Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

barnfilm

Filmrecension: Stora stygga räven

by

Stora stygga räven
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2018
Av Benjamin Renner och Patrick Imbert

Den allra finaste julfilm man kan tänka sig. Tre berättelser som framförs av djuren på deras teaterscen och som alla familjefilmer med hög kvalitet talar den både till barnen och de vuxna.

Bakom denna animerade julfilm för hela filmen ligger skaparna av Oscarsnominerade Victor & Josefine. Den är så fint animerad att jag blir helt förälskad i karaktärerna, de är djur och de är väldigt mänskliga.

Filmbolaget skriver om filmen: Landsbygden är inte alltid så lugn och fridfull som man kan tro och djuren på den här gården är särskilt underliga: En räv som tar hand om en hel kycklingfamilj, en kanin som spelar stork och en anka som vill vara jultomten.

Historien om Stora stygga räven har funnits i Benjamin Renners fantasi ända sedan han var liten. På ett besök på en bondgård fanns en äggkläckningsmaskin och snart skulle äggen kläckas. Benjamin ville stanna och se när de kläcktes men hans pappa hade inte tid. För att få med sig Benjamin därifrån sade pappan att om Benjamin var den första personen kycklingarna såg skulle de tro att han var deras mamma och han skulle bli tvungen att ta hand om dem. Sexårige Benjamin kände sig inte mogen att bli en ensamstående förälder och följde med pappa hem.

Men historien stannade kvar tillsammans med den brännande frågan: Om man skulle stå inför att behöva uppfostra ett gäng kycklingar, skulle man uppfostra dem som människor eller kycklingar?

Filmen har tre berättelser som alla utspelar sig på samma bondgård och det hålls dessutom samman av att de tre berättelserna är tre teaterpjäser. Låter rörigt kanske, men det fungerar alldeles utmärkt och ger filmen flera nivåer.

Denna julfilm har stor hjärta och ger oss flera saker vi kan prata med varandra om. Vem är förälder till ett barn? Måste rävar vara stygga, det vill säga måste vi följa människors fördomar eller kan vi vara med än den bild omgivningen har av oss?

Stora stygga räven är den bästa julfilm jag sett på många, många år.

Filmrecension: Gordon och Paddy – en gullig liten berättelse för hela familjen

by

Gordon och Paddy
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 december 2017

En söt film, jag en riktigt gullig liten berättelse, på lite drygt en timme lång. En riktig måbra-film för hela familjen och där de minsta kan följa med. Filmen bygger på Ulf Nilssons och Gitte Spees böcker om Kommissarie Gordon.

Paddan Gordon är den ende polisen i skogen. Han har kommit till åren och är rätt trött. När ekorren Valdemar kommer rusande, uppriven för att han blivit bestulen på massor av nötter skulle polischef Gordon helst fortsätta sova middag. Nu måste han ut i den vintriga skogen och försöka hitta tjuven. Dessutom är det extra läskigt för misstankarna är att det är räven som är tjuven. Den farliga räven som gärna äter av de andra djuren i skogen. Visserligen äter inte rävar nötter väl? Funderar Gordon och bestämmer sig för att lägga sig på lur för att försöka komma på tjuven på bar gärning.

Han hittar inte tjuven då. Men istället hittar han en hemlös liten mus som är snabbtänkt och får bli hans assistent, jobbet som polis blir så mycket roligare med lite sällskap.

Den fina lilla berättelsen är mysigt tecknad och har hög kvalitet på rösterna med Stellan Skarsgård som ger röst åt kommissarie Gordon, Melinda Kinnaman åt polisassistent Paddy och Felix Herngren åt kaninen Valdemar.

Linda Hambäck, regissören berättar:
– Jag blev förälskad i Ulf Nilsson och Gitte Spees böcker om Kommissarie Gordon, det var framförallt hans träffsäkra ton av ödmjukhet, vänlighet och spänning som ledde mig fram till den stora skog där jag fick lära känna Paddy, Valdemar, familjen Ekorre, familjen Kanin och alla de andra djuren. Jag vill med filmen Gordon och Paddy ge publiken möjligheten att besöka djuren i den stora skogen, samt kanske bli klokare om vem den farliga, läskiga räven verkligen är.

I all sin enkelhet är det en mästerlig liten berättelse i en trivsam miljö – den är både rolig och faktiskt överraskande av och till. Om jag hade tillgång till barn i femårsåldern skulle jag skynda mig dit.

