• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Beck

Filmrecension: Utan uppsåt, Beckfilm nr 3 i nya filmserien: Njae

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Utan uppsåt
Betyg 2
Visas på C More från och med lördag 3 mars 2018

Tredje Beck-filmen i senaste omgången av fyra, lyckas inte nå några särskilda höjder. Av alla Beckfilmer med Peter Haber som Martin Beck är detta film nummer 37.

Trots att kvinnor tar allt större roll i handlingen. Martin Beck gick i pension men kom sedan tillbaka i en slags tillbakalutad chefsroll där hans ena uppgift var att rekrytera en efterträdare till sin egen tidigare roll som gruppchef. Den nya gruppchefen blev Alex Beijer som spelas av Jennie Silfverhjelm.

Att serien, liksom många polisfilmer numera, har många kvinnor i rollerna, ligger i tiden. Det vimlar av deckarserier med intressanta kvinnliga poliser. Det är naturligt i dagens filmvärld. Tack och lov. Det räcker förstås inte för att filmen ska bli något mästerverk.

Jag gillar den norska skådespelaren Kristofer Hivju. Speciellt gillar jag hans karaktär i tv-serien Game of Thrones. Jag gillar Peter Haber och jag gillar flera av Beckfilmerna med honom som polismannen Beck. Filmserien haft flera av våra skickliga skådespelare (förutom Peter Haber: Keve Hjelm, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt) i rollen som Martin Beck tillhör de legendariska svenska polisserierna som alltid har en stor skopa samhällskritik.

Filmerna tappade en hel del när Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson fick ta adjö. Han ersattes av den norske polisen Steinar, spelad av Kristofer Hivju. Manusförfattare och regissör har varit vettiga nog att låta Steinars karaktär vara mycket annorlunda mot Persbrandts. Något annat hade varit katastrofalt. Jag tyckte de första filmerna med Hivju fungerade godkänt. Hivju är en bra skådespelare. Det är inte hans fel att filmerna nu blir blekare och blekare.

Vad är det som gör att filmerna alltmer tappar kvalitet? Jag kan tänka mig att det är svårt att skapa trovärdiga, starka intriger med samhällskritik i hur många avsnitt som helst. Det som gör Utan uppsåt trist är att den är inte särskilt överraskande. Den är förutsägbar. Det känns också uttjatat att Steinar skulle bli sur på att ha fått en kvinna som chef. Det är det sista jag tror att hans karaktär skulle bli, egentligen. Rollkaraktärerna i polisgruppen är alla lite för gulliga, för snälla, för rättrådiga och den nya chefen hanterar allt rätt. Det blir för mycket av det goda. Och den underbara grannen till Beck, spelad av Ingvar Hirdwall är rolig. Men hans karaktär har också blivit uttjatad.

Handlingen i korthet:
Beck-gruppen, med Alex Beijer som ny gruppchef, får ett fall där en 12-årig flicka hittat sin mamma död nedanför trappan i hemmet. Är det en olycka eller ville någon den ensamstående mamman något ont? Det visar sig att familjen lever med skyddad identitet.

Mårten Klingberg har skrivit manus till ”Utan uppsåt” och Jörgen Bergmark har regisserat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Deckare, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Beck – Steinar

23 januari, 2016 by Rosemari Södergren

becksteinar

Beck – Steinar
Betyg 4
Visas på C more, premiär 6 februari 2016

Steinar är den andra filmen av totalt fyra nya Beck filmer som kommer ha premiär under 2016, först på C More. Att Mikael Persbrandts karaktär Gunvald skulle försvinna ur serien har det ju skrivits om i medier och film- och tv-bloggar ett bra tag före premiären av den första filmen i denna nya serie av fyra. Att Gunvald på något sätt ska försvinna från Beck i den första filmen var känt. Här har Kulturbloggen recenserat den filmen, Beck – Gunvald (obs vi skriver inte hur Gunvald försvinner och det skriver jag inte om i den här recensionen av den andra filmen heller. Jag tycker det är för mycket spoiler att göra det.)

