Tavlan
Betyg: 3
Premiär: 7 december 2012
Det vimlar av barn på galapremiären av Jean-François Laguionies och Anik Lerays teckande film Tavlan. Filmen inleds inuti en tavla som dess konstnär inte har färdigmålat, där bor de högfärdiga, kompletta individerna i ett slott där de ofärdiga inte är tillåtna att vistas. De allra minst önskvärda är ”kludden” vilka bara är blyertsskisser. I centrum finns paret Ramo, en komplett, och Claire, en ofullständig, som kämpar för sin förbjudna kärlek. Ramo, som inte håller med om de andra fullkomligas ideal, jagas bort och flyr på en båt tillsammans med Claires bästa vän Lola (också en ofullkomlig) och kluddet Penna, och råkar hamna på andra sidan tavlan. Där fortsätter de sitt äventyr med att i andra tavlor söka efter konstnären i hopp om att han ska komma tillbaka och fullborda tavlan.
Tavlan är en originell och estetiskt fin film som ser annorlunda ut än de flesta av dagens tecknade filmer. Inledningen fram till ungefär mitten visar potential och symboliken med de kompletta i tavlan och de ofärdiga/kludden – de Andra, som vid ett tillfälle till och med används som slavar, är träffande. Framåt slutet blir jag dock skeptisk över vilket budskap filmen till slut ger: Ramo kämpar i början för de ofärdigas rätt att bli accepterade i samhället, och säger att Claire är perfekt som hon är, men när chansen ges målar han ändå klart henne så att de ska vara lika. Och när alla tillslut fått måla klart sig själva blir de kompletta hänförda av hur vackra de ofullkomliga (som nu också blivit kompletta) är, och allt förtryck de utsatts för är plötsligt helt bortglömt. Sedan tycker jag personligen att filmens magi förtas av den svenska dubbningen, men en svensk version är helt förståelig med tanke på filmens målgrupp.
Kort sagt, Tavlan börjar bra, men slutet gör mig besviken. Men alla barn som fyller biosalongen håller sig ändå tysta och lugna under filmens cirka 80 minuter, och det säger ändå någonting. Bara de inte tar till sig filmens – jag antar omedvetna – budskap att det helt enkelt är bäst att bara vara som alla andra.
Text: Mikaela Gustin