Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Polismannen Beck har många fans i Sverige. I januari premiärvisades de två första av åtta nya Beck-filmer på C More och de två filmerna fick med rekordsiffror för såväl streaming samt tv-visning.
I mars släpps ytterligare två filmer i den nya serien.
Båda filmerna visas på C More: Invasionen (21/3) och Sjukhusmorden (28/3).
Martin Beck löser nya mordfall i åtta filmer som får Sverigepremiär på C More. I den första filmen, som har premiär på nyårsdagen, får Peter Haber, Mikael Persbrandt, Måns Nathanaelson, Rebecka Hemse och Ingvar Hirdwall sällskap av Jonas Karlsson som ny polischef.
Ett pressmeddelande berättar:
Tidigare har utvalda Beck-filmer haft biopremiär, men samtliga de nya åtta filmerna får exklusiv Sverigepremiär på C More. Den första filmen premiärvisas nyårsdagen 2015 och blir samtidigt tillgänglig på C More Play. Tio dagar senare visas nästa film i serien, och först två månader efter
C More-premiären släpps de nya Beck-filmerna på DVD och Blu-ray samt digitalt. De första filmerna kommer att visas i TV4 under 2016.
– De åtta nya filmerna får exklusiv premiär hos C More eftersom tittarna förväntar sig det av oss. De gillar våra internationella storfilmer och premiärserier, men störst är svensk film och i synnerhet Beck, säger Manfred Aronsson, VD C More.
Beck är tidernas rekordpolis. När man räknar in de åtta nya filmerna blir summan 34 stycken med Peter Haber som Beck – den längsta svenska filmserien genom tiderna. En Ipsos-undersökning visar att Beck är svenskens definitiva favorit bland filmpoliser. 1,2 miljoner besökare har sett filmerna på bio, fyra miljoner DVDer har sålts och långt över hundra miljoner tittare har sett Beck i tv-rutan – C More har förstås visat alla filmerna. Nio av tio svenskar har sett minst en Beck-film!
-Jag är intresserad av varför människor begår allvarliga brott. I de nya filmerna kan publiken engagera sig i våra poliser, men lika mycket i offer och förövare. Samtidigt bygger vi vidare på Beck-seriens unika kombination av humor och allvar, säger Mårten Klingberg, en av manusförfattarna som även regisserat fyra av de nya filmerna.
Förutom Peter Haber som Martin Beck och Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson återser vi Ingvar Hirdwall som Grannen, Måns Nathanaelson som Oskar Bergman och Rebecka Hemse som Becks dotter Inger. Jonas Karlsson spelar nytillträdd polischef, och nya i rollistan är också Anna Asp samt Elmira Arikan. Bland gäststjärnorna märks Marie Robertson, Filip Berg, Niclas Hjulström, Johannes Brost, Olle Sarri och Simon Norrthon. För manus står Mårten Klingberg, Mikael Syrén, Antonia Pyk och Daniel Karlsson. Mårten Klingberg har regisserat de två första filmerna, Stephan Apelgren de båda nästföljande. Filmerna produceras av Filmlance i samarbete med TV4, Nordisk film och C More.
I Rum 302, först ut av de nya Beckfilmerna, hittas artonåriga Denise strypt på ett hotellrum. Det har betalts med ett kreditkort vars ägare hävdar att kortet stulits. Eftersom Denises pojkvän har ett svagt alibi riktas misstankar även mot honom.
Familjen har Sverigepremiär på C More 10 januari
(C More First och C More First HD kl 21.00)
I mars har ytterligare två Beck-filmer Sverigepremiär på C More.
De resterande fyra nya Beck-filmerna kommer till C More i januari/mars 2016.
Ingen mans land av Harold Pinter
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december
Hirst och Spooner, två äldre män, möts på puben och trivs i varandras sällskap.
Hirst bjuder hem Spooner till sig, till sin lägenhet i det finare Londonområdet Hampstead Hath. Lägenheten har en enorm utsikt med ett fönster som tycks täcka ena långväggen i vardagsrummet som för övrigt är möblerat inte fullt så fashionabelt som adressen och fönstret ger oss anledning att förvänta oss. Är värden en man något på dekis?
