Möllan i Göteborg
Premiär 10/1 2026
Spelas till och med 21/2
Manus: Skrivargrupp på sjutton personer
Regi: Emelie Sigelius
Scenografi: Jimmy Oliver och Sebastian Lökkeberg, Ted Gustafsson, Lenny Alvefelt
Koregraf: Katarina Stella
Kostym: Doris Kjaer, Anna Moraeus, Elsa Wald
Smink: Ulla Karin Olsén
Ljusdesign: Henrik Johansson, Sebastian och Oliver Lökkeberg
Teknikansvarig: Marcus Olsson
Musiker: Börje Nilsson-Mäki (kapellmästare och repetitör), Janschie Börjesson, Thomas Hagby, Bengt Holm
Ensemble: Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Adam Evertsson, Anton Nordin, Johannes Persa Persson
Först något om praktiska förutsättningar för egen del. Blev inbjuden till lokalrevyn i staden jag bott i i över fyrtio år efter att den hade spelats helger ett par veckor. Recenserade Mölndalsrevyn i förfjol och har sett sett ytterligare en av deras revyer för flera decennier. Såg därtill under stadens 100-års jubileum sommartid för ett par år sedan när ett knippe slagkraftiga scener spelades upp i Åbybergsparken under ledning av Lars Magnus Larsson. Har senaste åren recenserat gedigna revyer med paret Hagman som nav på Aftonstjärnan och det har varit en tradition att mamma bjudit mig på Wendelsbergsrevyn. Har tre gånger beskådat revyer med och av Claes Eriksson på Lorensbergsteatern, varav Anakronisterna i samarbete med Per Andersson och Andreas T Olsson recenserades.
Gick hemifrån till Möllan pulsandes i snön i fredags (6/2). Just den kvällen blev det en rejäl dipp publikmässigt. En värd trodde att beläggningen på endast cirka fyrtio procent kan ha berott på snöovädret och OS-invigningen. (När föreställningen var slut hade det blivit så illa att busstrafiken till Mölnlycke ställdes in.) Ur den aspekten var det olyckligt att jag valde att komma en afton där bekväma Möllan med rättigheter var glest befolkad, vilket märktes genom förhållandevis lama reaktioner fram tills en påtaglig ökning av entusiasm i finalen. Bör läggas till att förväntningarna skruvats upp en aning efter att jag läst hur kollega lovordat årets upplaga. Överhuvudtaget tycker jag det är lite mysigt att på hemmaplan ha denna institution (50-års jubilerade för ett par år sedan) att gå till som reovisar året som gått, med medryckande humor och ett par doser allvar.
Av programmet framgår vilket stort gäng som bidragit till årets välgjorda upplaga. Mest uppseendeväckande är onekligen det stora antalet textleverantörer. Noteras inga namn som känns igen, däremot flera ur ensemblen. Får betraktas som ett risktagande att helt våga lita på egna krafter, vilket naturligtvis medför ojämnheter och att somligt slunkit med som knappast håller håller måttet. Sigelius kunde ha agerat tuffare, gallrat bland scener med metoden döda älsklingar. Lyckligtvis finns ändå åtskilliga pärlor.
Nummerrevyn i två akter har regisserats av ett förhållandevis känt namn. Operautbildade Emelie Sigelius har vana från musikal, opera och cabaret men det är debut vad beträffar revy-genren. Rutinerade koreografen Katarina Stella har dansat i publikdragande musikaler och faktiskt jobbat med både Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssens uppskattade revyer (recenserade hans sista här). Hennes fäbless för töntiga rörelser och situationskomik ges rejält med utrymme.
Ensemblen saknar stjärnor, är istället en jämnstark enhet där Lena Gustafsson är det självklara dragloket med sina anmärkningsvärda trettioett år i bagaget. Två av männen har längden inne för att kunna dunka en basketboll i korgen bakom dem. Karin Mickelbo är nästan lika rutinerad i och med att hon gör sin tjugofemte revy. Färskaste medlemmen heter Johannes Persa Persson, yngst och skåning som som är ett Hasse & Tage fan. Ensemblen plus ytterligare ett halvdussin personer har varit rekvisitörer medan fem personer listats som scenografer. Inramningen som framgår av bilder är att fonden på scen föreställer en gymnastiksal med ribbstolar, handbollsmål och basketkorg. I flera scener förekommer därför föga förvånande plint och bock.