Filmrecension: Trollvinter i Mumindalen – helt underbar

by

Trollvinter i Mumindalen
Betyg 4
Regi Jakub Wroński och Ira Carpelan
Svensk biopremiär 1 december 2017

En helt underbar film om mumintrollen som gått i idé inför vintern men blir väckta när Hemulen kommer till Mumindalen och skrämmer upp dem inför den annalkande Julen. Julen kommer, vi måste skaffa en julgran och klä på den, annars blir det farligt. Det är vad mumintrollen uppfattar av Hemulens besked. Vem är Julen? undrar Mumintrollen och hans mamma och pappa.

De bästa familjefilmerna är de som både engagerar barnen och som ger de vuxna något. Muminvärldens karaktärer med Mumintrollet, Muminmamman, Muminpappan, Lilla My, Snusmumriken, Filifjonkan med flera har fascinerat barn och vuxna runt om i världen. Den här versionen av Tove Janssons mästerliga berättelse är nog den som träffar samma ton som originalet. Mina barn växte upp med de japansk-nederländska tecknade tv-serien och filmen – som också var bra men hade mycket av det som annars är typiskt för amerikanska animerade filmer som Disneys och Pixars produktioner och därför tappade något av det magiska, mystiska, mytiska, existentiella och poetiska som finns i Tove Jansson Mumin-berättelser. De japansk-nederlänska versionerna lutar mer åt lättsam och ytliga underhållningsfilmer. Det är inget fel på underhållning, men ibland tappas något av det fördjupade när berättelser blir för underhållande.

Animeringen i Trollvinter i Mumindalen är som en tecknad barnbok som får liv. Stilen bygger på dock-animationer. Känslan när jag ser filmen är precis som om jag satt mig med ett barn i knäet och öppnat en bilderbok och plötsligt börjar alla figurer, löv, sol och träd röra på sig.

Lagom inför julstöket släpps den här fina berättelsen om gästvänlighet, om att vänner är viktiga och familj kan vara både viktig men också bra att inte ha för nära inpå sig.

Som extra bonus har filmens gestalter fått sina röster av några av de bästa svenska skådespelarna som Stina Ekblad, Stellan Skarsgård, Bill Skarsgård och Alicia Vikander.

Tove Janssons böcker om mumintrollen gavs ut under åren 1945-1970. De skrevs (enligt wikipedia) ursprungligen på svenska
och publicerades i Finland på bokförlaget Schildts, och från 2015 på bokförlaget Förlaget. Böckerna finns översatta till över 40 olika språk. Utöver de nio romanerna har Tove Jansson skrivit och illustrerat bilderböcker, tecknade serier tillsammans med sin bror Lars Jansson samt sånger inspirerade av figurerna. Mumintrollen och deras vänner har sedan dess även blivit TV-serier och långfilmer samt fått en egen temapark i Nådendal, kallad Muminvärlden.

En av böckerna styrkor är att de är svåra att placera i ett enda fack eftersom de skiljer sig från bok till bok; en del är äventyrliga och en del är dramatiska. Det har också diskuterats om att böckerna egentligen inte är några barnböcker. Gemensamt för båda parter är dock att böckerna växer med huvudpersonen; de första fyra kan kategoriseras som barnböcker och de senare för äldre läsare.

Den här animerade filmen om muminfamiljens vinterbestyr av Jakub Wroński och Ira Carpelan har fångat precis det mångsidiga och den talar till både barn och vuxna. Där är så många vackra, filosofiska citat om livet och vikten av att det finns saker som är mystiska, att vi inte vet allt, som både Muminpappan och Too-Ticki förmedlar. Och inte minst behöver vi idag budskap om vikten av att inte vara rädd för främlingar och att vara gästvänliga.

Filmrecension: Den stora nötkuppen 2 – rolig och varm och ett vettigt budskap

by

Den stora nötkuppen 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2017

Lagom till höstlovet kommer en barnfilm som är rolig och varm. Och med ett vettigt budskap, möjligtvis lite övertydligt. Den stora nötkuppen 2 tar vid där den första filmen, Den stora nötkuppen, slutade.

