• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

fransk film

Filmrecension: Let The Sunshine In – ger mig bara ett stort obehag

11 december, 2017 by Rosemari Södergren

Let The Sunshine In
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 december 2017

En film som kunde blivit väldigt bra med underbara franska skådespelerskan Juliette Binoche. Men filmen lämnar mig bara med en massa obehagliga känslor. Den är halvfärdig, känns det som. Men smaken är som bakom, “Let The Sunshine In” vann SACD Award i Cannes 2017.

Isabelle (Juliette Binoche) är en frånskild konstnär i 50-års åldern, som försöker sålla bland alla självcentrerade män i hopp om att åter finna kärleken. Sålla och sålla, är kanske fel beskrivning. Hon jagar febrilt män och får hon inte hoppa i säng med dem direkt blir hon helt förstörd. Den har beskrivit som: En elegant romantisk komedi av kritikerrosade Claire Denis om vad som är viktigt i livet och om vad man vill ha i en mogen relation. Nja. Innerst inne är det väl det som Isabelle vill. Men hon är ruggigt vilsen. Hon kan aldrig säga vad hon tänker och känner heller.

Vissa scener är fascinerande. När en av de många män hon har relation med vill ta det lite lugnt och inte vill att de hoppar i säng direkt blir hon helt panikslagen och gör allt för att försöka övertala honom att ändå följa med henne in, givetvis för att hon vill ha honom i säng. Om hon inte får en man i säng direkt blir hon alldeles stissing. När en av männen känner sig lite tveksam till deras relation tjatar hon som en igel för att få honom i säng en gång till. De flesta män hon träffar är gifta och är tydliga med att de inte vill skilja sig. Om hon verkligen ville hitta en stadig relation är det obegripligt att hon fortsätter hänga på dessa gifta män.

Den franska skådespelerskan Juliette Binoche, född 9 mars 1964 i Paris, belönades med en Oscar 1997 för Bästa kvinnliga biroll i Den engelske patienten (1996) och var 2001 nominerad till en för Bästa kvinnliga huvudroll i Chocolat (2000). Därutöver har hon vunnit och nominerats till ett stort antal priser. Hon gör en bra roll här. Det är inte hon som sänker filmen. Det är regin som haltar. Vad vill filmen visa? Söker hon verkligen ett seriöst förhållande? Det är inte vad hennes agerande sänder ut. Vad vill hon? Vad vill regissören säga med filmen?

Gérard Depardieu dyker upp i en scen också. Han var länge en av de stora franska skådespelarna men han har tappat sin glans för länge sedan. Jag läste en väldigt sorglig artikel om honom i Göteborgsposten för några år sedan:
Den franske skådespelaren Gérard Depardieu har svårt att stå emot alkohol. Han dricker 14 flaskor vin om dagen. – Jag blir aldrig full, bara lullig, säger han.

Kanska han tagit itu med sitt uppenbara missbruksproblem sedan artikeln spreds. Artikeln förklarar dock en del av vad som gjort att han inte gjort bra roller ifrån sig på senare år. Rollen i denna film gör han dock bra, den är riktigt bra och säger en hel del “mellan raderna”.

Trots duktiga skådespelare kan jag inte ge filmen något bra betyg. Den spretar för mycket och det är helt omöjligt att känna sympati för Isabelle. Hon beter sig så puckat. Det känns som att det inte finns någon analys bakom hur filmen klippts ihop. Vill hon ha en mogen relation? Knappast. Jo det finns människor som är så vilsna i livet som Isabelle, så vilsna att de slänger pengar på att gå till medier som ska ge dem råd i deras kärleksrelationer. Precis som Isabelle också gör. Det kan vara intressant att skildra men det görs inte på något sätt som får mig att känna något annat är ett djupt obehag för hela röran.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, fransk film, Recension, Scen

Filmrecension: Barnmorskan – om liv och död, om kärlek och att våga älska

6 juli, 2017 by Rosemari Södergren

Barnmorskan
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 augusti 2017
Regi: Martin Provost

Catherine Frot och Catherine Deneuve – två stora franska skådespelerskor spelar mot varandra i den här känslostarka berättelsen om liv och död.

Catherine Frot spelar Claire, som är en mycket skicklig och uppskattad barnmorska som börjar närma sig pensionsåldern. Kliniken där hon arbetar har köpts upp av ett storföretag inom vård som ska förändra massor, effektivisera och införa nya metoder. Claire vill inte förändras på det sättet, hon tror inte på att modernisera hur barn hjälps till världen.

