Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Irland

Mr Dixon försvinner av Ian Sansom – en lättsam humordeckare

by

Titel: Mr Dixon försvinner
Författare: Ian Samson
Förlag: Massolit
Utgiven: 201204
ISBN10: 918664940X
ISBN13: 9789186649401

Mr Dixon försvinner är den andra delen i Ian Sansoms serie om bibliotekarien Israel Armstrong. Israel har flyttat från London till den nordirländska byhålan Tumdrum där han försörjer sig som ambulerande bibliotekarie. Han kommer med sin bokbuss för att delta i ett jubileumsfirande på varuhuset Dixon & Pickering, men dras i stället in i en brottshistoria och är plötsligt huvudmisstänkt för kidnappningen av Mr Dixon.

Mr Dixon försvinner handlar om hur Israel Armstrong med hjälp av taxichauffören Ted försöker få fram fakta i målet för att rentvå sig själv. Det är en absurd, humoristisk deckarhistoria utan mord och våld. Israel är en bokälskande antihjälte som bor i ett hönshus, saknar klädsmak och har en flickvän i London som aldrig hör av sig. Han är jude och uppkallad efter staten Israel. I övrigt är både han och hela boken väldigt brittisk, karaktärerna är som hämtade ur en brittisk humorserie.

Ibland skymtar ett riktigt mörker hos den olycksdrabbade bibliotekarien, som när han gråter över sin döda mormor – mer över sin stora tomhet inför den än över hennes död – eller när han börjar tvivla på litteraturens värde, som han byggt sitt liv på.

Mestadels är det dock en lättsam och ganska underhållande roman som till exempel kan passa bra på semesterresan.

Albert Nobbs – bättre än Oscarsvinnarna

by

Albert Nobbs
Betyg 4
Biopremiär: 23 mars
Regi: Rodrigo Garcia

Albert Nobbs är ett fantastisk berättelse om livet bland de anställa på ett lyxhotell i Dublin under depression och då många var fattiga och arbetslösa och de rika kunde i princip spotta på de anställda, som accepterade allt för att inte förlora sitt jobb.

Albert Nobbs skildrar på kornet klyftorna mellan samhällsklasser men framför allt är det en skildring av kvinnornas situation på Irland för hundra år sedan.

Alberts Nobbs är butler på hotellet och ruvar på en hemlighet. Albert är kvinna. Som en ung kvinna insåg hon att enda chansen att kunna försörja sig och överleva under hyggliga förhållanden var att leva som man. När Albert träffar en annan människa i samma situation som hon själv börjar hon drömma om ett framtida liv utan hemligheter.

Filmen är baserad på romanen romanen “The Singular Life of Albert Nobbs” av George Moore. Filmen fick tre Oscarsnomineringar inför Oscarsgalan 2012. När jag nu sett den tycker jag det är skam att den inte fick några pris. I jämförelse med flera av de filmer som fick pris har Albert Nobbs som film mycket högre kvaliteter på flera plan.

Glenn Close spelar den blyge, försiktige Alberts Nobbs suveränt och Janet McTeer som målaren Hubert Page är helt suverän. Aaron Johnson är perfekt som Joe, en ung man ur fattiga omständigheter som har svårt att låta sig bli sparkad på och som drömmer om att emigrera till USA, men han har flicktycke.

Filmskaparna har lagt ner ett minutiöst arbete med att få fram miljöer och kläder för den tidsepoken. Det känns som jag blivit förflyttad dit: de fattiga områdena och röran där och de lyxiga miljöerna på finare hotell, men samtidigt schabbigt bakom ytan.

Musiken av Brian Byrne samverkar med berättelsen, den är pianobaserad och fungerar att lyssna på för sig själv också.

Skildringen av karaktärerna känns äkta, inget är bara svart eller vitt och jag blir överraskad flera gånger om under filmens gång när berättelsen tar oväntade vändningar. Ibland känns det i magen, så arg blir jag på den kvinnliga, vidriga hotellchefen och jag vill gå in i duken och tala om för henne hur äcklig hon är. Jag tror vi alla någon gång i livet har mött en sådan person som slickar uppåt och sparkar nedåt och utnyttjar sin makt över andra. Det är därför filmen är så stark, vi som åskådare vet att samma förtryck av den som har makt över anställda upprepas om och om igen genom historien.

Framför allt är filmen förstås en skildring av två kvinnor som valt att leva som män, den ena för att hon vill det, den andra är däremot inlåst i rollen som man, av yttre tvång för att överleva. Albert Nobbs är en stark och vacker film om hur svårt det är att vara sig själv i en värld där vi måste passa in i färdiga mallar.

Om regissören
Rodrigo Garcia föddes i Colombia 1959. Han växte upp i Mexico City och är son till författaren Gabriel Garcia Marquez. Under hans uppväxt fanns författare och konstnärer som Carlos Fuentes, Julio Cortazar, Pablo Neruda och Luis Bunuel ständigt närvarande.

