Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

SVT Play

Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

by

Malin Levanon (Tilda Renström), Anna Bjelkerud (Lena Grundén) och Kristofer Kamiyasu (Mats). Foto: Niklas Maupoix/SVT

Detektiven från Beledweyne
Betyg 5
Visas på SVT Play, premiär 10 mars 2023
Av Aron Levander
Medverkande Malin Levanon, Nasir Dhagole, Ellen Jelinek, Kristofer Kamiyasu, Dag Malmberg, Hanna Ullerstam, Anna Bjelkerud.

En rejäl käftsmäll om fördomar kring flyktingar och dessutom en spännande kriminalhistoria med humor men oerhört berörande, en serie som väcker känslor så starka att det knappt går att sitta still. De medverkande väcker engagemang och vilja att vara med och lära dem hantera saker mer mänskligt och klokt.

Den ena huvudpersonen är en flykting från Somalia, allmänt kallad Tjugofyran. En vårdslös handledare ger honom namnet Ibrahiin i Migrationsverkets dokument. Ett namn som helt klart också kan väcka misstänksamhet eftersom en somalier inte skriver det namnet på det sättet. Ibrahim spelas av Nasir Dhagole som är så bra i den rollen. Nasir Dhagole är helt enastående och har sådan utstrålning. Hoppas verkligen vi får se honom i fler sammanhang. Vilken skådespelare!

Den andra huvudpersonen är Tilda Renström (spelas av Malin Levanon) som är en riktigt egofixerad, självisk och slarvig åklagare. Hon är en person som det är svårt att tycka om. Hon har fått sparken som åklagare och jobbar inom Migrationsverket där hon träffar Tjugofyran och hon upptäcker att han är ett polisiärt utredningsgeni, rena rama Sherlock Holmes. Tilda ser till att utnyttja hans utsatta situation till att få hjälp att ta sig tillbaka till sitt jobb som åklagare. I gengäld lovar hon att hjälpa honom att få stanna i Sverige.

Denna serie tydligt visar varför en del flyktingar kommer utan pass. Ibland hör jag människor som är kritiska till att de söker asyl utan att kunna visa ett pass. För att ta sig över gränsen behövs pass, så helt klart har de haft ett pass (såvida de inte smugglats förbi gränsen förstås). Men det kan finnas starka skäl till att en flykting inte kan lämna sitt korrekta namn. Risken kan vara stor att de blir förföljda också här i Sverige. Både Ibrahiin och en annan flykting i serien är exempel på detta.

Historien kring Tilda är rätt svårsmält. Hennes pappa som varit en berömd åklagare är svårt sjuk. Han har höga krav på både henne och hennes syster Beata (spelas av Hanna Ullerstam). Det rådet en fjantig konkurrens om pappans kärlek och pappas beröm mellan dessa två systrar. Extremt svårt att begripa hur vuxna människor kan bete sig som dessa och de är båda en slags klichéer på den typen av människor. Om inte serien som helhet ändå är så bra skulle skildringen av dessa två systrar dra ner betyget.

Serien består av sex avsnitt som är indelat i två avsnitt för varje fall. Det första fallet skildrar utredningen kring en ung flicka som försvunnit nära ett flyktingförvar i den lilla byn Karkebo. Just det flyktingförvaret där Tilda Renström precis ska skriva under dokument som gör att Tjguofyran blir utvisad och Tilda upptäcker hans knivskarpa blick för fallet. Hon utnyttjar det och låtsas att det är hennes analys, allt för att ta sig tillbaka till åklagarämbetet.

Jag hoppas att serien får en andra säsong.

Recension av tv-serie: Försvunna människor – en besvikelse

by

Försvunna människor
Betyg 2
Premiär på SVT Play 8 november 2022

En mörk, deprimerande och högst orealistisk berättelse två män som ofrivilligt dras in i en katastrof. En stressande skildring som missar vad den egentligen berättar om.
Der är en sådan där bakvänd deckare som blivit vanlig på senaste år sombörjar med att vi får följa de som begår brottet och vi kommer dem nära och på sätt och vis förstår vi dem. Fast dt är svårt att sympatisera med nån, alla är skyldiga på sitt sätt. Inte ens poliserna är hjältar eller positiva förebilder.

