18/10 2025
World of Volvo i Göteborg
Arrangör: Monica Zetterlund-sällskapet i samarbete med Göteborg Jazz Orchestra/ World of Volvo Sångsolister: Isabella Lundgren & Bo Sundström, kapellmästare: Carl Bagge
Mitt första besök i den runda inglasade utställningsbyggnaden i tre öppna etage gav mersmak. På bottenplan fanns eventhallen vars publikkapacitet på 500 personer nästan nyttjades fullt ut för konserten över två set. En trappa upp låg restaurang med bar och överst fanns själva utställningen, fast volvo-modeller hade placerats lite överallt på lediga ytor. På torsdagar anordnas tydligen livejazz utan extra entré i Bilmuséet och upplevelsecentret nära Liseberg invigt i fjol.
Ett tungt ansvar vilar på ens axlar att berätta vad som försiggick och samtidigt värdera inslag i en uppskattad hyllning. Det är högst besynnerligt att inte GP och andra skrivande kollegor fanns på plats, frestande att kalla det tjänstefel. Göteborg Jazz Orchestra som jag följt nästan sedan starten har etablerat sig som en värdig uppstickare till heltidsanställda Bohuslän Big Band, haft massvis med viktiga teman, härliga samarbeten och enastående gäster. Har troligen hört uppskattningsvis 85 % av deras konserter vilket resulterat i åtskilliga recensioner, dessutom intervjuat och skrivit i krönike-format.
Och Isabella Lundgrens självlysande vokala status har ingen sansad bedömare kunnat bestrida senaste decenniet. Efter att i drygt trettio år ha frontat Bo Kaspers Orkester och genomfört jazziga soloprojekt är Bo Sundström en omtyckt stjärna med otvetydig charm. Carl Bagge, vars gudmor var ingen mindre än Monica Z tack vare pappa Lars betydelse för hennes oerhörda framgångar, har tillhört framkanten inom svensk (jazz)musik i cirka tjugo år som pianist, kompositör, bandledare och arrangör. Hans eminenta trio har sannolikt gjort ett tresiffrigt antal spelningar där de backat upp Isabella Lundgren. 2013 grundade han tillsammans med trumslagaren och arrangören Per Ekdahl namnkunniga Ekdahl/ Bagge Big Band. Till den för mig nya scenen i Göteborg kommer lämpligt nog de båda. Som vanligt numera när GJO lirar ansvarar Tomas Ferngren för kvalitén på ljudet och dess balans. Scenen visar sig vara exceptionellt avlång vilket medför att träblåset sitter i jämnhöjd med trumpetsektionen. Som framgår av bilderna exponeras diverse motiv på skärmarna, inte bara sångare och instrumentalister som kan beskådas.
Jag har tre lp och lika många cd med den ojämförbara Monica Zetterlund, uppslukades två gånger av Monicas vals som musikteater på Göteborgs Stadsteater, såg henne i Göteborgs Konserthus troligen andra halvan av 80-talet, läst Klas Gustafsons omfattande biografi som finns i min ägo, recenserade härom året Rigmor Gustafssons förträffliga tribut tillsammans med Gothenburg Wind Orchestra, sett den engagerande biopic som tog sig alltför stora konstnärliga friheter och solister samt förstås haft stort utbyte av Tom Alandhs intervju. Apropå Ekdahl/ Bagge Big Band och den vars vokala gärning saluteras, recenserades för OJ en tribut på Artipelag en söndag under Sthlm Jazzfestival 2018. Sångsolister den gången var förutom Isabella och Rigmor Sarah Riedel samt Svante Thuresson. Givetvis kompetent utfört men önskvärd emotionell dimension och närhet uteblev ofta.
Kompet äntrar scen först, får ganska omgående sällskap av blåssektionerna. Även om merparten av materialet presenteras och kontext om hyllningsobjektet förmedlas, känns det tryggt att ha fått tillgång till komplett låtlista. Blir uppenbart efter ett par takter från kvinnliga solisten från Värmland att hon inte för denna begivenhet anpassat sin stämma, sin vägvinnande stil. Faller på hennes lott att introducera sin kompanjon som river av ett antal av sina försvenskade standards med början i Kommer du till mig i natt (The Way You Look Tonight – Kern/ Fields) tagen från Fred Astaire-film på 30-talet. I snabb swingbaserad melodi påminner Sundström om en nasalare Svante Thuresson.