Hirst, värden är en man högre status och bättre ekonomisk ställning än Spooner, det är uppenbart av deras klädsel att döma. Gästen, Spooner, är en man med luggslitna kläder, hängiga byxor och sliten kavaj. Förmodligen är han en åldrad poet. Fast vi vet inte riktigt. Spelet pendlar, ändrar inriktning och människor som tycks vara på ett sätt blir något annat när förutsättningarna mellan människor ändras.
Spooner som spelas så träffsäkert av Peter Haber är en man med förmåga att formulera sig. Han pratar och pratar, men ganska snart bryts det realistiska spelet av absurda inslag.
En liten bit in i pjäsen dyker två yngre män upp, Foster och Briggs. Också där pendlar förhållandena mellan karaktärerna och när vi tror att vi vet vilka de är ändrar rollernas inbördes förhållande karaktär och vi är åter lika ovissa om vem som är vad.
Harold Pinter har haft ett par olika perioder som dramatiker och som alla de pjäser han skriver under 1970-1980 är “Ingen mans land” en blandning av realism och absurd teater. Som Becket möter politisk naturalism, kryddat med poesi och existensiella frågor.
Teaterkritikern och kulturskribenten Theresa Benér beskriver detta så bra i programmet till föreställningen:
I sin Nobelföreläsing 2005, kallad Konst, sanning & politik, talade Harold Pinter om sanningen i teaterkonsten. Sanningen är, sade han, att något sådant som en enda sanning aldrig förekommer i dramatiken. Och de sanningar som uppenbaras “utmanar varandra, viker undan för varandra, återspeglar varandra, ignorerar varandra, retas med varandra och är blinda för varandra”. Just så är Ingen mans land komponerad. När vi tror oss ha uppfattat vissa sanningar om rollfigurerna ifrågasätts de genast med nya utsagor, som kan vara lika sanna.
En Pinterpjäs från den perioden har aldrig bara en sanning och aldrig bara en tolkning, där finns mycket att läsa in. En intressant aspekt är spelet mellan de fyra männen. Hirst är värd och de två unga männen bor hos honom. Är de betjänter? Är de pojkvänner? Är någon av dem en son till Hirst? De två unga männen och gästen Spooner kretsar kring Hirst och konkurrerar om hans gunst, hans uppmärksamhet. De är redo att förvränga sig, ändra sig, bli som de tror att han vill att de ska vara för att passa. Hirst är den som har den ekonomiska makten och därför är det han som är den som alla vill passa upp.
Theresa Benér berättar också att Harold Pinter själv spelade rollen som Hirst i en uppsättning 1993 och i den tolkningen antyddes att Hirst och Spooner kan vara två sidor av samma person.
En annan del i föreställningen är de existentiella frågorna kring minnet och åldrandet. Varför hör vi inte hur fåglarna sjunger när vi är unga? Varför hör vi fågelsången när vi är gamla?
En sådan här föreställning står och faller med skådespelarnas insatser.
hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar. Lena T Hansson som regisserat har satt rätt skådespelare för varje roll. Peter Haber är i hela sin kropp den luggslitna, trötta men enormt verbala Spooner. Lars Lind är mycket bra som Hirst och Joakim Gräns och Jonas Hellman-Driessen fungerar bra som de yngre männen med sitt mer korthuggna språk och sina mer otåliga, mer agresivare attiyd som bubblar under ytan.
Ett pressmeddelande från Stockholms stadsteater berättar om bakgrunden till att Lena T Hansson
nu regisserar “Ingen mans land”:
No man’s land hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar.
Lars Lind såg originaluppsättningen i London på 70-talet och föreslog den redan 1994 för Lena T Hansson efter att de gjort Älskade monster tillsammans.
– Det är en väldigt speciell pjäs. Det första man tänker när man läser den är: vad handlar den om? Den är väldigt poetisk på ett sätt som är sällsynt inom dramatiken. Karaktärerna är säregna och svårförutsägbara, säger Lena T Hansson.
