Lång är den, höstens stora pjäs på Stadsteatern ”Krig och fred”. Men så är förlagan också en av världens längsta romaner, om här än renodlad och förenklad så att den ger ett närmast filmiskt intryck. Det här är en modernistisk version, ingen kostymföreställning. Tvärtom är de 15 skådespelarna i huvudsak klädda i enkla linnedräkter med scenarbetarskor på fötterna. Det är oftast bara på överkroppen identitentiten kan fastställas genom ett klänningsliv eller en militärjacka. Klädbyten sker med fördel på scen.
I den första akten är det lekfullt och lättsamt och rör sig mest om relationer och intriger, ungefär som Hänt i Veckan fast i 1800-talets Ryssland. Mycket fniss och flams, men inte så engagerande, tyvärr.
Så här beskriver Stadsteatern själva handlingen i Leo Tolstojs roman:
Soaréer, hemliga kärleksaffärer, strategiska förlovningar, dueller och existentiella grubblerier. Det är vad den ryska aristokratin ägnar sig åt under tiden som Napoleons trupper rycker allt närmare. Sagolikt vackra Natasja Rostova väntar otåligt på att få kyssas och att livet ska börja på riktigt. Cyniske Andrej Bolkonskij ångrar sitt giftermål. Pierre Bezuchov, oäkta son till Rysslands rikaste man, lider av ständig baksmälla och beslutsångest. Vad ska han göra med sitt liv?
Kriget är endast ett samtalsämne. Underklassens växande missnöje pratar de inte ens om. Till en början.
Andra akten är mer engagerande. Då är vi ute i kriget som känns påtagligt fastän det är så stiliserat, när de män vi lärt känna i första akten såras eller stupar på slagfältet.
Under en arkebuseringsscen känner jag mig för första gången berörd av pjäsen, det är obehagligt närgånget och verklighetstroget och minner om nutidens grymheter på Balkan. Men det bär inte hela vägen. Vad som saknas för att publiken ska orka hålla koncentrationen och leva sig in i det historiska berättandet under en helaftonsföreställning är kanske en stark bärande karaktär med en lysande skådespelare som är i centrum genom hela pjäsen, som i Stadsteaterns version av Richard den III häromåret. Som det är nu blir pjäsen tyvärr sammanfattningsvis lika beige som de linnedräkter som de alla är klädda i, med undantag för enstaka färgstarka ögonblick. Det hjälper inte att ambitionen som programbladet antyder varit att belysa frågeställningar kring flytande identiteter och den sociala konstruktionen av genus och sexualitet.
Mitt sällskap, en teatervan akademiker som inte läst tegelstensromanen, tyckte mest att pjäsen var förvirrande, så kanske har det rensats för mycket. Extra plus ska Stadsteatern dock ha för den levande musiken på scenen, slagverk såväl som piano och det modiga försöket att modernisera en klassiker och göra den angelägen för 2000-talet.
Lena Gavelin
