Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Familjefilm

Filmrecension: Tandfen i trubbel – en vacker, stark hyllning till naturen, livet, fantasin och magin

by

Tandfen i trubbel
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 maj2023
Regi Caroline Origer
Svenska röster Dan Ekborg, Josefine Götestam, Laura Jonstoij Berg, Alexander Sherwood med flera
Barntillåten

En svindlande färd från féernas värld till människornas dimension. Jag älskar animationerna i denna familjefilm om Violetta, en ung tandfé som hela tiden misslyckas i sin examen. Godkänd examen krävs för att få utföra uppdrag som tandfé, för att få ta sig till människornas väg och leta upp tappade tänder och trolla fram en leksak till barn. Som alla högkvalitativa familjefilmer talar den både till barn och vuxna.

Direkt vid filmens start förmedlas en stark känsla av äventyr och en hissnande känsla av att färdas i universum och genom olika dimensioner. Berättelsen är överraskande och är en vacker, stark hyllning till naturen, livet, till fantasin och magin och en skildring av möten mellan olikheter. En hyllning vill varje individs unika existens och hur vi kan blomma ut när vi får vara den vi är. Och det gäller alla, var och en av oss, människa lika väl som för en fé.

Violetta misslyckas katastrofalt med sitt tandfé-prov vilket hon inte kan acceptera. Hon är kaxig som bara den och tänker bevisa att hon duger lika bra som alla andra genom att utan lov bege sig till människornas farliga värld. För att kunna bege sig dit måste hon stjäla en magisk pärla av en annan fé. Violetta har inga problem med att stjäla eller att bryta mot regler. Hon är busig och ställer ofta till trassel. Hon är rätt jobbig och irriterande. Hon lyckas ta sig till människornas värld och där träffar hon tolvåriga Maxie som är olycklig för att hon tvingats flytta från sitt älskade träd till stan. Maxie och Violetta gör en överenskommelse om att hjälpa varandra.

Det är intressant att se hur olika miljöer barnens uppväxt skildras i en familjefilm idag mot för femtio år sedan. Maxie har precis flyttat tillsammans med sin mamma till mammans pojkvän Samir som av sitt namn och sina söners namn att döma har ett ursprung i Mellanöstern. Samir är en aktiv klimataktivist. Familjeskildringar har utvecklats.

Visst är det lätt att bli irriterad på Violetta, hon ställer till det och förstör saker i sin vildhet. Men det är så det kan bli när någon inte får blomstra. Den som inte klarar att jämka sig in sig i mallen för hur alla förväntas vara kan bli utagerande och jobbig, som Violetta.

Denna berättelse är rolig, underhållande och har oväntade vändningar. Den överraskade mig och jag blev fylld av energi av den och kände mig glad.

Filmrecension: Victor och Josefine – Resan till Snackistan – en film som gör att det spritter i benen

by

Victor och Josefine – Resan till Snackistan
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Originaltitel Ernest et Célestine: Le voyage en Charabie
Regi Julien Chheng och Jean-Christophe Roger
Svenska röster Adam Fietz, Benthe Börjesson Liebert, Sharon Dyall, Andreas Nilsson m fl

En vacker, helt underbar animerad film om de två vännerna björnen Victor och musen Josefine. Animationen, bilderna, är så fina, som om de hoppat ut ur en favoritbok med många fina bilder. Det var länge sedan jag såg en så intagande animerad film. Bilderna vackert illustrerade och känns som skapade med akvarell. Jag erkänner att jag kan vara rätt trött på moderna animerade filmer med figurer som ser ut som dockor. Om någon vän med barnbarn i rätt ålder vill gå på bio med de minsta kommer jag att rekommendera denna. Helt klart. Den visar med svenska röster så också de som inte kan läsa hänger med.

Victor vaknar upp ur vinterdvalan och är hungrig. Hungrig som en björn, ni vet. Lilla musen Josefine vill så mycket och vill så väl. I farten lyckas hon förstör Victors fina fiol, en stradivarius. Enda sättet att laga den är att ge sig av till Snackistan, Victors barndomsland. I Snackistan finns den enda filmmakaren som kan laga fiolen.

Victor är musiker och han och Josefine har mycket roligt tillsammans med musiken. Musiken gör så det spritter i benen och Josefine och andra som lyssnar helt enkelt inte kan hålla sig från att börja dansa. Josefine är ledsen över att hon gjorde sönder fiolen och vill ge sig av till Snackistan för att leta reda på fiolmakaren. Då Victor vägrar att resa dit beger sig Josefine iväg ensam. Vägen dit är dock fylld av svårigheter och som tur är börjar Victor leta efter henne.

När de väl kommit fram till Snackistan blir problemen och utmaningarna ännu större. Sedan Victor gav sig av från Snackistan har landet förändrats och musik har förbjudits. Victor och Josefine lyckas förstås hitta motståndsrörelsen som kämpar för musiken.

