Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

fransk film

Filmrecension: Rumbaterapi – en vänlig film att bli glad av

by

Rumbaterapi
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 december 2022
Regi Frank Dubosc

En slags feelgood-komedi med mycket dans. En del förutsägbart men också en del oväntade, överraskande vändningar och även om ämnet låter som om du sett det tidigare så är filmen faktiskt rätt befriad från klyschor.

Huvudpersonen Tony är en medelålders busschaufför som lever ensam och verkar vara ganska nöjd med sin tillvaro. Han verkar tycka att det är skönt att inte vara bunden vid någon familj. Men så ramlar han ihop när han sitter på toaletten och har fått en hjärtattack. När han vaknar upp på sjukhuset är läkaren rak och ganska burdus och säger att eftersom han är rökare kommer Tonu helt säkert att få fler hjärtattacker. Läkaren ger honom rådet att tala med sina anhöriga.

Tony får en tankeställare och söker upp sin exfru Carmen. Fast anledningen till att han söker upp Carmen är att Tony har en tjugoårig dotter med henne. En dotter som Tony inte haft kontakt med alls sedan han lämnade familjen för snart tjugo år sedan.

Dottern visar sig vara en duktig dansare och lärare i dans. Tony bestämmer dig för att lära känna henne utan att berätta vem han är. Han skriver in sig som elev hos henne under falskt namn. Så klart det blir en del förvecklingar. En del förväntande men också en del lite roliga, oväntade vändningar.

Det är inte världens största mästerverk till film men det är en film som är lättsam och talar till hjärtat. En vänlig film, kan man säga. Men mycket dans, ett plus för den som är dansintresserad.

För manus, regi, huvudroll samt givetvis dans står en och samma person: Frank Dubosc (Kärlek på hjul, Ring Min Agent!). Vid sin sida har han Louna Espinoza (Fires in the Dark), Jean-Pierre Darrousin (Falsk Identitet), Marie-Philomène Nga (En liten bokhandel i Paris) och inte minst Michel Houellebecq (Internet för nybörjare, Thalasso).

Filmrecension: Let The Sunshine In – ger mig bara ett stort obehag

by

Let The Sunshine In
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 december 2017

En film som kunde blivit väldigt bra med underbara franska skådespelerskan Juliette Binoche. Men filmen lämnar mig bara med en massa obehagliga känslor. Den är halvfärdig, känns det som. Men smaken är som bakom, ”Let The Sunshine In” vann SACD Award i Cannes 2017.

Isabelle (Juliette Binoche) är en frånskild konstnär i 50-års åldern, som försöker sålla bland alla självcentrerade män i hopp om att åter finna kärleken. Sålla och sålla, är kanske fel beskrivning. Hon jagar febrilt män och får hon inte hoppa i säng med dem direkt blir hon helt förstörd. Den har beskrivit som: En elegant romantisk komedi av kritikerrosade Claire Denis om vad som är viktigt i livet och om vad man vill ha i en mogen relation. Nja. Innerst inne är det väl det som Isabelle vill. Men hon är ruggigt vilsen. Hon kan aldrig säga vad hon tänker och känner heller.

Vissa scener är fascinerande. När en av de många män hon har relation med vill ta det lite lugnt och inte vill att de hoppar i säng direkt blir hon helt panikslagen och gör allt för att försöka övertala honom att ändå följa med henne in, givetvis för att hon vill ha honom i säng. Om hon inte får en man i säng direkt blir hon alldeles stissing. När en av männen känner sig lite tveksam till deras relation tjatar hon som en igel för att få honom i säng en gång till. De flesta män hon träffar är gifta och är tydliga med att de inte vill skilja sig. Om hon verkligen ville hitta en stadig relation är det obegripligt att hon fortsätter hänga på dessa gifta män.

Den franska skådespelerskan Juliette Binoche, född 9 mars 1964 i Paris, belönades med en Oscar 1997 för Bästa kvinnliga biroll i Den engelske patienten (1996) och var 2001 nominerad till en för Bästa kvinnliga huvudroll i Chocolat (2000). Därutöver har hon vunnit och nominerats till ett stort antal priser. Hon gör en bra roll här. Det är inte hon som sänker filmen. Det är regin som haltar. Vad vill filmen visa? Söker hon verkligen ett seriöst förhållande? Det är inte vad hennes agerande sänder ut. Vad vill hon? Vad vill regissören säga med filmen?