Huvudpersonen Erwin (spelas av Peter Viitanen) tycks vara en rätt snäll man, inte särskilt våldsam i alla fall. Han jobbar på ett åkeri och då och då ställer han upp på att smuggla in flyktingar i en stor tankbil. Den här gången hämtar han åtta flyktingar i Köpenhamn, varav en är en liten krabat på under året. De är alla flyktingar från Syrien.

Erwin ville egentligen inte köra den här gången. Han är orolig av flera skäl. Hans gamla pappa som bor på ett äldreboende har trillat och brutit armen. Pappan är väldigt ledsen och vill helst att Erwin hälsar på varje dag. Det som stressar Erwin ännu mer är att hans fru vill skiljas. Frun är en riktig hemsk girigbuk till ragata. Erwin har en tonårsdotter som bor med sin mamma, som för övrigt verkar vara en mycket trevligare människa än Judit som vill skilja sig. Judit vill inte vara skiljas utan vill ha värdet av halva huset, som Erwin är uppväxt i och hans pappa hr byggt. Det är en rätt usel lag som säger att utan äktenskapsord får frun också halva huset som mannen hade redan innan de gifte sig.

Frun ringer och är otrevlig och det gör att Erwin gör ett ödesdigert misstag under körningen av flyktingarna. Det är en väldigt stark bild av den så kallade fjärilseffekten som talar om att alla i världen är vävt av samma material och hör ihop. Allt påverkar varandra. Om Judit inte hade varit så elak och grym hade inte kedjan av katastrofer satts igång. Det är för mig seriens tema. Tyvärr räcker inte det för att göra serien bra. För det första har den en lång rad orealistiska delar, som att ortens poliser får utreda fallet helt själv utan att det kommer utredare från högre ort. Den tragedi som inträffar borde dessutom lockat dig en stor hord av journalister.

Det är också rätt svårt att tro på att Erwin är så handfallen att han inte gör något för att inte bli upptäckt. Att han fortsätter cykla omkring med sin speciella cykel, att han inte gör något för att förändra sitt utseende. Att han mest sitter hemma och deppar och häller i sig sprit.

Andra detaljer som är helt omöjliga att tro på är att bebisen har feber i värmen och ändå tog ingen av honom jackan utan får fortsätta vara tjockt påpälsad. Varenda vuxen människa vet väl att man tar av småbarn kläder så de kan bli avkylda när de har feber. Det är minst lika svårt att tro på att varken Erwin eller kvinnan i utrymmet bakom förarhytten inte skulle höra blandningarna från de som är instängda.

Peter Viitanen i rollen som Erwin har i stort sett samma ansiktsuttryck i varenda scen, helt förstörd. Ahmed som jobbar på pappas äldreboende är också väldigt klushigt framställt, mentalt blåögd som på fullt allvar tror att svensk polis skulle efterlysa flyktingar som är på väg till Sverige och försvunnit längs vägen. Ahmed framställs också som så gullig som en prinsesstårta.

Det serien framför allt visar är att något måste göras i världen för att få bort flyktingsmugglare, det måste gå att fly från förföljelse utan att anlita flyktingsmugglare.
Det är ju flyktingsmugglarna som sätter flyktingars liv på spel i båtar över medelhavet eller i containrar.

Jag är förvånad över hur många orealistiska detaljer det är och hur klyschigt karaktärer skildras. Och det där att i stort sett alla på något sätt har flyktingbakgrund blir lite för övertydligt budskap. Erwins pappa flydde från ett baltiskt land, polisen Anja flydde som unge från Bosnien och så vidare, och så vidare. Med så många duktiga skådespelare hade jag högre förväntningar.

Teaterkritik: Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont

by

Red
Manus John Logan
Regi Michael Grandage
Visas på SVT Play
På scen: Alfred Molina, Alfred Enoch

Den amerikanska teaterföreställningen Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont. I den här versionen ser vi ett gästspel i Londons West End från 2018 (belönats med ett Tony-pris).

I den inspelade föreställningen får vi möta den mycket självupptagna och vresiga Rothko och hans tillmötesgående och kunskapstörstande assisten. Handlingen utspelar sig i konstnärens studio.

Mark Rothko, var ursprungligen Markus Yakovlevich (1903-1970) en Lettisk-amerikanska målare av judisk härkomst. Många anser att han var ledande inom den s.k. abstrakta expressionismen.