Isabella tar över mikrofonen i en skönt svepande ballad efter att ha gett oss Tage Danielssons karaktäristik av legendarens väsen. Ledmotivet Second Time Around förknippas med såväl Sinatra som Lingonriset i ett cocktailglas. Jag råkar vara väldigt svag för skivinspelningen Monica gjorde med Thad Jones Mel Lewis Orchestra varifrån arret hämtats. Hör superba synkoper och ett läckert bett i blåssektionerna. Blir nästan stolt å GJO:s vägnar, i egenskap av skrivande åhörare som varit med om remarkabla resan GJO gjort. Första strålande solister är Samuel Olsson på trumpet och Björn Cedergren på tenor. Den sist nämnde duktige solisten återkommer.
Samuel Olsson – Patrik Jansson – Jonathan Kronevik – Mats Eklund (tillika verksamhetsledare)
Hasse & Tages berömda text på ikoniskt ledmotiv ur filmens värld tolkas av Sundström. Sången Men tiden går från Glaset i örat lyfts fram på ett reflekterande vis av pianotrion, förutom Bagge med sitt stilsäkra anslag och tidigare nämnd batterist hörs talangen Arvid Jullander på kontrabas. Publiken får därpå njuta av en duett som det kungörs avviker från ämnet, en komposition av Tom Waits ämnad för uppsättning av Woyzeck med svensk text av Bo Kaspers sångare. Fäster mig vid ett mysigt vemod i någon slags försiktig rumba eller valstakt. En svensk version av samme man på Once Upon A Summertime av romantikern M. Legrand bibehåller samma anda. Troligen ett svårspelat arr för inte minst trumpetarna utgör den av konsertens höjdpunkter. Omfånget passar Sundströms stämma. Lundgren avrundar första halvlek genom att sjunga ut på sitt kännetecknande vis, i vad som i sitt original har en doft av country och med tiden blev en hit för Monica Z; nämligen Gröna små äpplen. Noterar tjusigt dynamiskt arr. I pausen fanns möjlighet till förfriskningar och inköp i GJO:s merch-stånd där bland annat deras sprillans färska (inte haft sin release) dubbel-vinyl fanns till försäljning.
Andra set inleds utan musik. Istället meddelas värdefulla fakta från Mary Nelson, ordförande i Monica Zetterlund-sällskapet. Hon som själv sjunger jazz och är verksam som producent hoppas lunna värva fler medlemmar. Dessutom överräcker hon pris till Ludvig Broman (f. 2005) som förtjänstfullt vikarierat i GJO på samtliga stämmor i träblåset och nu går på KMH. Med kompet inklusive gitarrist Eric Weissglas framför han ett beställningsverk, visar sig vara Bellmans Fjäriln vingad i Arne Domnérus tappning, adderad med egen improvisation. Råder inget tvivel om att ”årets unga inspiratör” kommer gå en ljus framtid till mötes. Inte utan att man blev tagen av hans prestation.
Medveten om att texten liknar ett summerande referat. Rimligt att ställa sig den smått filosofiska frågan hur nära kommer uttolkarna den oförlikneliga storheten hos Zetterlund? Kanske inte jättenära totalt sett men de får oss att minnas och uppfylld blir man av av delikata arr verkställda av ett utomordentligt tillskott på storbandsscenen. Lundgren uträttar inget halvhjärtat, demonstrerar sin otroliga teknik. Sundström å sin sida kör på med sina smarta översättningar, tenderar att vara en ojämn crooner, fixar knappt att på uppstuds ta Sakta vi gå genom stan på duett med walking bass som extranummer. Några givna melodier saknas, kanske för att Zetterlunds tolkningar framstår som allt för perfekta. En klassiker de ändå vägar sig på med skapligt resultat, där duetten delikat smälter samman med orkesterns sofistikerade sound, är Hasse & Tages Var blev ni av, ljuva drömmar?
Olle Adolphsons Nu är det gott att leva låter definitivt annorlunda i storbandsformat. Sjungs med strålande intonation och pitch av Lundgren. Klangen hon uppnår på duo med Bagge i Underbart är kort resulterar i magi från de båda, kvällens clou helt enkelt. Mannen med hatten ger oss svenska spänstiga versioner av I Can´t Give You Anything But Love och My Foolish Heart med pregnant feature av basist Arvid Jullander i först nämnda örhänge och ett snyggt stick av kapellmästaren i balladen. Låter elegant om Destination Moon i arr skrivet av Carl Bagge som spelades in 1989 och släpptes härom året.
BILDER: Johnny Kääpä – Fotoscenen