Mitt i strulet med sitt arbete får Claire ett oväntat telefonsamtal från Béatrice (spelas av Catherine Deneuve), hennes fars extravaganta älskarinna som försvann spårlöst för 30 år sedan. Claire vill inte träffa sin döde fars gamla älskarinna. För det första är hon fortfarande besviken, bitter och sur på Béatrice som bara stack iväg och dessutom har de två inte något gemensamt. Béatrice tjatar sig till ett möte som blir en dramatisk kollision mellan två motsatta själar; en strikt och kontrollerad renlevnadsivrare och en som gärna unnar sig en blodig biff och ett glas rött.

Det visar sig att Béatrice är svårt sjuk och utfattig. Hon har ingenstans att bo. Claire som ägnar sig liv åt att hjälpa nyfödda till livet ställs plötsligt inför att möta och stödja en döende, som hon dessutom inte har sympati för.

Filmen skildrar livets stora frågor om liv och död, om kärlek och dess olika gestalter och om att våga älska. Som många franska filmer gör den detta mycket bra. Regissören Martin Provost har tidigare regisserat flera filmer med starka kvinnoporträtt som “Seraphine” och “Violette”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Barnmorskan, Filmrecension, fransk film

Filmrecension: Familjen Bélier – en feelgoodfilm med mycket djup

25 mars, 2015 by Ulf Olsson

FamiljenBelier

Familjen Bélier
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 mars

Den franska filmen Familjen Bèlier beskrivs ofta som en feelgoodfilm. Det är en beskrivning som till viss del stämmer men som inte säger hela sanningen. Den har också ett djup som gör att feel-goodkänslan ibland försvinner när livets dilemman, sorger och smärtor kommer i förgrunden.

Huvudpersonen Paula som är 16 år är den enda av familjens fyra medlemmar som är hörande. Såväl båda föräldrarna som den yngre brodern är döva. Det gör att familjen blir helt beroende av Paula vid de flesta kontakter med samhället utanför familjen. Föräldrarnas yrke som lantbrukare tycks stå och falla med att Paula ständigt är beredd att rycka in för att beställa foder, kontakta veterinären, tolka på marknaden och sköta djuren. Allt arbete på gården och alla kontakterna med yttervärlden blir bara för mycket. Paula är trött hela tiden och beredda att somna nästan var som helst och när som helst. Skolarbetet blir lidande och Paula blir dessutom betraktad som lite udda och ibland mobbad.

Hela familjen tillvaro och Paulas egna liv ställs dock på sin spets när skolans musiklärare, och så småningom också Paula själv, upptäcker att hon är en stor talang med en fantastisk röst. Han övertygar till slut henne om att ställa upp på audition för att bli antagen till en musikutbildning i Paris. Dit hon i så fall måste flytta. Men hon vågar inte berätta för föräldrarna vad som är på gång. När hon till slut berättar rasar familjens tillvaro samman. Särskilt mammans som påminns om hur olycklig och skrämd hon hade blivit 16 år tidigare när hon upptäckte att hon hade fött ett hörande barn. Hon som nästa hade sett de hörande som sina fiender. Efter många turer bestämmer sig Paula för att inte åka till Paris. Hon väljer alltså familjen framför sitt eget liv. Men också föräldrarna tänker om vilket leder till att hela familjen plötsligt följer med Paula till prövningen inför musikutbildningen.

Filmen har blivit en publiksuccé i Frankrike och har blivit nominerad till sex Césarpriser bland annat som bästa film. Paula eller snarare Loane Emera som hon heter på riktigt har dessutom slagit igenom som sångerska och hamnat överst på den franska singellistan med filmens titellåt ”Je vole” (jag flyger). Dikten och verkligheten har alltså vissa paralleller.

