Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

familjefilm

Filmrecension: Drottningens Corgi – rolig, varm och gullig familjefilm, lagom spännande

by

Drottningens Corgi
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2019
Regi Ben Kassen, Vincent Kesteloot
Svenska röster: Anton Körberg, Wiktoria Johansson, Ola Forssmed, Cecilia Forss, Claes Ljungmark, Rickard Söderberg m fl.
Censur 7 år

Vad skulle hända om den amerikanske presidenten har en odräglig corgi-tik som prompt vill bli parad med den brittiska drottningens favorit-corgi, som inte alls är intresserad av den amerikanska framfusiga tiken? Det får vi reda på i denna rätt roliga, varma och smågulliga animerade familjefilm.

Filmen är både rolig och lagom spännande och till skillnad från Disneys många filmer är actionsscenerna på en lagom, rimlig nivå. Bland de familjefilmer som går upp på biograferna nu när höstlov och så småningom jullov ger familjer tid att gå på bio tillsammans borde den här vara ett bra alternativ, speciellt om familjen tycker om djur och hundar i synnerhet.

Huvudpersonen Rex är en nöjd corgi, han lever ett liv i lyx i sitt hem i London i den brittiska kungafamiljens palats
Buckingham Palace. Rex är drottningens favorit-corgi. Hon har fyra corgi-hundar. Corgi är hundar med korta ben, något kraftigare hundar är taxar.

Rex är bortskämd, rejält bortskämd och både drottningens make, prins Philip och de andra tre hundarna är rätt trötta på honom. En dag har drottningen statsbesök från USA. Den amerikanske presidenten Donald Trump med fru och hund kommer på besök. Trump söker en bra corgi att para sin tik med. Rex blir utvald, vilket han verkligen inte vill. Då Rex försöka undgå tiken ställer han till det rejält och bitar Trump i skrevet. Som bestraffning stängs Rex in i hundrummet.

Rex skäms djupt och en av de andra hundarna lurar iväg honom från palatset. Livet utanför palatset är tuff, mycket svårare än Rex kunnat föreställa sig. Han hamnar snabbt på ett hem för övergivna hundar. Alla hundar är inte snälla och han blir snart varse att ingen tror på att han är drottningens favorit.

Det är rar berättelse och som de bra animerade historierna finns det saker som de vuxna kan skratta åt och saker som barnen engagerar sig i. Om jag ska gå på bio under höstlovet med mindre barn är detta ett bra alternativ.

Filmrecension: Christoffer Robin & Nalle Puh – en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten

by

Christoffer Robin & Nalle Puh
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2018
Regi Marc Forster

När en av världens mest älskade gosedjur kommer tillbaka på bio i “Christoffer Robin & Nalle Puh” med Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är det en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten.

En vacker film. Fotot och miljöerna, skådespelarna – allt är så välgjort. Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är helt rätt man för den karaktären.

På svenska biografer kommer filmen att gå upp både i en svensk-dubbad version och i originalversionen. Om barnen som följer med inte kan läsa det textade tillräckligt snabbt är den svenskdubbade versionen att rekommendera, förstås. Den fungerar bra, ovanligt bra faktiskt. När engelsktalande skådespelare dubbas till svensk blir det alltid lite konstig läppsynkroniseringen men i den här versionen är dubbningen väl genomförd. Även om vi som vuxna hade uppskattat originalskådespelarnas röster.

Christoffer Robin tvingas som pojke att lämna sina vänner i Sjumilaskogen då han skickas på internatskola. Han lovar sina vänner, Nalle Puh, Nasse, Ior, Tiger, Kängu, Ruh och de andra att han aldrig kommer att glömma dem. Tiden rusar iväg och små pojkar blir vuxna män som skickas ut till krig, gifter sig, blir pappor och måste försörja sin familj. Christoffer Robin liksom de flesta vuxna glider allt längre bort från den pojke han en gång var.

Innerst inne känner han sig vilsen i vuxenvärlden och då är det något som drar iväg Nalle Puh som kliver in i öppningen i det träd där Christoffer Robin brukade komma till Sjumilaskogen. På något vis förs Nalle Puh till en parkbänk i London där han träffar Christoffer Robin.

Denna vackra, lågmälda film pekar på vad som är viktigast i livet. Javisst, ibland på typiskt snusförnuftigt vis men ändå, den som inte smälter för den här filmen må ha ett hjärta av sten.

För regin står Marc Forster som stått bakom en lång rad succéer som Oscarsbelönade dramerna ”Monster’s ball” och ”Finding Neverland”. Han har också gjort en Bond-film, ”Quantum of solace” och zombiefilmen ”World war z”.

Det är klart att vissa delar av filmen är förutsägbar, vi förstår vad som ska hända. Men det finns också en hel del överraskande vändningar. Vissa berättelser gör inget att vi vet vad som ska hända. Tänk bara på hur Shakespeares dramer som Hamlet och Romeo och Julia sätts upp om och om igen världen över och drar en publik. Ibland är det hur något berättas och framförs som är vad som gör dess storhet.