Musiken är givetvis ett väsentligt inslag. Toner serveras dels som fragment i inspelad form med enorm stilblandning. Registrerar i denna uppsjö av sound akternas intron ur Carmina Burana jämte Also Sprach Zarathustra, YMCA, signaturen till Pippi Långstrump, nationalromantik i form av Hugo Alfvén, Your Song (Elton John) och Simon & Garfunkels ljuva klassiker The Sound of Silence. Live hör vi tajt musicerande från en kompetent trio vars enda melodiinstrument trakteras av Thomas Högby ( 50 gemensamma fb-vänner) på sitt tvåradiga keyboard. I rytmsektionen sitter trumslagare Bengt Holm och elbasist Börje Nilsson-Mäki. Höjer på ögonbrynen åt att det är den sistnämnde som ansvarar för arr och repetitörssysslan och då spelar piano.
Vad beträffar innehållet måste man ha i åtanke lokalrevyns traditionellt sett nära band till arbetarrörelsen. I Mölndal sker föreställningarna på Folkets Hus. ABF är en av sponsorerna vilket återspeglas indirekt i vad det skojas om. I förfjol solkades en i övrigt förnämlig årgång ner av ofattbart förringande av brottsvägen i allmänhet och nyss begånget bombdåd alldeles intill i synnerhet .Att sosse-skandaler inte förekommer får man helt enkelt tugga i sig. Obligatoriska kängan mot sd var fånigt missvisande, tillförde inget. Samma kritik kan riktas mot uppmärksammade förslaget om Anmälningsplikt belystes, föga förvånande då kallad ”Angiverilagen”. Uppslagen till ”Tyst kupé” och ”Flagga för dagen” var förmodligen fnissiga på skivstadstadiet, men blev sammantaget till poänglösa överdrifter.
. Det närmaste ett balanserat återgivande av händelser var fyndiga nedslaget på temat ”lika goda kålsupare” i politiken på nationell nivå underblåst av torftiga tv-sända partiledardebatter. Den miserabelt skötta Landerholm-affären var förstås mumma för textmakare. Scenen som framhävde en skrävlande lokal variant av MAGA och antagonismen gentemot storebror Göteborg, resulterade i rejäla skrattsalvor. Anton Nordins monolog framförd av Johannes Persa Persson blev en lustifikation som stack ut liksom hyllningen till århundradets Mölndalsbo historikern Lars Gahrn, en favorit i repris förgäves kämpande för lindars bevarande vid Kvarnvyskolan.
Revyer brukar som en gimmick ha ett pillemarisk gubbe eller gumma som med exakt avvägd tajming etablerar kommunikation med publiken. Det saknas i Kanonkul, med sitt tvetydiga uttal apostroferas framlagda vidsträckta, tillika oerhört omdebatterad, statliga utredning. Istället betonas komiken i rytmisk gymnastik när momenten utförs utan grace, koordination och skicklighet. Även om det inte behöver se trovärdigt ut antar jag att det kan vara knepigt för koreograf och ensemble att lägga sig på rätt sorts tafflig nivå, för att framställa komik utav anti-bedrifter. Kul grepp som funkar fast det gjorts tidigare av många. Liknande estetisk hållning praktiseras i unison plojig sång inledningsvis. Skratt lockas fram när det avsiktligt sjungs flerstämmigt mediokert. På så vis uppstår en härlig kontrast till vad som vokalt inträffar senare med ackuratess i ståtliga refränger med tonartshöjning.
Dags att knyta ihop säcken. Skrivaravdelningen ska kreddas för ett betydande antal rappa verser begåvat rimmade och för sin kreativitet samt snitsiga poänger. Ensemblen är duktig i sina skiftande formationer. Kavalkaden av händelser med nio textförfattare fångar in brett och smalt. Hyllningarna till Ozzy Osbourne och Jennifer Falk in action gör mest avtryck. Smarta sarkasmerna mot Västlänk-strulet är värt extra applåder och lite groteska klädinsamlings-sorterandet var både crazy jumor och tänkvärt. Ordvitsandet om Papyrus och stora vägprojekt tillhörde höjdpunkterna. För att förhöja skrattfaktorn ytterligare parodierades friskt uttal hemmahörande i Norrland, Värmland, Skåne med mera. Karaktäristiska dialekter gör susen i nummerrevyer.
En ordvitsande monolog som etsade sig fast på näthinnan framfördes med bravur av Anton Nordin föreställande vegansk korv. Texten till sketchen om papperstidningens nära förestående död förtjänar att lyftas fram, liksom scenen som berättar om föreningen för lättkränkta män. Sparar det kanske bästa till sist, den surrealistiska musikalen om Kråkans Krog och en mängd andra företeelser. På ett mycket underhållande vis görs narr av über-pretentiösa anspråk inom finkulturen, påminnande om misslyckade projekt man genomlidit på Atalante. Här briljerar i första hand firma Lena Gustafsson & Sara Sanzén i festliga nidbilder. Utan att bli lika lyrisk som den kollega som citeras på hemsidan anser jag, som synes av den inspirerade genomgången, att det fanns mycket att glädjas åt i Kanonkul, med sin dubbla syftning i titeln.