I den första filmen, “Den stora nötkuppen”, mötte vi ekorren Charlie som anser sig vara den coolaste av alla. Han råkar spränga parkens vinterförråd med mat och blir förvisad till stadens tuffa gator. I sin kamp för överlevnad lyckas han hitta en nötbutik fylld med djurens favoritgodis. Charlie börjar forma en snillrik plan för att lägga rabarber på hela nötskatten och rädda både sitt eget skinn och vännerna i parken.

I uppföljaren som når svenska biografer lagom till höstlovet har Charlie och hans vänner börjat vänja sig vid liv i lyx. Ekorrar, mulvaden, en vild mops och övriga djuren hänger i nötbutikens källare där det finns överflöd av mat och livet är allmänt härligt. Visst är symboliken tydlig till den ytliga underhållningsbranschen i västvärldens samhälle idag. Mer och mer glömmer parkens djur bort att leva enligt naturen. När deras nötbutik råkar ut för en olycka tvingas alla djuren att återvända till parken för att leta rätt på sin egen mat.

Men parken står inför ett stort hot. Stadens kapitalistiske borgmästare har bestämt att alla träd och alla växter ska röjas bort för att en nöjespark ska byggas. En nöjespark ger betydligt större inkomster åt den girige borgmästaren än vilda djur i en park.

Det blir en hård kamp mellan djuren och borgmästarens bulldozers. Visst är symboliken tydlig. Extra aktuell blir denna skildring av naturens kamp mot människans destruktivitet med tanke på det larm som kom i veckan från Tyskland där tre fjärdedelar av alla insekter försvunnit från jordbruksområden. Insekter är viktiga för naturen på flera sätt, bland annat för att de är mat för andra varelser i näringskedjan.

Klimatförändringarna påverkar natur och djurliv enormt. Det krävs krafttag av människor för att det stoppa utvecklingen mot katastrof.

Djurens kamp i parken är lätt att se som en metafor för naturens utsatthet i dagens värld. Ett annat sätt att tolka filmen är förstås att de på djuren som symboler för alla de människor som är på flykt i dagens värld.

Visst måste dessa olika scenarier funnits med i baktanken när manusförfattaren skrev “Den stora nötkuppen 2.”

Filmrecension: Rum 213 – en skräckfilm för barn

by

Rum 213
Betyg 3
Biopremiär 24 februari 2017

Det är sommarlovet efter sexan Tolvåriga Elvira är på kollo. Hon var inte särskilt förtjust i att åka dit och när bästa kompisen blev sjuk och inte kunde följa med försökte Elvisa slippa på så många sätt hon kunde komma på. Men det hjälpte inte. Hennes mamma kör henne obevekligt till kollo. När hon kommer dit blir hon placerad i samma rum som Bea och Meja. Deras rum fick en stor vattenskada och flickorna får flytta in i rum 213, ett rum som varit stängt i många, många år. Flickorna får snart höra skrämmande saker om rummet, där en flicka för sextio år sedan dog.

Underliga saker händer. Saker försvinner, Bea har läskiga mardrömmar och ibland vaknar de andra tjejerna av hennes skrik. När Meja tar foton på Elvira så ersätts Elvira av ett vitt sken.

Rum 213 bygger på Ingelin Angerborns bok med samma titel och har nu spelats in som en skräckfilm för barn. Målgruppen är absolut barn. Som vuxen publik blir jag aldrig särskilt rädd. Filmens styrka är att den är som de bästa skräckfilmerna, den är mer smygande i berättelsen. Bland de tristaste som finns är skräckfilmer där monster springer med stora käftar och allt accelererar och husen och mark vibrerar och skakar och det kommer monster med stora käftar. Rum 213 går i de bästa rysarnas fotspår, den skapar det läskiga och spännande med små medel. Det är bra. Däremot blev jag som vuxen aldrig riktigt rädd. Det är filmens minus.

De allra, allra bästa barnberättelserna och barnfilmerna engagerar och talar till oss vuxna lika mycket som till de minsta. Där missar Rum 213, även om den är mycket välgjord för övrigt. Den är snyggt fotad och bra berättad.

En av filmens styrkor är att den ger bra infallsvinklar till saker att prata med barn om. Den säger något viktigt om “spöken” – eller andar eller själar från de som lämnat tiden. De behöver faktiskt inte vara farliga. Min personliga övertygelse är att andar inte är farliga, bara kontaktsökande. Men det är förstår min personliga inställning. Men filmen ger underlag för att prata om sådana saker. Det är bra.