Jag kan tänka mig att för de minsta barnen kan den första halvtimmen vara lite seg. Efter en inledning med pojken Christoffer Robin kommer hans vuxna liv och vi får se hur han jobbar på ett kontor på ett stort företag som tillverkar och säljer reseväskor åt de rikaste människorna i samhället. Företaget har problem med ekonomin och den snälla halvchefen Christoffer Robin tvingas lägga fram ett besparingspaket som kan göra några av hans personal arbetslös. Han våndas över detta och har aldrig tid att vara med sin fru och sin dotter. Den här delen av filmen är nog inte så lätt för de minsta barnen att ta till sig men sedan blir det full fart med fantasi och underbar lekfullhet.

Filmrecension: Monky – en varm film om vägen ut ur en kris

by

Monky
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 december 2017

En film om livets mirakel och mirakler i livet, för den som vågar se mer än vad vi kan se med våra begränsande sinnen.

Någonstans läste jag att det här är årets feelgood-film. Nej det är det inte. Det är en bra film, en film som jag inte tror att någon kan se utan att bli berörd, ja en viktig film skulle jag vilja säga. En film som vågar ta upp något av det svåraste som finns, när en familj går igenom något svårt och samtidigt kan barn se filmen med stor behållning. Filmen fastnar inte i det mörka utan har hela tiden fokus på livet. Hur livet går vidare i en kris.

Jag förmodar att anledningen till att filmens distributör valt att marknadsföra den som feelgood är för att filmen har en stark grundton av livsglädje och sammanhållning, trots allt.

Handlingen kretsar elvaårige Frank som bor på landsbygden med sin familj. Hans föräldrar älskar snö och skidbackar så de har flyttat ut på landet för att kunna driva en egen skidbacke. Ett problem med skidbackar är att de kräver snö – och därför kan den inte hållas igång under sommarhalvåret och då blir det knapert.

En sommarnatt när allt är som dystrast vaknar Frank och upptäcker att en gibbon-apa slagit sig ned i deras trädgård. Apan har full fart i allt den gör och sprider glädje – men också misstänksamhet. Varifrån kommer apan och varför just till Franks familj? För Frank är svaret självklart, men inte för omgivningen.

Apan är digitalt skapad. Det är ett imponerande arbete som gjorts för att få den att fungera naturligt i samspelet med skådespelarna. Skickligt, mycket bra gjort. Produktion och bearbetning av apan Monky är revolutionerande inom svensk film.

Och förstås: filmen har en lång rad av duktiga svenska skådespelare är med, som Julius Jimenez Hugoson, Frida Hallgren, Johan Petersson, Ing-Marie Carlsson, Bianca Kronlöf, Tomas Åhnstrand, Shebly Niavarani, Sofia Bach, Eric Ericson, med flera i rollerna. Guldbaggebelönade Maria Blom står för regi, manus är skrivet av Anders Weidemann och producent är Patrick Ryborn, Unlimited Stories. Monky är en av Sveriges mest ambitiösa och påkostade familjefilmer hittills – och den lär bli en välförtjänt publiksuccé. Jag hoppas det i alla fall eftersom den tar upp viktiga ämnen som alla som ser den kan bära med sig och fundera vidare kring och samtala om.

Filmen berörde mig djupt. Men, ja det finns ett men. Svenska filmer som ska bara roliga har en tendens att ta till välkända klichéartade foton och ageranden – filmen har en del sådana scenlösningar. Vi har alla sett dessa manér i många svenska filmer. Varför måste svenska filmer så ofta vara så hurtfriska?

Filmrecension: Trollvinter i Mumindalen – helt underbar

by

Trollvinter i Mumindalen
Betyg 4
Regi Jakub Wroński och Ira Carpelan
Svensk biopremiär 1 december 2017

En helt underbar film om mumintrollen som gått i idé inför vintern men blir väckta när Hemulen kommer till Mumindalen och skrämmer upp dem inför den annalkande Julen. Julen kommer, vi måste skaffa en julgran och klä på den, annars blir det farligt. Det är vad mumintrollen uppfattar av Hemulens besked. Vem är Julen? undrar Mumintrollen och hans mamma och pappa.

De bästa familjefilmerna är de som både engagerar barnen och som ger de vuxna något. Muminvärldens karaktärer med Mumintrollet, Muminmamman, Muminpappan, Lilla My, Snusmumriken, Filifjonkan med flera har fascinerat barn och vuxna runt om i världen. Den här versionen av Tove Janssons mästerliga berättelse är nog den som träffar samma ton som originalet. Mina barn växte upp med de japansk-nederländska tecknade tv-serien och filmen – som också var bra men hade mycket av det som annars är typiskt för amerikanska animerade filmer som Disneys och Pixars produktioner och därför tappade något av det magiska, mystiska, mytiska, existentiella och poetiska som finns i Tove Jansson Mumin-berättelser. De japansk-nederlänska versionerna lutar mer åt lättsam och ytliga underhållningsfilmer. Det är inget fel på underhållning, men ibland tappas något av det fördjupade när berättelser blir för underhållande.