Gérard Depardieu dyker upp i en scen också. Han var länge en av de stora franska skådespelarna men han har tappat sin glans för länge sedan. Jag läste en väldigt sorglig artikel om honom i Göteborgsposten för några år sedan:
Den franske skådespelaren Gérard Depardieu har svårt att stå emot alkohol. Han dricker 14 flaskor vin om dagen. – Jag blir aldrig full, bara lullig, säger han.

Kanska han tagit itu med sitt uppenbara missbruksproblem sedan artikeln spreds. Artikeln förklarar dock en del av vad som gjort att han inte gjort bra roller ifrån sig på senare år. Rollen i denna film gör han dock bra, den är riktigt bra och säger en hel del ”mellan raderna”.

Trots duktiga skådespelare kan jag inte ge filmen något bra betyg. Den spretar för mycket och det är helt omöjligt att känna sympati för Isabelle. Hon beter sig så puckat. Det känns som att det inte finns någon analys bakom hur filmen klippts ihop. Vill hon ha en mogen relation? Knappast. Jo det finns människor som är så vilsna i livet som Isabelle, så vilsna att de slänger pengar på att gå till medier som ska ge dem råd i deras kärleksrelationer. Precis som Isabelle också gör. Det kan vara intressant att skildra men det görs inte på något sätt som får mig att känna något annat är ett djupt obehag för hela röran.

Filmrecension: Barnmorskan – om liv och död, om kärlek och att våga älska

by

Barnmorskan
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 augusti 2017
Regi: Martin Provost

Catherine Frot och Catherine Deneuve – två stora franska skådespelerskor spelar mot varandra i den här känslostarka berättelsen om liv och död.

Catherine Frot spelar Claire, som är en mycket skicklig och uppskattad barnmorska som börjar närma sig pensionsåldern. Kliniken där hon arbetar har köpts upp av ett storföretag inom vård som ska förändra massor, effektivisera och införa nya metoder. Claire vill inte förändras på det sättet, hon tror inte på att modernisera hur barn hjälps till världen.

Mitt i strulet med sitt arbete får Claire ett oväntat telefonsamtal från Béatrice (spelas av Catherine Deneuve), hennes fars extravaganta älskarinna som försvann spårlöst för 30 år sedan. Claire vill inte träffa sin döde fars gamla älskarinna. För det första är hon fortfarande besviken, bitter och sur på Béatrice som bara stack iväg och dessutom har de två inte något gemensamt. Béatrice tjatar sig till ett möte som blir en dramatisk kollision mellan två motsatta själar; en strikt och kontrollerad renlevnadsivrare och en som gärna unnar sig en blodig biff och ett glas rött.

Det visar sig att Béatrice är svårt sjuk och utfattig. Hon har ingenstans att bo. Claire som ägnar sig liv åt att hjälpa nyfödda till livet ställs plötsligt inför att möta och stödja en döende, som hon dessutom inte har sympati för.

Filmen skildrar livets stora frågor om liv och död, om kärlek och dess olika gestalter och om att våga älska. Som många franska filmer gör den detta mycket bra. Regissören Martin Provost har tidigare regisserat flera filmer med starka kvinnoporträtt som ”Seraphine” och ”Violette”.

Filmrecension: Familjen Bélier – en feelgoodfilm med mycket djup

by

FamiljenBelier

Familjen Bélier
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 mars

Den franska filmen Familjen Bèlier beskrivs ofta som en feelgoodfilm. Det är en beskrivning som till viss del stämmer men som inte säger hela sanningen. Den har också ett djup som gör att feel-goodkänslan ibland försvinner när livets dilemman, sorger och smärtor kommer i förgrunden.