Det är roligt att se hur film och böcker för barn ändrats genom åren. Pippi Långstrump var i och för sig en tidig figur som stod upp för rätten att vara självständig också som barn och som var en frontfigur för barns rätt. Victor och Josefine är också karaktärer som visar att det kan vara bra att våga vara rebell, speciellt när lagar är konservativa och hindrar människor att leva med glädje.

Victor och Josefine – resan till Snackistan handlar om att ibland måste man sätta sig upp mot de som bestämmer och också barn har sätt att fatta beslut. Och framför allt är filmen en hyllning till musik och den visar på den styrka och kraft som finns i att hänge sig åt musik tillsammans.
Det är en film som gör så att det spritter i benen och det går inte att låta bli att stampa takten emellanåt.

Fakta om karaktärerna Victor och Josefine:
Victor och Josefine – Resan till Snackistan är den andra långfilmen om björnen Victor och musen Josefine. De båda vännerna är kända även från barnböcker samt en serie som setts på SVT Play.
Victor och Josefine är från början rollfigurer i en rad bilderböcker skapade på 1980-talet av den belgiska författaren och illustratören Gabrielle Vincent. I original heter de båda vännerna Ernest och Célestine. De böcker som översatts till svenska är Victor och Josefine tappar en pingvin, Victor och Josefine sjunger och spelar violin, Victor och Josefine gör en utflykt samt Victor och Josefine går till fotografen.

Filmrecension: Den makalöse Maurice – en förförande hyllning till fantasin

by

Den makalöse Maurice
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 februari 2023
Regi Toby Genkel, Florian Westermann
Svenska röster: Dan Ekborg, Edvin Ryding, Happy Jankell, Anton Körberg m fl.
Censur 7 år

En spännande och rolig animerad historia om kraften i berättelser, om litteraturens styrka – en förförande hyllning till fantasin och det magiska. En film som passar bra att gå på för alla åldrar. Men då filmen består av flera berättelser som vävs samman kan det vara lite svår att hänga med i för de allra minsta. Den släpps med svenskt tal med flera duktiga skådespelare som Dan Ekborg, Edvin Ryding, Happy Mankell och Anton Körberg, vilket är ett stort plus.

Huvudpersonen är Maurice, en stor orange katt som kan tala. Maurice reser från stad till stad och tar betalt för att hjälpa städernas invånare att bli av med råttor. Maurice är en magisk katt, inte bara det att han kan tala utan han kan också locka fram en pojke med flöjt som går genom staden och får med sig alla råttor. Det är bara det att egentligen samarbetar pojken med flöjt, råttorna och Maurice.

Att vara lurendrejare håller ofta inte i längden. En dag kommer det till en stad där de träffar bokmalen Malicia, som genomskådar dem. Men hon avslöjar inte att de är lurendrejare utan får istället med dem på att undersöka de mystiska fenomen som plågar staden.

Maurice är en rolig huvudperson. Han har de egenskaper som en katt brukar anses ha – och han är både individualistisk och ändå kärleksfull bakom ytan. Det går inte att låta bli att älska Maurice.

Den ena berättelsen är det som händer med Maurice och hans vänner och samtidigt får vi paralleller till en bok som Alicia läser ur och förstås finns det paralleller till den berömda sagan om råttfångaren i Hameln. Genom inspirationen från råttfångaren i Hameln och den bok om Bunny kanin som Malicia läger ur blir berättelsen om Maurice och hans vänner en meta-berättelse. Film blir en skildring av hur viktiga sagor och berättelser är för att vi ska förstå våra liv och vad som händer. Det går att denna familjefilm passar lika bra för vuxna som för barn.

Filmrecension: Hopper och jakten på mörkrets hamster

by

Hopper och jakten på mörkrets hamster
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ben Stassen och Benjamin Mousquet
Manus Dave Collard
Svenska röster: Tousin “Tusse” Chiza, Anis Don Demina, Ellen Bergström, Claes Ljungmark, Magnus Mark, Oscar Harryson, Anton Olofson Raeder, Anders Öjebo, Lucas Krüger m fl.

En saga om att hitta sin egen styrka, att acceptera sig själv. Filmens hjälte är Hopper, adoptivson till kung Peter, som är hare. Hopper är hälften hare och hälften kyckling, vilket han har svårt att acceptera. Han vill vara hare till hundra procent. Han tycker dessutom att han är klumpig. Berättelsen är en variant på en saga vi hört berättas många gånger: en ung prins känner sig misslyckad, ger sig ut på äventyr tillsammans med några vänner som liksom han själv är udda personligheter. De möter svårigheter och utmaningar och under färden utvecklas de var och en och möter sina rädslor – och som grädde på moset måste de kämpa mot en ond farbror som vill stjäla kungariket från hjältens pappa.

Ett stort plus med denna animerade familjefilm är att de svenska rösterna görs mycket bra, av Tousin “Tusse” Chiza som ger röst åt Hopper. Hans vänner, skunken Meg och sköldpaddan Abe, får sina röster av Ellen Bergström och Anis Don Demina. Rösternas kvalitet och filmens höga kvalitet på animeringen ger betyg 3. Däremot är berättelsen inte särskilt nyskapande. Vi har hört den massor av gånger förut. En prins vill vara hjälte som sin pappa och ger sig ut på äventyr där han dessutom räddar kungariket från den onda farbrodern.