Fakta om Harold Pinter
Harold Pinter föddes 1930 i London.
1956 uppfördes hans debutpjäs, enaktaren The Room.
Han dog 2008.
2005 fick han Nobelpriset i litteratur.
Ingen mans land
Översättning Nils Gredeby
Regi Lena T Hansson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Anna Jensen Arktoft
I rollerna
Hirst Lars Lind
Spooner Peter Haber
Foster Joakim Gräns
Briggs Jonas Hellman-Driessen
Foto: Sarah Bolmsten
Läs även andra bloggares åsikter om Harold Pinter, Peter Haber, Stockholms stadsteater, teaterrecension
Färgsprakande och genusförvecklingar och mycket skratt hos publiken – Shakespeares “Trettondagsafton” har satts upp i en ny version och hade premiär på Stockholms stadsteater fredag 3 december. Den här uppsättningen är rolig och festlig och gränsar till revy. Det gör ingenting. Sällan har jag sett en föreställning med så lite budskap i sig. Visst går det att se lite av spel med genustänk, men för övrigt är det svårt att alls se något som speglar viktiga frågor. Men det är en underhållande föreställning som man går ut efter på gott humör. Trots snö och halka studsade fötterna, uppfyllda av föreställningen. när vi gick därifrån.
Jag trodde inte jag skulle säga det: men en tre timmar lång föreställning, med paus, som inte på något djupt sett säger något om människans villkor vare sig ur samhällsperspektiv eller exitentiellt, kan kännas meningsfull att se. Bara för att den förmedlar glädje.
Scenen är vacker, med tolv gigantiska illröda vallmoblommor som inramning, som om allt är ett opiumrus, kanske? När sedan skådespelarna är klädda i kläder som bågnar av lager på lager med färger och mönster som inte borde vara möjliga att kombinera förstärker det festivalkänslan. Det är bara att ge sig hän.
I programmet för Trettondagsafton skriver föreställningens regissör Susan Taslimi om detta:
Trettondagsafton utspelas i en speciell tid: mörkret tar slut och ljuset tar vid – det är fruktbarhetens tid. Det är tid för att fira – med karnevaler, dans, musik, sång och färgglada kostymer. Sådana ceremonier har starka rötter långt tillbaka i den iranska kultur jag kommer ifrån. Det fanns erotik, lust och glädje i karnevalerna och de firades under bar himmel för att jorden skulle befruktas. Under sådana fester kunde man klä på sig en annan roll och leka med sin identitet, även den sexuella.
Min inspiration har varit just fest.
Taslimi berättar också att hon valde balkanmusik till föreställningen för att det i den finns något rått och direkt, samtidigt som den handlar mycket om kärlek, lust och längtan.
Handlingen utspelar sig i Illyrien dit Olivia, en ung kvinna av hög börd, spolats i land efter ett skeppsbrott. Hon tror att hennes tvillingbror Sebastian är död – och hon klär sig till man och tar namnet Cesario. Som Cesario får hon tjänst hon Orsino, hertig av Illyrien och hon vinner hans förtroende. Han skickar henne för att fria å hans vägnar till grevedottern Olivia. Olivia i sin tur blir totalt förälskad i Cesario. Cecario, alltså Viola, blir däremot djupt förälskad i Orsino.
I slottet hos grevedottern Olivia bor också hennes festande morbror Tobias som har en vapendragare, Andreas Blek Af Nosen, som vill gifta sig med Olivia.
Malvolio. Olivas hovmästare, är också fäst vid Olivia. Maria, Olivias kammarflicka, är en intrigmakerska och skriver ett brev som ser ut att vara skrivet av Olivia där hon förklarar sin kärlek till Malvolio som därmed blir säker på att hans känslor för Olivia är besvarade och han börjar uppföra sig som husets herre.
Förvecklingar, förvecklingar …
Och ovanpå det spolas förstås Violas tvillingbror Sebastian upp på land och de två tvillingarna är lika som bär. För att krångla till kärleksaspekterna verkar Sebastians bundsförvant, sjökaptenen och piraten Antonio, vara dödsförälskad i honom.