Animeringen i Trollvinter i Mumindalen är som en tecknad barnbok som får liv. Stilen bygger på dock-animationer. Känslan när jag ser filmen är precis som om jag satt mig med ett barn i knäet och öppnat en bilderbok och plötsligt börjar alla figurer, löv, sol och träd röra på sig.

Lagom inför julstöket släpps den här fina berättelsen om gästvänlighet, om att vänner är viktiga och familj kan vara både viktig men också bra att inte ha för nära inpå sig.

Som extra bonus har filmens gestalter fått sina röster av några av de bästa svenska skådespelarna som Stina Ekblad, Stellan Skarsgård, Bill Skarsgård och Alicia Vikander.

Tove Janssons böcker om mumintrollen gavs ut under åren 1945-1970. De skrevs (enligt wikipedia) ursprungligen på svenska
och publicerades i Finland på bokförlaget Schildts, och från 2015 på bokförlaget Förlaget. Böckerna finns översatta till över 40 olika språk. Utöver de nio romanerna har Tove Jansson skrivit och illustrerat bilderböcker, tecknade serier tillsammans med sin bror Lars Jansson samt sånger inspirerade av figurerna. Mumintrollen och deras vänner har sedan dess även blivit TV-serier och långfilmer samt fått en egen temapark i Nådendal, kallad Muminvärlden.

En av böckerna styrkor är att de är svåra att placera i ett enda fack eftersom de skiljer sig från bok till bok; en del är äventyrliga och en del är dramatiska. Det har också diskuterats om att böckerna egentligen inte är några barnböcker. Gemensamt för båda parter är dock att böckerna växer med huvudpersonen; de första fyra kan kategoriseras som barnböcker och de senare för äldre läsare.

Den här animerade filmen om muminfamiljens vinterbestyr av Jakub Wroński och Ira Carpelan har fångat precis det mångsidiga och den talar till både barn och vuxna. Där är så många vackra, filosofiska citat om livet och vikten av att det finns saker som är mystiska, att vi inte vet allt, som både Muminpappan och Too-Ticki förmedlar. Och inte minst behöver vi idag budskap om vikten av att inte vara rädd för främlingar och att vara gästvänliga.

Filmrecension av tecknade Tavlan

by

Tavlan
Betyg: 3
Premiär: 7 december 2012

Det vimlar av barn på galapremiären av Jean-François Laguionies och Anik Lerays teckande film Tavlan. Filmen inleds inuti en tavla som dess konstnär inte har färdigmålat, där bor de högfärdiga, kompletta individerna i ett slott där de ofärdiga inte är tillåtna att vistas. De allra minst önskvärda är ”kludden” vilka bara är blyertsskisser. I centrum finns paret Ramo, en komplett, och Claire, en ofullständig, som kämpar för sin förbjudna kärlek. Ramo, som inte håller med om de andra fullkomligas ideal, jagas bort och flyr på en båt tillsammans med Claires bästa vän Lola (också en ofullkomlig) och kluddet Penna, och råkar hamna på andra sidan tavlan. Där fortsätter de sitt äventyr med att i andra tavlor söka efter konstnären i hopp om att han ska komma tillbaka och fullborda tavlan.

Tavlan är en originell och estetiskt fin film som ser annorlunda ut än de flesta av dagens tecknade filmer. Inledningen fram till ungefär mitten visar potential och symboliken med de kompletta i tavlan och de ofärdiga/kludden – de Andra, som vid ett tillfälle till och med används som slavar, är träffande. Framåt slutet blir jag dock skeptisk över vilket budskap filmen till slut ger: Ramo kämpar i början för de ofärdigas rätt att bli accepterade i samhället, och säger att Claire är perfekt som hon är, men när chansen ges målar han ändå klart henne så att de ska vara lika. Och när alla tillslut fått måla klart sig själva blir de kompletta hänförda av hur vackra de ofullkomliga (som nu också blivit kompletta) är, och allt förtryck de utsatts för är plötsligt helt bortglömt. Sedan tycker jag personligen att filmens magi förtas av den svenska dubbningen, men en svensk version är helt förståelig med tanke på filmens målgrupp.

Kort sagt, Tavlan börjar bra, men slutet gör mig besviken. Men alla barn som fyller biosalongen håller sig ändå tysta och lugna under filmens cirka 80 minuter, och det säger ändå någonting. Bara de inte tar till sig filmens – jag antar omedvetna – budskap att det helt enkelt är bäst att bara vara som alla andra.

Text: Mikaela Gustin