Regi: Eric Lartigau
Skådespelare: Louane Emera, Karin Viard, Francois Damiens och Eric Elmosnino

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: dövstum, Familjen Bélier, Filmrecension, fransk film, Scen

Filmrecension av tecknade Tavlan

8 december, 2012 by Redaktionen

Tavlan
Betyg: 3
Premiär: 7 december 2012

Det vimlar av barn på galapremiären av Jean-François Laguionies och Anik Lerays teckande film Tavlan. Filmen inleds inuti en tavla som dess konstnär inte har färdigmålat, där bor de högfärdiga, kompletta individerna i ett slott där de ofärdiga inte är tillåtna att vistas. De allra minst önskvärda är ”kludden” vilka bara är blyertsskisser. I centrum finns paret Ramo, en komplett, och Claire, en ofullständig, som kämpar för sin förbjudna kärlek. Ramo, som inte håller med om de andra fullkomligas ideal, jagas bort och flyr på en båt tillsammans med Claires bästa vän Lola (också en ofullkomlig) och kluddet Penna, och råkar hamna på andra sidan tavlan. Där fortsätter de sitt äventyr med att i andra tavlor söka efter konstnären i hopp om att han ska komma tillbaka och fullborda tavlan.

Tavlan är en originell och estetiskt fin film som ser annorlunda ut än de flesta av dagens tecknade filmer. Inledningen fram till ungefär mitten visar potential och symboliken med de kompletta i tavlan och de ofärdiga/kludden – de Andra, som vid ett tillfälle till och med används som slavar, är träffande. Framåt slutet blir jag dock skeptisk över vilket budskap filmen till slut ger: Ramo kämpar i början för de ofärdigas rätt att bli accepterade i samhället, och säger att Claire är perfekt som hon är, men när chansen ges målar han ändå klart henne så att de ska vara lika. Och när alla tillslut fått måla klart sig själva blir de kompletta hänförda av hur vackra de ofullkomliga (som nu också blivit kompletta) är, och allt förtryck de utsatts för är plötsligt helt bortglömt. Sedan tycker jag personligen att filmens magi förtas av den svenska dubbningen, men en svensk version är helt förståelig med tanke på filmens målgrupp.

Kort sagt, Tavlan börjar bra, men slutet gör mig besviken. Men alla barn som fyller biosalongen håller sig ändå tysta och lugna under filmens cirka 80 minuter, och det säger ändå någonting. Bara de inte tar till sig filmens – jag antar omedvetna – budskap att det helt enkelt är bäst att bara vara som alla andra.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: barnfilm, familjefilm, fransk film

En katt i Paris – en bedårande originell film för alla åldrar

29 juni, 2012 by Rosemari Södergren

En katt i Paris
Betyg 4
Bipremiär i december 2012 och släpps på dvd 20 juni 2012

En katt i Paris är en bedårande fransk animerad film för alla åldrar. Handlingen kretsar kring katten Dino och hans matte, flickan Zoe. Dino lever dubbelliv. På dagen är han en snäll huskatt men på natten har han hittat en tjuv som han följer med på inbrott. De smyger över hustaken, tjuven och katten.

Zoe lever med sin mamma och har en kvinna som tar hand om henne när mamman jobbar. Mamman är polis och jobbar mycket. Zoes pappa, som också var polis, dödades av en gangster. Zoes mamma är fixerad vid att fånga den gangstern.

Zoe pratar inte. Vi vet inte säkert, men anar att det har att göra med att hennes pappa har dött.

Filmen blev nominerad till en Oscar. Det var den mer än väl värd. Historien är överraskande och originell.
Bilderna och animationerna är som konstverk. Jag är ingen konstvetare, men jag tror att den som kan en del om konst hittar många små extra detaljer i bilderna när den smidiga
fasadklättrande gentlemannatjuven rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden på natten, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Kattens karaktär är skickligt fångad. Jag njuter av att se Dinos rörelser. Det är fascinerande hur mycket som kan sägas med små medel.

Musiken är förstås också av hög kvalitet: franska toner blandade med mer bombastisk filmmusik.

Det franska animationsparet Felicioli och Gagnol ligger bakom filmen: Felicioli står för tecknandet och Gagnolför själva historien, fångar skickligt kattigheten både hos Dino och hans mänskliga tjuvkompanjon.

En katt i Paris har nu nått dvd-butikerna och om du inte har sett den lär du få en högtidsstund tillsammans med denna vackra animerade franska saga.

Fler recensioner av En katt i Paris: Dagens Nyheter och Expressen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Animerad, fransk film, katt, Oscarsnominerad, Paris, Scen

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: Nimby

Nimby Betyg 3 Premiär digitalköp 26 … Läs mer om Filmrecension: Nimby

Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Detaljer Av Lars Norén Tillgänglig på … Läs mer om Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in