Med en lång rad duktiga skådespelare i rollförteckningen garanterar det underhållning av klass, givetvis. Och den karaktär som fick allra, allra kraftigaste applåder efteråt var Narren som spelas av Pia Johansson. Hon är en otrolig begåvning på improvisation och hon underhöll med det i salongen i pausen där hon gav prov på sina narrkonster i direktkontakt med publiken.
Det var kul att se Peter Haber som hovmästare Malvolio istället för de Beckroller jag sett honom i på sistone på dvd:er och tv. Lena T Hansson som intrigmakerskan Maria, Olivias kammarflicka, var kul att se i den rollen.
Föreställningen anspelade för övrigt också en del på att det är en teaterföreställning och flirtade av och till med publiken, blinkade åt publiken och visade att de var medvetna om att den satt där.
Jag såg en pojke i publiken, han var nog i åtta-nioårsåldern. Trots att föreställningen är tre timmar tror jag att den fungerar alldeles utmärkt som familjeföreställning.
Trettondagsafton är en pjäs av William Shakespeare och den ska ha framförts första gången 1601. Det är fascinerande att en pjäs kan vara mer än 400 år gammal och ändå underhålla dagens publik. Fast Trettondagsaftons genusförveckling och kvinnor som klär ut sig till män måste haft ytterligare en aspekt under Shakespeares tid då alla roller spelades av män. Det måste ha varit en man som spelade Viola som klädde ut sig till en man. På scen kunde Shakespeare låta kärlek och sexuella känslor spela ut mer fritt i en tid då det inte var tillåtet att öppet tala om homosexualitet.
PS. 1993 satte Stadsteatern upp Trettondagsafton senast, premiär på Klarascenen 12 februari, med Helena Bergström i rollen som Viola, Cesario och Sebastian.
Medverkande på scen
Malvolio Peter Haber
Maria Lena T Hansson
Narren Pia Johansson
Viola/Cesario/Sebastian Sofia Ledarp
Baron Tobias Rap Ralph Carlsson
Baron Andreas Blek af Nosen Ulf Eklund
Fabian Christer Fant
Kaptenen/Antonio Jonas Hellman-Driessen
Olivia Nadja Mirmiran
Orsino Henrik Norlén
Curio Kardo Razzazi
Vakter m fl roller Edward Arshamian
Niclas Buskenström
Silke Varga Laurén
Eva-Maria Lervik
Musiker (Kapellmästare) Mikael Augustsson
Musiker Mathias Gunnarsson
Mats Äleklint
Mer om Stadsteaterns uppsättning av Trettondagsafton på Stadsteaterns hemsida.
Fakta om Trettondagsafton av Shakespeare i Wikipedia.
Jag läste att bloggaren på Retrobloggen däremot inte alls tyckte om föreställningen:
Here we go again. Trettondagsafton? Seriöst!? Finns det verkligen inget bättre? Och om det är så att det här är det absolut bästa Stadsteatern kan komma på, finns det då ingen i hela huset som under någon av dom många processer en pjäs går igenom innan den kommer upp på scen (urval, regi, dramaturg) som tänker att den här pjäsen MÅSTE moderniseras???????!?!? Den här pjäsen håller inte!??!?!?! DEN HÄR PJÄSEN ÄR SKRIVEN PÅ 1600 TALET!??!?!
Teater Stockholm har också bloggat lite om föreställningen.
Expressens scenbloggen berättar att regissören Susan Taslimi intervjuats i BBC.
Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan:enrik Norlén, Sofia Ledarp och Pia Johansson i Trettondagsafton.
Bilderna här nedan:
Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.
Sofia Ledarp och Nadja Mirmiran i Trettondagsafton.
Peter Haber och Pia Johansson i Trettondagsafton. Premiär 3 december 2010 på Stora scenen.
Christer Fant, Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.
Jonas Hellman-Driessen i Trettondagsafton.
Läs även andra bloggares åsikter om Trettondagsafton, teater, recension, Stadsteatern, Pia Johansson, Peter Haber, Susan Taslimi