I denna andra film, Beck – Steinar, dyker då den norske mordutredaren Steinar Hovland upp, som ska ersätta Gunvald. I rollen som Steinar ser vi den norske skådespelaren Kristofer Hivju som många av oss sett i kultserien Game of Thrones. Jag erkänner att jag var lätt skeptisk. Ingen kan ersätta Persbrandts Gunvald. Nej det kan ingen och tack och lov har varken manusförfattare, regissör eller skådespelaren själv byggt hans roll på Gunvald. Steinar står helt för sig själv och är ett mycket bra tillskott till Beck. Jag är imponerad och jag längtar efter att se mer av Steinar tillsammans med Beck. De två hittar ett spännande sätt att samarbeta på, de växer samman.

Det intressanta är ju att flera av de andra karaktärerna har fått växa i de senaste filmerna också. Som Jan-Olov Andersson skrev i Nöjesbladet efter att Beck – Gunvald haft premiär:
Jo, jag tror nog att Beck kan leva vidare, kanske även efter dessa tre filmer.
Måns Nathanaelsons polis har de senaste filmerna fått en allt större roll och de två kvinnorna, en polis, en socionom/dataexpert, spelade av Anna Asp och Elmira Arikan, är friska tillskott på polisstationen.

Och nu med Steinar till truppen är det en bra gäng jag gärna ser mer av.

Själva deckarintrigen i Beck – Steinar börjar med att en husvagn brinner i ett område där utslagna svenska människor, framför missbrukare, håller till. I resterna av en husvagnsbrand hittas en oidentifierad kropp. Ägaren till husvagnen saknas men är det verkligen hon som är offret? Vi får i klassisk Sjöwall/Wahlöö-stil se olika grupper i samhället och hur olika människor agerar inför det faktum att det finns människor som missbruk. Har dessa människor något värde? Vem blir missbrukare? Filmen tar upp dessa frågor på ett sätt som låter oss tänka och känna vidare själva. Däremot kan jag vara lite skeptisk till själva upplösningen av mordet. Nja, säger jag, beträffande den trovärdigheten. Men livet är inte alltid som vi tror.

Intressant är också att följa Jonas Karlsson äckliga polischef Klas Fredén. Jonas Karlsson har fått göra flera sådana karaktärer på senare tid. Han är bra i den rollen. Klas Fredén är har inte större förmåga till empati och förståelse för sorgarbete.

Serien med Beck startade 1997 och med vårens premiärer blir det totalt 34 filmer. Jag tycker de första två av dessa fyra har varit lovande. Filmskaparna har lyckats vidareutveckla serien på ett sätt som både har kvar det samhällsbeskrivande delarna och har utvecklats karaktärerna. Beck överlever utan Gunvald.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Beck, C More, Deckare, Filmrecension, Scen, Steinar, tv

Filmrecension: Beck – Gunvald

1 januari, 2016 by Rosemari Södergren

beckgunvald

Beck – Gunvald
Betyg 4
Världspremiär på C More 1 januari 2016

Fyra nyinspelade filmer om polismannen Beck kommer i år, 2016. Den första hade premiär 1 januari på tv-kanalen C More och går att se på deras streamingtjänst. Det har gjorts många många filmer nu som bygger på Sjöwall/Wahlöö-böckerna om polismannen Martin Beck och hans kollegor. Den kollega som nog blivit ännu mer populär än huvudpersonen Beck är hans bångstyrige arbetskamrat Gunvald Larsson, spelad av Mikael Persbrant. Mikael Persbrandt har spelat rollen som Gunvald Larsson i ”Beck”-filmerna totalt 26 gånger sedan de första ”Beck”-filmerna med Peter Haber som Martin Beck och Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson släpptes 1997.

I år, 2016, släpps fyra nya ”Beck”-filmer: ”Gunvald” den första januari, ”Steinar” den 6 februari, ”Vid vägs ände” den 3 mars och ”Sista dagen” den 2 april.

Så nog blev det en hel del kalabalik i medier och bland Beck-fans när nyheten släpptes i mars 2015, nyheten att Persbrandt och hans karaktär Gunvald försvinner ur serien. Och det är, som alla som följt detta spektakel vet just i denna första film som Gunvald på något sätt tar farväl från serien. Jag tänker inte göra någon spoiler. Att Gunvald på något försvinner ur serien har spridits i medier – men jag tänker inte säga hur.

Jag har nu sätt denna film och den är riktigt spännande och har hög kvalitet. Det är givet att alla filmer i en sådan här serie med så många filmer inte kan ha samma höga kvalitet. Det finns flera liknande serier där filmbolag mjölkar ur så mycket det går ur poliskaraktärerna. Mankells Skånepolis Kurt Wallander är ett annat sådant exempel där det gjorts en lång, lång rad filmer.