Det mest spännande och intressanta med hela föreställningen är verkligen den stor röda tavlan som står i bakgrunden och den ingående insynen i hur ett verk blir till och skapas. Man kan tycka vad man vill om konstnärens verk, men man får verkligen möjligheten att bli en del av processen. Vid flera tillfällen kändes de nästan som jag var en del av blandandet av färger och oroade mig för om jag fått några färger på mig.

Att säga att Rothko ”kör” med sin assistent är det minsta man kan säga. Jag frågar mig om det är så att alla riktigt begåvade människor verkligen måste vara sådär dryga, eller kanske är det så att jag har råkat träffa allt för många framgångsrika kulturpersonligheter som är just precis som konstnären, plågsamt självcentrerade och grundligt otrevlig. Molina spelar så övertygande att jag blir oerhört provocerad och på gränsen till förbannad. För hur tröttsamt är det inte att en del tror att de är guds gåva till mänskligheten enbart för att de är duktiga på en viss sak här livet.

Alfred är just sådär oförstörd och entusiastisk som en universitets student som påbörjat sin första kurs. Han lyser av möjligheten att få utbilda sig och suger åt sig kunskapen som en svamp. Med tiden lyckas han dock genomskåda Rothko som med sina syniska och provocerande kommentarer kan få vem som helst att tappa sugen. En liten parantes för mig är också att jag inte heller kan se den enorma begåvningen i konstnären. Jag förstår inte helt och fullt den abstrakta expressionismen. Det innebär att jag enbart får betala en energikrävande man som är totalt uppfylld av sig själv. Efter föreställningen är jag bara arg och trött.

Tempot i förställningen är något långsamt för att man i 94 minuter ska orka se på liknande scenarion upprepa sig. Diskussionerna är lite för lika varandra och det är konstnären som med sin personlighet spyr ut sin galla och pratar sönder det mest. Jag hade önskat att man kunde ha fått en lite mer nyanserad syn på konstnären, även om man inte gör anspråk på att vara helt biografisk.

Recension av tv-serie: Vår tid är nu – säsong 3 – ett platt fall

by

Vår tid är nu – säsong 3
Betyg 1
Seriepremiär 28 oktober 2019 på SVT.
Visas på SVT Play

Den tredje säsongen av Vår tid är nu, en svensk TV-serie skapad av Johan Rosenlind, Ulf Kvensler och Malin Nevander, hade premiär 28 oktober 2019 på SVT.

Den första säsongen, som hade premiär i SVT i oktober 2017, blev en stor succé, både bland tittare och kritiker. Produktionen är en av SVT:s största dramasatsningar genom tiderna och spänner över flera decennier, med avstamp vid krigsslutet år 1945. I huvudrollerna i de första säsongen syns Hedda Stiernstedt, Charlie Gustafsson, Mattias Nordkvist, Adam Lundgren, Suzanne Reuter och Josefin Neldén.

Många rördes av romansen över klassgränserna mellan kökspojken Calle och restaurangägarens Helga Löwanders dotter Nina. Genom skildringen av Nina och Calle får vi en fin skildring av tidsandan efter andra världskriget.

Restaurangägaren Helga Löwander (som spelas av duktiga Suzanne Reuter) är änka och har tre barn; Nina, Peter och Gustaf. Den första säsongen utspelar sig från krigsslutet och några år. Vi får också följa några sidokaraktärer, framför allt Margareta ”Maggan” Nilsson (som spelas av Josefin Neldén) som engagerar sig fackligt.

Tiden har gått och i den tredje säsongen skildras 1960-talet och början av 1970-talet. Det är en fascinerande tid i Västeuropa med studentuppror och människor börjar kräva lika rättigheter mellan män och kvinnor. Det är mycket som händer under dessa år och rockmusiken tar plats på musikarenor.

Säsong tre misslyckas att skildra denna spännande tid av flera skäl. Huvudkaraktärerna, Nina, Peter och Calle med flera spelas av skådespelare som är runt trettio år. I den första och andra säsongen fungerade det bra men nu, när dessa trettioåringar (Charlie Gustafsson som spela Calle Svensson är till och med yngre än trettio) ska spela medelålders blir det inte trovärdigt. Inte alls.
Hedda Stiernstedt, som är 31 år, spelar mamma till Christina, som spelas av Julia Heveus, som är 23 år. Nej det fungerar inte trovärdigt, alls.

