Albert Nobbs
Betyg 4
Biopremiär: 23 mars
Regi: Rodrigo Garcia
Albert Nobbs är ett fantastisk berättelse om livet bland de anställa på ett lyxhotell i Dublin under depression och då många var fattiga och arbetslösa och de rika kunde i princip spotta på de anställda, som accepterade allt för att inte förlora sitt jobb.
Albert Nobbs skildrar på kornet klyftorna mellan samhällsklasser men framför allt är det en skildring av kvinnornas situation på Irland för hundra år sedan.
Alberts Nobbs är butler på hotellet och ruvar på en hemlighet. Albert är kvinna. Som en ung kvinna insåg hon att enda chansen att kunna försörja sig och överleva under hyggliga förhållanden var att leva som man. När Albert träffar en annan människa i samma situation som hon själv börjar hon drömma om ett framtida liv utan hemligheter.
Filmen är baserad på romanen romanen ”The Singular Life of Albert Nobbs” av George Moore. Filmen fick tre Oscarsnomineringar inför Oscarsgalan 2012. När jag nu sett den tycker jag det är skam att den inte fick några pris. I jämförelse med flera av de filmer som fick pris har Albert Nobbs som film mycket högre kvaliteter på flera plan.
Glenn Close spelar den blyge, försiktige Alberts Nobbs suveränt och Janet McTeer som målaren Hubert Page är helt suverän. Aaron Johnson är perfekt som Joe, en ung man ur fattiga omständigheter som har svårt att låta sig bli sparkad på och som drömmer om att emigrera till USA, men han har flicktycke.
Filmskaparna har lagt ner ett minutiöst arbete med att få fram miljöer och kläder för den tidsepoken. Det känns som jag blivit förflyttad dit: de fattiga områdena och röran där och de lyxiga miljöerna på finare hotell, men samtidigt schabbigt bakom ytan.
Musiken av Brian Byrne samverkar med berättelsen, den är pianobaserad och fungerar att lyssna på för sig själv också.
Skildringen av karaktärerna känns äkta, inget är bara svart eller vitt och jag blir överraskad flera gånger om under filmens gång när berättelsen tar oväntade vändningar. Ibland känns det i magen, så arg blir jag på den kvinnliga, vidriga hotellchefen och jag vill gå in i duken och tala om för henne hur äcklig hon är. Jag tror vi alla någon gång i livet har mött en sådan person som slickar uppåt och sparkar nedåt och utnyttjar sin makt över andra. Det är därför filmen är så stark, vi som åskådare vet att samma förtryck av den som har makt över anställda upprepas om och om igen genom historien.
Framför allt är filmen förstås en skildring av två kvinnor som valt att leva som män, den ena för att hon vill det, den andra är däremot inlåst i rollen som man, av yttre tvång för att överleva. Albert Nobbs är en stark och vacker film om hur svårt det är att vara sig själv i en värld där vi måste passa in i färdiga mallar.
Om regissören
Rodrigo Garcia föddes i Colombia 1959. Han växte upp i Mexico City och är son till författaren Gabriel Garcia Marquez. Under hans uppväxt fanns författare och konstnärer som Carlos Fuentes, Julio Cortazar, Pablo Neruda och Luis Bunuel ständigt närvarande.
Garcia har regisserat ett antal TV-produktioner, bland annat Sopranos, Six Feet Under och Carnivale. De första långfilmerna han regisserade var Things you can tell just by looking at her, 2000, och Ten Tiny Love Stories, 2001. Dessa följdes av Fathers and Sons, 2004, Passengers 2008 och Mother and Child, 2010.
Produktionsuppgifter
Originaltitel: Albert Nobbs
Irland/England, 2011
Regi: Rodrigo Garcia
Manus: Glenn Close, Gabriella Prekop, John Banville
Producenter: Glenn Close, Julie Lynn, Bonnie Curtis, Alan Moloney
Foto: Michael McDonough
I rollerna
Glenn Close – Albert Nobbs
Mia Wasikowska – Helen Dawes
Aaron Johnson – Joe
Janet McTeer – Hubert Page
Pauline Collins – Mrs. Baker
Brenda Fricker – Polly
Jonathan Rhys Meyers – Viscount Yarrell
Brendan Gleeson – Dr. Holloran
Maria Doyle Kennedy – Mary
Mark Williams – Sean
Serena Brabazon – Mrs. Moore
Michael McElhatton – Mr. Moore
Kenneth Collard – M. Pigot
Läs även andra bloggares åsikter om Albert Nobbs, Irland, genus, mansroller, kvinnoroller, film, filmrecension
Förutom att filmen är välgjord, karaktärerna övertygande, och ett manus som håller ända till sista scenen, finns de intressanta detaljerna som gör att man måste se den en gång till. Ta till exempel hur hackordningen mellan över-, medel-, och underklass visas i blixtbelysning, i scenen där Joe blir avskedad på fläcken på trappan utanför sin arbetsplats -hotellet- av sin chef, på direkt order av en av överklassens representanter. Eller scenen där Helen går ensam, utan paraply, från Albert i parken och möter medelklassparet där mannen fäller upp sitt paraply för att han och kvinnan ska få skydd för snön. Ja, det finns mycket att lyfta fram. Otroligt att de två stora drakarnas filmkritiker ger så pass dåliga betyg.