Beck – Gunvald, den första av dessa nya fyra, är inte riktigt lika samhällskritisk som en del av bästa i serien utan handlar mer om människorna. Den visar den ohållbara situationen mellan arbetsgivarens krav på en polis och hans familjeliv. Oscar ställs i en helt omöjlig situation där hans fru vill att de ska skaffa större lägenhet medan jobbets övertid gör att han inte ens har tid att följa med på en lägenhetsvisning. Filmen skildrar de starka krafter som finns mellan föräldrar och barn och visar att också en grym och kall torped kan ha starka känslor för sina närmaste. Ingen är bara god, ingen är bara ond.

Handlingen kretsar kring mordet på en undersökande journalist som hittas misshandlad till döds i sitt hem, där även fingeravtrycken från en ökänd indrivare påträffas. Den mördade journalisten har blivit utsatt för hot från bland annat högerextremister, men det är främst offrets arbete med en bok om ”samhällets skuggsida” som fångar Beck-gruppens intresse. När fallet får en oväntad och fruktansvärd vändning, står dock plötsligt långt mycket mer på spel än att hitta journalistens mördare.

Mikael Syrén, Josefin Johansson, Stefan Thunberg och Antonia Pyk är de som skriver manus till filmerna och Mårten Klingberg har regisserar denna första film i den nya serien av fyra.

Peter Haber är kvar som Martin Beck och han tycks ha blivit tröttare och ledsnare med åren, vilket känns troligt. Måns Nathanaelson är mycket bra i sin roll som Oscar. Jonas Karlsson spelar den något virriga polischefen och har vuxit in i rollen och gör den inte lika överspelande som tidigare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Beck, C More, Filmrecension, Gunvald, Persbrandt, Scen

Way Out West: Mestadels maffig och läckert genomförd show av Beck

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

beck

Beck, Flamingo
13 augusti 2015
Betyg: 4

Är uppfylld av det lyckorus vars tillkomst är precis det jag vill ha ut av livemusik. Och ändå renderar det inte i högsta betyg, vilket förstås tarvar en ingående förklaring. Vi tar det från början. Lyssnade i likhet med många andra på den originelle låtskrivaren och sångaren från LA, då han slog igenom med dunder och brak för omkring tjugo år sedan. Singeln Loser och albumet Odelay med sin sjaviga slängiga stil fick igång mig. Tyvärr råkade han uppträda på Lollipop just det år då jag inte besökte denna högklassiga festival utanför Stockholm. Sedan tappade jag uppmärksamheten för den flitigt experimenterande Beck Hansen, en man med ofantlig cred. Skamligt nog har jag inte ens satt mig in i senaste, framgångsrika CD:n Morning Phase som belönades med en grammy ifjol. Innan jag dissekerar konserten som varade halvannan timme, några ord om missnöjet med artisten som var grisen i säcken på Pustervik kvällen före: Arrangörerna borde insett att det för många blev ett antiklimax när Beck utgjorde den exklusiva hemliga akten för ytterligare 300:-. Men efter upplevelsen på gigantiskt stora scenen, säger jag att jag skulle vilja ha varit med på klubbspelningen.

Dock, efter första tre låtarna var jag mycket betänksam. Beck och hans kvartett harvade över Devil’s Haircut och Loser – normalt sett urstarka hits från genombrottstiden – i mullrande vedervärdig volym. Deras sound var bombastiskt och distat, det förväntade svänget infann sig inte i dessa halvskumma versioner. Hörde förvisso ett lite småkul psykedeliskt färgat stycke där jag tyckte mig uppfatta en mellotron. Jag retirerade emellertid snabbt till SJ:s utsiktstorn, njöt i förstone av oerhört snygga illustrationer på den backdrop man hade.