Huvudpersonen Paula som är 16 år är den enda av familjens fyra medlemmar som är hörande. Såväl båda föräldrarna som den yngre brodern är döva. Det gör att familjen blir helt beroende av Paula vid de flesta kontakter med samhället utanför familjen. Föräldrarnas yrke som lantbrukare tycks stå och falla med att Paula ständigt är beredd att rycka in för att beställa foder, kontakta veterinären, tolka på marknaden och sköta djuren. Allt arbete på gården och alla kontakterna med yttervärlden blir bara för mycket. Paula är trött hela tiden och beredda att somna nästan var som helst och när som helst. Skolarbetet blir lidande och Paula blir dessutom betraktad som lite udda och ibland mobbad.

Hela familjen tillvaro och Paulas egna liv ställs dock på sin spets när skolans musiklärare, och så småningom också Paula själv, upptäcker att hon är en stor talang med en fantastisk röst. Han övertygar till slut henne om att ställa upp på audition för att bli antagen till en musikutbildning i Paris. Dit hon i så fall måste flytta. Men hon vågar inte berätta för föräldrarna vad som är på gång. När hon till slut berättar rasar familjens tillvaro samman. Särskilt mammans som påminns om hur olycklig och skrämd hon hade blivit 16 år tidigare när hon upptäckte att hon hade fött ett hörande barn. Hon som nästa hade sett de hörande som sina fiender. Efter många turer bestämmer sig Paula för att inte åka till Paris. Hon väljer alltså familjen framför sitt eget liv. Men också föräldrarna tänker om vilket leder till att hela familjen plötsligt följer med Paula till prövningen inför musikutbildningen.

Filmen har blivit en publiksuccé i Frankrike och har blivit nominerad till sex Césarpriser bland annat som bästa film. Paula eller snarare Loane Emera som hon heter på riktigt har dessutom slagit igenom som sångerska och hamnat överst på den franska singellistan med filmens titellåt ”Je vole” (jag flyger). Dikten och verkligheten har alltså vissa paralleller.

Regi: Eric Lartigau
Skådespelare: Louane Emera, Karin Viard, Francois Damiens och Eric Elmosnino

Filmrecension av tecknade Tavlan

by

Tavlan
Betyg: 3
Premiär: 7 december 2012

Det vimlar av barn på galapremiären av Jean-François Laguionies och Anik Lerays teckande film Tavlan. Filmen inleds inuti en tavla som dess konstnär inte har färdigmålat, där bor de högfärdiga, kompletta individerna i ett slott där de ofärdiga inte är tillåtna att vistas. De allra minst önskvärda är ”kludden” vilka bara är blyertsskisser. I centrum finns paret Ramo, en komplett, och Claire, en ofullständig, som kämpar för sin förbjudna kärlek. Ramo, som inte håller med om de andra fullkomligas ideal, jagas bort och flyr på en båt tillsammans med Claires bästa vän Lola (också en ofullkomlig) och kluddet Penna, och råkar hamna på andra sidan tavlan. Där fortsätter de sitt äventyr med att i andra tavlor söka efter konstnären i hopp om att han ska komma tillbaka och fullborda tavlan.

Tavlan är en originell och estetiskt fin film som ser annorlunda ut än de flesta av dagens tecknade filmer. Inledningen fram till ungefär mitten visar potential och symboliken med de kompletta i tavlan och de ofärdiga/kludden – de Andra, som vid ett tillfälle till och med används som slavar, är träffande. Framåt slutet blir jag dock skeptisk över vilket budskap filmen till slut ger: Ramo kämpar i början för de ofärdigas rätt att bli accepterade i samhället, och säger att Claire är perfekt som hon är, men när chansen ges målar han ändå klart henne så att de ska vara lika. Och när alla tillslut fått måla klart sig själva blir de kompletta hänförda av hur vackra de ofullkomliga (som nu också blivit kompletta) är, och allt förtryck de utsatts för är plötsligt helt bortglömt. Sedan tycker jag personligen att filmens magi förtas av den svenska dubbningen, men en svensk version är helt förståelig med tanke på filmens målgrupp.

Kort sagt, Tavlan börjar bra, men slutet gör mig besviken. Men alla barn som fyller biosalongen håller sig ändå tysta och lugna under filmens cirka 80 minuter, och det säger ändå någonting. Bara de inte tar till sig filmens – jag antar omedvetna – budskap att det helt enkelt är bäst att bara vara som alla andra.

Text: Mikaela Gustin