Garcia har regisserat ett antal TV-produktioner, bland annat Sopranos, Six Feet Under och Carnivale. De första långfilmerna han regisserade var Things you can tell just by looking at her, 2000, och Ten Tiny Love Stories, 2001. Dessa följdes av Fathers and Sons, 2004, Passengers 2008 och Mother and Child, 2010.

Produktionsuppgifter
Originaltitel: Albert Nobbs
Irland/England, 2011

Regi: Rodrigo Garcia
Manus: Glenn Close, Gabriella Prekop, John Banville
Producenter: Glenn Close, Julie Lynn, Bonnie Curtis, Alan Moloney
Foto: Michael McDonough

I rollerna
Glenn Close – Albert Nobbs
Mia Wasikowska – Helen Dawes
Aaron Johnson – Joe
Janet McTeer – Hubert Page
Pauline Collins – Mrs. Baker
Brenda Fricker – Polly
Jonathan Rhys Meyers – Viscount Yarrell
Brendan Gleeson – Dr. Holloran
Maria Doyle Kennedy – Mary
Mark Williams – Sean
Serena Brabazon – Mrs. Moore
Michael McElhatton – Mr. Moore
Kenneth Collard – M. Pigot

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flogging Molly – Speed of darkness, skivrecension

by

Flogging Molly
Artist: Flogging Molly
Titel: Speed of darkness
Betyg: 4
Releasedatum: 25 maj

Jag kommer nog aldrig glömma första gången jag hörde Flogging Molly. Jag satt som nybliven singel och slösurfade när en polare skickade “If i ever leave this world alive”, det blev efter det den enda låten jag lyssnade på i tre veckor.

Min kärlek till de amerikanska Irlandspunkarna växte och växte och bandet har länge stått som ett av mina favoritband, tills den dagen jag såg dom live. Besvikelsen var total. Sedan dess har jag inte riktigt lyssnat på Floging Molly, jag har bara glömt bort dem. Men nu är det dags att börja lyssna igen! Bandet är högaktuella med en ny skiva och jag är redo att tas med storm.

Nya skivan “Speed of darkness” är bandets sjätte studioalbum och sångaren Dave King beskriver skivan med “Det var inte albumet vi föresatte oss att skriva. Det blev albumet vi var tvungna att skriva “.

Jag har själv alltid sett Flogging Molly som ett festligt band, sountrack till ölhäveri, men på nya skivan har tonen ändrats en aning och den känns mer seriös, mer vuxen. Det är fortfarande samma irländska och dansanta punk, men igenom hela skivan finns en röd tråd som kommer av den ekonomiska krisen i USA och hur den påverkat människorna där.

Mina favoritlåtar är titalspåret “Speed of darkness” som är en väldigt typisk Flogging Molly -låt och superfina “A prayer for me in silence”. Alla låtar är bra och timingen för släppet är klockrent. Detta är en perfekt skiva för både solskensmys och nattliga äventyr. Jag kommer definitivt att spela spela mycket Flogging Molly i sommar. Det borde alla göra.

Fakta om Flogging Molly från Wikipedia:

Flogging Molly är ett irländsk-amerikanskt celtic punk-band, bildat i Los Angeles 1997 och bestående av de sju medlemmarna Dennis Casey, Nathen Maxwell, George Schwindt, Bridget Regan, Matt Hensley, Bob Schmidt och Dave King. Flogging Molly är tydligt influerade av hardcorepunk, The Dubliners och The Pogues.
Dave King, som är född i Dublin, är sångare. Han har tidigare sjungit i bland annat bandet Fastway, där även Motörheads Eddie Clarke ingick.
Flogging Molly har släppt sju album. Den första var livealbumet Alive Behind the Green Door, som kom 1997. Övriga album är studioalbum.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av In Real Time på c/o Stockholms stadsteater

by

Foto: Brokentalkers

Irländska Brokentalkers gästspelar två kvällar i rad med sin pjäs In Real Time på c/o Stockholms stadsteaters. I går kväll, den 11 maj, var det premiär. Pjäsen har två medverkande svenska skådespelare, en varje kväll, som vet lika lite som publiken om vad som kommer att hända. Skådespelerskan Jessica Kennedy, som sitter ensam i sin lägenhet i Dublin, är den som styr föreställningen.

På premiären spelar Hannes Meidal rollen som den som ”hon älskar mest” och som har lämnat henne efter ett allvarligt gräl. Hannes får instruktioner via en öronsnäcka och läser repliker från papper som finns placerade på scenen. Det hela går förvånansvärt smidigt. Två personer i publiken får också komma upp på scenen och bidra till föreställningen.