Ännu värre är den groteska skildringen av vänstern, där Ninas dotter Christina blir kär i en riktigt vidrig extremvänsterman, John (spelas av Morten Vang Simonsen). Skådespelaren gör en verkligt bra rollprestation, det är så jag skulle tycka det vore otäckt att möta honom i verkligheten. Men … Ja det finns mycket att ifrågasätta när det gäller berättelsen om John och Christina. John är som en karikatyr av de värsta berättelserna om utrensningar i Stalins Sovjet och Maos Kina eller röda khemrerna i Kampuchea. Jag känner många som var med i de så kallade extrema vänstergrupperna i Sverige under 1960- och 1970-talet. Jag har aldrig sett något som liknar denna skildring. Och som socker på tårtan skildras så Socialdemokraterna som mycket gulliga. Jan Guillou har reagerat starkt på denna extrema vinkling av historien och kallar det för historieförfalskning. Visserligen är Vår tid är nu ett drama och då har skaparna frihet att berätta som de vill men samtidigt har ambitionen varit tydlig att också skildra Sverige under dessa decennier. Och då är skildringen av Johh och ytterhetsvänstern överdriven.

Ett annat stort minus är den sidoberättelsen som bara rinner ur i sanden. På Löwanders restaurang finns en Vietnamdesertör som jobbar som discjockey och som har en relation med en av servitriserna och de väntar barn. Plötsligt blir denna Vietnamdesertör kontaktad av den amerikanska ambassaden och han tvingas att vittna om något som hänt i Vietnam. Hur gick det med detta? Det glöms helt bort i sista avsnittet då vi ska få svar på allt.

Jo det finns delar av säsong 3 som berör och som kan berätta något om hur människor reagerar och lever. Skildringen av Gustaf och hans fru som blir svårt sjuk, är en av säsongen mer välgjorda delar. Men det är för mycket som är slarvigt och svårt att tro på för att säsongen ska kännas som att bra avslut. Nej, efter att ha gått upp som en sol i säsong 1 har serien gjort platt fall i säsong 3.

Recension av tv-serie: Invisible Heroes

by

Invisible Heroes
Betyg 4
Visas på SVT Play

Invisible Heroes från finska Yle har utsetts till årets bästa europeiska dramaserie på Prix Europa-festivalen i Tyskland. På IMDB, Internationella Filmdatabasen, har den fått högt betyg. Det är en stark film som troligen inte lämnar någon oberörd.

Tv-serien bygger på verkliga händelser och människor, framför allt några finländska diplomater, Tapani Brotherus och Ilkka Jaamala, som kastades in i händelsernas centrum och räddade livet på många i samband med militärkuppen i Chile 1973. I några avsnitt finns också den svenska hjältediplomaten Harald Edelstam med som inte var rädd för att sticka ut hakan och ta ställning mot militärernas förtryck. Edelstam räddade många chilenare från att bli mördade av militärjuntan.

Den utspelas i Chile i början av 1970-talet då Pinochet med militären tog makten i en militärkupp och mördade den folkvalde presidenten Salvador Allende. Allende var till sitt yrke läkare och som politiker ville han införa ett samhälle liknande det svenska socialdemokratiska, vilket starka högerkrafter, med amerikanskt stöd var livrädda för. USA var rädd för att få ett socialistiskt land som gick i Kubas fotspår i Sydamerika.

Militärkuppen var vidrigt grym och tusentals chilenare mördades för att de misstänktes vara emot militärjuntan. Tv-serien visar hur fruktansvärt det kan gå till när en grupp tar makten med vapen och instiftar en diktatur.

Vi får också se hur de två finska diplomaterna slits mellan förväntningar från sina chefer att hålla sig neutrala och till och med sluta handelsavtal med den nya diktatoriska regeringen. Sakta börjar dock världens protester göra sig hörda och Finlands president ryter äntligen till och säger upp alla diplomatiska förbindelser mellan Finland och Chile, vilket betyder att ambassaden ska läggas ned. Men vad händer då med alla de flyktingar som har skydd på ambassaden?

Tv-serien är oerhört stark och karaktärerna skildras mycket mänskliga och trovärdiga. Vi får se hur de hjältemodiga diplomaterna och deras familj pendlar mellan att hjälpa till och ge upp och tänka på sig själv – och vi får se ärliga skildringar av de olika människorna som är på flykt.

Serien är viktig på många sätt i dagens värld där högerextremismen sprider misstänksamhet mot flyktingar. I serien skildras hur svårt det kan vara för människor att överge sitt land. Tv-serien behövs idag.