Sedan fick man ordning på ljudet och det audiovisuella formade sig till en attraktiv helhet. Att Beck, åtminstone från stora utomhusscener, föredrar ett oftast opolerat, brötigt, ibland ostrukturerat sound, är lite av hans sigum. Pratglade Beck uppehöll sig i sina mellansnack vid trakten för sin uppväxt och livets enorma konstraster mellan eufori och förtvivlan. ”Is it the end of the summer or the beginning of the best of our life?” Musiken var en provkarta på stilar. Jag antecknade vid ett tillfälle att man bara hittade rätt ibland, ett påstående som endast stämmer in på den misslyckade inledningen. Jag hörde därefter slamrig garagerock som härjade runt, knixig krängande artpop, sfäriska kompositioner, berättelser som framfördes pratsjungandes likt hip hop, en del pulserande discoinfluenser och stötig funk med mycket groove. Blinkningen till Donna Summer och I Feel Love var tusan så fräck.

Konserten blev härifrån aldrig det minsta seg eller ointressant. Mitt i, lite oväntat, framfördes balladen Baby I´m Lost på akustiska gitarrer. I Wave blev det påtagligt att frontmannen är en god sångare. Klämmiga Blue Moon var kanske den mest poporienterade sången ur repertoaren. Första singeln från albumet Midnite Vultures har titeln Sexx Laws. Det var ytterligare en av åtskilliga toppar, fast slutet gjordes ganska utflippat. Sedan spärrade Beck av scenen med tejp, gjorde klädbyte, hade småjazzig bakgrundsmusik varvid bandet presenterades/introducerades i en minnesvärd rapsodi som interfolierades av en svinbra Where It’s At. (Jag hade då bubblig av lycka tagit mig betydligt närmare scen.) Bandmedlemmarna på bas, gitarr, klaviatur samt trummor gick loss på imitation av Michael McDonald jämte hits från Chic, Stones, Devo och Herbie Hancock. Möjligen som juvelen i detta smycke öste Beck själv på med bluesigt munspel. Ja, detta var sannerligen en brokig och kanske rentav en aning bråkig konsert, som jag kommer ha med mig länge.

Text: Mats Hallberg

Foto: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik Taggad som: Beck, Way Out West

Way Out West: Beck gav en “hemlig” spelning på Pustervik

13 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

beck

Beck, Pustervik
12 augusti 2015
Betyg: 3

Det talades mycket inför Way Out Wests nya koncept, Needle in the Hay, döpt efter den klassiska låten av Elliot Smith; en hemlig artist i världsklass skulle inta den — i normalt fall — alltför lilla scenen på Pustervik. Att artisten i fråga var Beck ryktades det om redan inför, speciellt efter att han hade gett en liknande spelning i Köpenhamn ett par dagar tidigare, men jag hörde alltifrån Kate Bush till Thåström nämnas bland dem som stod intill mig i väntan på att Mr. X, en timme efter utsatt tid, skulle kliva på scen.

På förhand var det nog lätt att anta att det skulle röra sig om en akustisk spelning. Beck Hansen som med enbart en akustisk gitarr framför låtar från senaste, tillbakalutade Morning Phase och dess systeralbum Sea Change hade ju inte varit helt fel. Men redan i inledande Devil’s Haircut stod det klart att Los Angeles-bons första Sverigespelning på ett decennium skulle komma att bli en regelrätt rockshow. Jag blir inte förvånad om han kör exakt samma låtar när han kliver på Flamingo-scenen imorgon.

Därefter bjöds det på en mångfacetterad kavalkad av låtar; stundtals är det rymdrockig disco, nästa sekund är det en helt annan genre. Nya Dreams var en av höjdpunkterna. Uppbackad av ett hav av trummor och synthar, såväl som en gitarrist och en basist, är spelningen åtminstone ur ett musikaliskt perspektiv så gott som fläckfri. Det är snarare konceptet som går att ifrågasätta. Ofta värmer stora akter upp inför en festivalspelning just genom att bjuda in trogna fans till ett gig i mindre skala, men hemlighetsmakeriet gör att inte ens en låt som Loser får det genomslag som den skulle få inför en publik som var där för att se just Beck. Nu spelades den visserligen redan som tredje låt, hade den spelats mot slutet hade det antagligen blivit en annan sak.

Hursomhelst, 21:20 imorgon kliver Beck tillsammans med ett band i toppform på Flamingo-scenen. Antagligen blir det en spelning utöver det vanliga. Frågan är bara om han är rätt typ av artist för det här konceptet, eller skulle en mer ”folklig” artist ha passat bättre?

Text: Jonatan Södergren
Foto: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik Taggad som: Beck, Pustervik, Way Out West

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Betyg: 4 Premiär: 26 juni 2022, … Läs mer om Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in