I In Real Time har den moderna tekniken betydelse både för pjäsens utförande och innehåll. Det är tekniken som gör det möjligt för de två skådespelarna som befinner sig i olika länder att interagera på scen. Pjäsen handlar om att vara långt borta från varandra och ändå nära, hur världen krymper. Hur annorlunda är det inte att vara frånskilda fysiskt idag, jämfört med för bara tio år sedan, när man från sin dator kan prata med och se varandra gratis och med hög kvalitet?

Michael Jonsson. Foto: Anja Olofgörs.

– Vi lever i en värld där man chattar och pratar med vänner runt om i världen via skype, och för många i min generation är det här den verklighet vi känner, säger Michael Jonsson på Stadsteaterns hemsida. Michael är den skådespelare som ska medverka i In Real Times andra och sista föreställning, i kväll den 12 maj.

Men samtidigt som pjäsen visar på teknikens möjligheter så visar den att det finns en stor skillnad mellan ”In Real Time” och ”In Real Life”. Trots allt är det så att Jessica sitter ensam i sin lägenhet nästan 200 mil bort och riskerar att försvinna från scenen i Stockholm om internetuppkopplingen skulle brytas.

Läs mer i Teatermagasinets recension och ta chansen att uppleva In Real Time själv i kväll den 12 maj på Stockholms stadsteaters lilla scen.

Medverkande i Dublin: Jessica Kennedy
Medverkande i Sverige 11/5: Hannes Meidal
Medverkande i Sverige 12/5: Michael Jonsson
Av och med: Brokentalkers

Läs mer på Stadsteaterns hemsida.

Relaterat: artikel i Svenska Dagbladet.

Läs om Brokentalkers på deras hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Filmrecension: Vår dag skall komma

by

Vår dag skall komma
Betyg 1

Rödhårige tonåringen Rémy bor i en stad på nordfranska kusten och han är en rätt jobbig, slö ung man som anser sig vara mobbad. Han tycker att han trakasseras av både skolkamrater och sin spydiga syster och mamma. En dag får han nog och rymmer hemifrån. Han råkar stöta på den uttråkade cyniske socialarbetaren Patrick, som också är rödhårig, spelad av .
Patrick och Rémy kommer fram till att det är för att de är rödhåriga som allt är åt helvete och det är för att Rémy är rödhårig som han blir mobbad. De drar ut på en road-turné för att hämnas.

Filmen “Vår dag skall komma” är regisserad av Romain Gavras som gjort flera våldsamma musikvideos och i en M.I.A:s Born Free avrättar poliser rödhåriga personer.

Under sin färd kommer de i bråk med araber och judar och alla möjliga människor. Det är inte helt knäppa, galna bråk och det med en grå bakgrund av industrilandskap, kallt och betonglikt. Allt medan tonerna från Rachmaninoff flödar i bakgrunden.

Det är en helt sjuk film och jag undrar om den ska visa att utanförskap skapar obegripligt våld? Fast då missar regissören när de två huvudkaraktärerna är så osympatiska och frågan är ens om vi köper att det råder någon mobbning. Är inte systerns och mammans tjat på Rémy rätt naturlig?

Det var flera rent dramaturgiska misstag i filmen. Som när socialarbetaren Patrick ganska tidigt i filmen kör omkring lite på måfå och med blicken zoomar in några mycket unga kvinnor, vilket ger en del aningar om filmen. Aningar och förväntningar på filmen som inte alls följs upp. Hur de två, Partrick och Rémy, träffas är också svårt att ta tro på. En film är ingen dokumentär, det är sant. Men om vissa delar inte känns som logiska enligt filmens berättelse stör det helhetsintrycket. Det hjälper inte att Patrick spelas av Vincent Callas, en av fransk films främsta skådespelare, det räddar inte en rörig, buskisfilm. Vincent Callas lär vi dock höra massor om i år, han spelar ju i “Black Swan”, en av de filmer som de lyser stor Oscarvarning från.

”Vår dag skall komma” är en annorlunda, märklig film och emellanåt överraskar den med bilder som säger mycket. Som när de anländer till hamnen för båten till Irland och där möts av ett hav av rödhåriga personer Tyvärr tycker jag att regissören inte tar vara på chanserna att ge filmen ett mer engagerande innehål

Lite utanför men: Alexandra Dahlström dyker upp på ett litet hörn i filmen som ”Engelsk flicka”.

Hynek Pallas i SVD ger filmen betyg 2 och skriver:

Och vad vi har sett det förut: de vita männen har fått fly och härja för att komma till insikt; de har dragit samma pretentiösa dialog, tittat på samma tuttar, slagits i samma slagsmål och kämpat mot samma eventuella homosexualitet. Baise-moi kom tillbaka – allt är förlåtet!

Aftonbladet gav också betyg 2 liksom Expressen.

Vår dag skall komma: Kulturbloggens betyg: 1 strömming

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,