När Florence Valentin kliver upp på scenen på Kollektivet Livet gör de det utan stora åthävor. Totalt 70 minuter, 12 låtar och två extranummer – kompakt, intensivt och utan dödtid.
Redan från start med ”Fucked Up” och ”Tävla!!!” är det tydligt att kvällen inte tänker smyga igång. Det är tryck direkt, och längst fram framför scenen är det så pass bra drag att golvet faktiskt gungar. Inte bildligt – bokstavligt. Publiken är med.
Setlisten rör sig snyggt mellan äldre publikfavoriter och nyare material. ”Upp på sociala, ner på systemet” och ”Smällar” bär mer av samtidens kantighet – mindre romantik, mer realism. Där finns en tydlig social nerv, en blick som är både självkritisk och samhällsmedveten. Det är här bandet känns som mest här och nu. Dessutom väldigt lockande till allsång.
I ”Spring Ricco”, ”Döda poeter” och ”Sexton ton” får de in det där drivande, nästan maniska tempot som gjort dem älskade från början. Samtidigt finns det utrymme för det mer känslomässiga i ”Mitt allt”, ”Det var en gång” och ”Ögonblick” – låtar som landar mjukare men aldrig tappar nerv.
”Vårt hem vår borg” och ”Pokerkväll i Vårby gård” förstärker den där lokala, nästan dokumentära känslan. Det är berättelser som känns hämtade ur verkliga rum, riktiga kök, riktiga gårdar. Mindre pose än många samtida akter. ”Kom om ni vill, kom om ni kan, till pokerkväll i Vårby Gård” sjöng jag sen hela vägen till tunnelbanan vid Slussen.
Samma kväll har Håkan Hellström turnépremiär. Det går att dra paralleller i uttryck – euforin, allsångspotentialen, det kollektiva svänget. Men där Håkan ofta målar med romantiskt skimmer, jobbar Florens Valentin med mer realism och social pondus. Det känns mindre myt, mer verklighet.
Extranumren ”Allt dom bygger upp” och ”Stå vid mig” blir ett värdigt avslut. Publiken sjunger med, svetten rinner, och det finns en känsla av att bandet inte är här för att återupprepa något gammalt – utan för att fortsätta.
Historien i ryggen – genombrott, paus, spelningen på Tompa Eken som tände gnistan igen – ger konserten extra laddning. Det här är inte en nostalgiturné. Det är ett band som har bestämt sig för att spela live för att de vill, inte för att de måste.
70 minuter kan låta kort. Den här kvällen kändes det precis lagom även om jag ändå gärna skulle tagit några låtar till. Ändå blir det Intensivt, ärligt och med ett golv som fortfarande gungar när man går hem.