Titel: Tomboy
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 mars
10-åriga Laure(Zoé Héran) är precis som titeln antyder en pojkflicka, med kortklippt frisyr, stora tröjor och pojkaktigt beteende. Tillsammans med familjen flyttar hon under sommarlovet in till en ny stad, en förort utanför Paris. Där lär hon känna jämngamla Lisa, men presenterar sig för både henne och resten av grannskapet som pojken Michaël, vilket leder till en hets kring att dölja sitt biologiska kön; hon efterapar beteendet hos det nyfunna pojkgänget, byter färg på nyckelsnöret som omger hennes hals och klipper om den röda baddräkten till ett par badshorts istället.
Laure märker snabbt effekten av hennes sociala experiment, hur hennes nya roll för med sig vissa fördelar, och tillskillnad från kärleksintresset Lisa, bjuds hon till exempel in till att spela fotboll med de andra. Däremot har hon har försatt sig i en svårhanterbar situation och dubbellivet för med sig att hon måste smyga med sin hemliga identitet för familjen. Men snart är det dags för skolstart och Laure tvingas då konfronteras med sina handlingar.
I Céline Sciammas andra långfilm görs vi medvetna om samhällets fostring in i manligt respektive kvinnligt och regissören fokuserar återigen på ungas livsöden. Här är det oundvikligt att tala om genus och sexuell förvirring och filmen för tankarna till ”Boy’s don’t cry”. ”Tomboy” är en fin historia om att växa upp och att skilja sig från andra men det som utmärker detta franska drama är barnskådespelarnas prestationer. Zoé Héran gör rollen som Laure så ärligt, avskalat och äkta som det bara går och med en blyg och oskyldig blick som hänför.
Text: Victoria Machmudov
Läs även andra bloggares åsikter om Tomboy, fransk film, genus, film, filmrecension