dock alltid varit någon av en säregen historia, inte bara den faktiska berättelsen utan också dess plats bland andra klassiska romaner från 1800-talet. Där exempelvis Jane Austens karaktärer och intriger är vida kända, även bland icke litteraturvetare, är det avsevärt svårare att diskutera Emily Brontës verk. Förutom Heathcliff är det få inslag eller karaktärer som fått samma genomslagskraft som exempelvis Elizabeth Bennet eller Jane Eyre.
Regissören till den aktuella versionen Emerald Fennell har dock valt att stöpa om det hela till att uteslutande fokusera på romansen mellan Heathcliff och Catherine Earnshaw. Förutom det skiftet väljer Fennell också att applicera en avsevärt modernare presentation. Där miljöerna förblir detsamma som bokens är musiken men också delar av det visuella som hämtat från valfritt kortklipp på antingen TikTok eller Instagram. Att filmen också har premiär lagom till Alla hjärtans dag tyder på en vilja att göra den bittra och kalla sagan till något hippt och trendigt.
Detta är inte första gången som en litterär klassiker formas om för att passa nuvarande trender. Baz Luhrmanns The Great Gatsby gjorde detsamma och resulterade i en helt grotesk skapelse som varken lyckades vara hipp eller göra något av den nästintill perfekta novellen av F. Scott Fitzgerald. Riktigt så illa blir det inte denna gång, istället är det en uppenbar kreativ dualism som flera gånger skaver och gör det hela långtifrån så svepande och grandiost som avsändarna önskat.
Emerald Fennell fick sitt stora regigenombrott med Promising Young Woman, en film som var både fräck, vågad och precis lagom erotisk för att skapa skriverier i amerikansk media. Fennell vill nu tillföra samma udd samt lite rå och naken erotik för att skaka om de blåsiga brittiska slätterna. Detta leder till en introduktion som närmast ansträngt försöker övertyga om att det som väntar är rått, smutsigt och delvis motbjudande. Det är avrättningar, kroppsvätskor och platser så ohygieniska att de inte ens hade kunnat visats i Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Att Fennell vill bygga sin film på mörker, obehag och ett stort mått grymhet går inte att missta sig på. Brontës saga är också oerhört nihilistiskt, brutal och kompromisslös, något som förtydligas av denna smutsiga introduktion. Att fotografen Linus Sandgren också väljer att presentera det hela i oerhört dov belysning och också nyttjar absurda närbilder adderar till en känsla av obehaglig intimitet. Förutom den helt obefintliga hygienen är scenografin också hotfull och den titulära fastigheten/marken liknar många gånger något från landet Mordor i Sagan Om Ringen. Även om versionen av Andrea Arnold från 2011 också valde att förstärka de mer ogästvänliga aspekterna av berättelsen finns här helt andra ekonomiska möjligheter att förverkliga dem.
Men efter ett tag är det som att Fennell glömmer bort – eller inte orkar, att hålla sig kvar i denna gyttja av missförstånd, svek och mänsklig avföring. För då filmen väl går in i sin andra fas, när Jacob Elordi och Margot Robbie tar över som vuxna versioner av Cathy och Heathcliff, görs en både klumpig och långtifrån sömlös förändring som drar filmen mer åt det horribla Luhrmann-hållet.
Från ingenstans kommer oändliga mängder dov och överemotionell popmusik signerad Charli XCX. Flera segment blir rena montage som liknar en död musikvideo. Den hårda och nästintill andlöst våldsamma anstormningen från filmens introduktion är snart som bortblåst. Filmens diverse PR-material har också lovat grandiosa mängder hämningslöst sex och erotik. Det vi får är dock oerhört kurerat och – för att inte säga polerat, det är inte tal om några ostädade Pillion-orgier utan något mer rumsrent som är svettigt nog för att förtjäna sin höga amerikanska åldersgräns men knappast något att dra upp på en löpsedel. Elordi och Robbie bjuder inte heller på något oförglömligt skådespel. Det är som bäst dugligt men absolut inte inspirerat, än mindre passionerat. Att båda också har genuina problem med den brittiska accenten hjälper inte heller. Sekvenserna som lever och dör genom den laddade dialogen är också bara funktionell och inte gastkramande vilket den har all potential i världen att vara.
Vad som höjer Wuthering Heights från lättglömt till dugligt är att mycket av romanens starka tematik faktiskt finns kvar under de många felen och den menlösa pop-ljudväggen. Stora delar av berättelsen har byggs om och justerats – till stor del för att göra det mer kommersiellt gångbart, men tematiken är fortfarande lika potent. Framförallt vad gäller att visa upp hur avund och passion snabbt kan vanställas till ren terror för alla inblandade. Fennell lyckas bibehålla mycket av det som fortsatt fascinera, det är dock inte hennes förtjänst utan Emily Brontës. Wuthering Heights når knappast de svindlade höjder som den svenska översättning av romanens titel lovar. Det är en funktionell men ytterst splittrad historia som hade mått bra av än mer smuts men framförallt av kolsvart mörker och inte kurerade syntar.