Slutkampen innehåller en lång scen med slagsmål och action, tröttsamt tycker jag för min del. Världen behöver inte mer filosofi som trumpetar ut att den som slåss bäst vinner. Slutscenen drar ned betyget, faktiskt.

Filmen bygger på figurer födda ur den amerikanske serietecknaren Chris Grines serieböcker. Det skulle inte förvåna mig om det kommer någon uppföljare. Jag tror att många, speciellt de yngre, kommer att vilja möta Hopper och hans vänner, den ängsliga sköldpaddan Abe och den modiga sjunken Meg igen. I original går Hopper under namnet Chickenhare, hjälte i serieböckerna The House of Klaus och Fire in the Hole. Chris Grine har nominerats till det prestigefyllda Will Eisner-priset för sin skapelse Chickenhare.

Artisten Tousin Chiza blev Tusse med hela svenska folket när han vann Mello 2021 med låten Voices. Han säger om sin roll:
– Det känns fantastiskt att få ge röst till min första huvudroll. Jag och Hopper har mycket gemensamt, han känner sig annorlunda och till en början försöker han gömma de sidorna för att försöka passa in. Men när han tillslut anammar alla sina delar så förstår han hur speciell han verkligen är. Jag har skrattat så mycket och inspirerats av berättelsen, som jag bara kan beskriva som ett enda stort äventyr tillsammans med Ellen och Anis.

Filmrecension: Familjen Addams 2 – bedrövlig berättelse

by

Familjen Addams 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Greg Tiernan, Conrad Vernon, Laura Brousseau, Kevin Pavlovic

Efter ett mediokert första försök att återintroducera världens mest spöklika familj så hade nog många nu hoppats på en förbättring, att regissörerna Greg Tiernan och Conrad Vernon skulle ha lärt sig av sina misstag. Ett av många fel i föregångaren var att merparten av speltiden lades på karaktärer och händelser utanför den titulära familjen. Det gjordes försök att skapa lättsam samhällssatir med kopplingar till gentrifiering och ett ihåligt samhälle där falska leenden och tomma ord dominerar det sociala umgänget.

Familjen Addams 2 sätter istället familjen och den mörka komiken i centrum. Vi får se prov på ett antal magstarka inslag som får både vuxna och barn i publiken att grimasera. Ingenting verkar vara tabu, alltifrån avföring, slem och likdelar förekommer sporadiskt. Detta skapar en morbid och bisarr atmosfär som är lika komisk som den är motbjudande, något som kan ses som essensen av familjen Addams.

Karaktärer som den överdramatiska Gomez och den strama Morticia är lika underhållande som alltid. Men det är återigen den sadistiska och sarkastiska Wednesday Addams som skiner. Hennes grymma och hänsynslösa lekar är en fröjd att beskåda och antalet hånleenden per sekund är betydligt fler än sist. Estetiskt har förbättringar gjorts och denna gång leks det med ljus och färger, i ett par korta ögonblick kan man tro att filmen är ett avlägset syskon till någon av Tim Burtons stopmotion-filmer. Detta borde innebära en självklar seger och en avsevärt bättre slutprodukt.

Tyvärr så förstörs alla möjligheter att sudda bort den bittra eftersmaken från den första filmen i och med en berättelse som kör raka vägen in i en kalkonfarm. Att saker och ting måste förändras och förnyas är självklart, den versionen av Familjen Addams som gick att se på TV för nästan 60 år sedan är inte längre kompatibel med varken publiken eller dess värderingar. Därför måste filmskaparna hitta en balans där arvet kan existera tillsammans med förhoppningarna att ta konceptet vidare. Men istället för att snyggt och stiligt binda samman dåtid och nutid så bombarderas tittarna med gräslig popmusik och med scener som kunde vara hämtade från den mest banala TikTok-video.

För det är i det traditionella som Familjen Addams 2 är som bäst, då man häpnar inför det groteska eller fnissar åt det brutala och hemska. Men dessa stunder är inklämda mellan helt förskräckliga sekvenser där karaktärerna utför breakdance eller deltar i skramliga biljakter.

Det är som att hela filmen försöker baka en kaka med två olika recept. Resultatet är en oätlig och monstruös sörja. De tvära kasten mellan action, musikal och komik gör att helhetsupplevelsen blir både tröttsam och obekväm att titta på.

Inte blir det bättre av att allting kulminerar i ett klimax som är så pass undermåligt att varenda biobesökare som löst biljett omedelbart borde uppsöka konsumentombudsmannen för att få hjälp med att få pengarna tillbaka.

Familjen Addams 2 har inslag som visar varför denna dysfunktionella familj har behållit sin popularitet i över 60 år, men tyvärr så räcker inte det för att kompensera för en bedrövlig berättelse och slarvig regi.