25/10 2025
Folkets Hus i Trollhättan
Lördagen börjar med Kusin Vitamin, en återuppstånden fusiongrupp från länet verksam på 80-talet med bland andra trumslagaren Raymond Karlsson. Innan jag kommit på plats lirar också ett gäng ungdomar i musikutbildning under ledning av Henrik Gad. Av Lars Jansson får jag veta att de gör två av hans låtar varav en skriven för Hawk On Flight.
ERIK SÖDERLIND – LARS JANSSON KVARTETT behöver näppeligen presenteras för kännare av jazz. I fjol manifesterades deras samarbete på albumet What The Moment Brings och jag skrev entusiastisk för OJ:s hemsida om releasespelning på Utopia. Gitarrist Söderlind och jazzprofessor Jansson vid flygeln varvar egna melodiskt präglade kompositioner på Hebeteatern. Rytmsektionen består i vanlig ordning av pianistens son Paul Svanberg bakom trumsetet medan flitigt anlitade Jon Henriksson vikarierar med den äran på kontrabas. Kvartettens medlemmar skiljer sig från övriga akter i så måtto att de fyra musikerna är de i festivalens line up jag lyssnat på i särklass mest, live och på skiva med åtskilliga recensioner som följd. Otroligt raffinerade pendlingar mellan lyriska inslag och boppigt dekorerade melodier utförs på Hebeteatern. Perfekt akustik även om det stundtals susar i öronen.
Man tilldelas lite längre tid än övriga akter, bara att tacka och ta emot. Åldermannen berättade under deras cirka 65 minuter ett par roliga och belysande anekdoter förutom att introducera sina kompositioner. Söderlind gav oss den rörande bakgrunden till Matti, tillägnad en bortgången granne som betydde mycket. Intuitiva samspelet märks direkt i ny blues som Söderlind dedikerat till instrumentkollegan Kenny Burrell. Stimulerande öppningslåt följs av Janssons The Young Player skriven till ett av hans barnbarn, en ljuvlig pralin med fräckt bas-feature inlagt. Kompositionen värmer hjärtat och på känt manér har bestämts att fokus vandrar.
Licks levereras ursnyggt i French Connection, en av gitarristens största hits. Noterar att soundet från lysande inhoppande basist har en större inverkan på helheten än förväntat. Mitt omdöme i anteckningarna om framförandet av nämnd låt lyder kort och gott ”magi”. Trots avrådan från mytomspunnen trummis som huserade på Nef, har Jansson tillverkat en bärkraftig låt baserad på arpeggion med talande titeln Stop Those Waterfalls. Fingerspelande gitarrist tar vid med inspirerat broderande efter kompositörens löpningar.
Upptäcker osannolikt många höjdpunkter i programmet. Sorgesamma, långsamt framskridande Matti hugger tag i en. Och i likhet med ett par andra kompositioner om personer eller företeelser vi upplyses om, blir musiken förbluffande visuell, specifika känslorna sprids och nästan överförs till mottagarna. Det spelas med stråke och filtklubbor.
Lars Jansson följer upp med ett himmelskt vackert anslag. Stycket Gift From Grace är taget från en beställning till ett uruppförande i Odense med åttio personer på scen. Temat hänför! Efter underhållande mellansnack från honom ändras inriktning. Vi serveras en glad sak med kaskader i Svanbergs trumintro. Anyone Home handlar om ett av barnbarnen. Kvartetten är sannerligen på tårna. Jansson stoppar in ett fragment från standard och den en generation yngre kompanjonen fyrar av ett glimrande solo. Till vår förtjusning finns utrymme för extranumret Grandpa Dancing On The Table (Jansson) som görs ystert i medium – tempo. Till medryckande repetitiv rytm uppstår raffinerad dialog mellan de som gett namn åt denna ypperliga kvartett.
BASKERY var en ny musikalisk bekantskap som tog mig med storm då jag recenserade deras besök i Lerum härom året. Nämnde för storasyster Greta efteråt att just den recensionen med sitt utifrånperspektiv valts ut till en kommande utställning. Gruppen består av tre systrar Bondesson utspridda i olika länder, enormt rutinerade och med rätta hyllade för sin fabulöst synkade ”banjo-punk” (deras egna klassificering). Ljudet i Kulturbaren var föredömligt, fast stod så pass lång bak att jag missade mycket i presentationerna, varför denna text blir fattig på titlar. Sättningen är Greta i mitten på främst banjo och undantagsvis akustisk gitarr och fötterna används för att trumma. Hon är således melodimakare och rytmläggare samtidigt. Stella står stadigt och fyller i varje takt med sin ståbas med Sunniva växlar mellan elförstärkt och akustisk gitarr. Trions svindlande stämsång definierar deras särart utöver hur galant instrumenten behärskas.
Utöver egna låtar hyses en fäbless för att tolka Neil Youngs katalog. Och supertajta americana folk rock bandet ger oss ett smakprov ur The Young Sessions släppt i slutet av förra året. Heart Of Gold framställs i avsevärt tyngre skepnad än originalet. Efter att låt från deras tredje skiva framförts med härlig energi byter Sunniva till elgitarr i melodi där det plockas angenämt med ackord och temat påminner om övergångarna i klassikern Woodstock. Registrerar snyggt sömlöst stampa-takten-sound och spelglädjen går inte att ta miste på. Ösiga approachen utvecklas ofta till ett hejdlöst groove, extra roande när den doppas i psykedelia. Inte någon gång kantar det, istället finns ett vidunderligt kontrollerat driv.
Att livnära sig på egen musik som exalterar och berör kan ses som ett kaxigt statement, även om engelska texterna inte genomgående uppfattas som feministiska kampsånger. Countrydoftande låt alluderar på tiden de boode i Nashville. Strängbändandet, rytmframställandet och stämsången är högklassigt och Sunniva är enspännande gitarrist vars begåvning får skina i omgångar, hör ibland från henne och Greta pulserande vibrato. Efter långsamt stompiga The Curse från senaste albumet meddelas att ”det var skönt att få den ur kroppen”. En låt med dansant tema leder tanken till Kate Bush full av spralliga upptåg. Häpnar över hejdlöst groove, vackra avsnitt och och en konsert som artar sig till en svindlande uppvisning i perfekt balanserat ljud. I ett par minuter brister de ut i trestämmig sång a cappella, För mig på avstånd låter den flera hundra år gamla sången som en madrigal. Men enligt min källa var det Bellman. Hur som helst ytterligare en konsert som golvade mig, faktiskt från första tonen.
HEDEROSGRUPPEN har det gemensamt med Baskery att jag sett en konsert tidigare och då recenserat. Sedan man bildades 2018 har tre album släppts, varav Ståplats erhöll hela tre priser. Medlemmarna är utöver namngivaren Martin Hederos på flygel och keyboards (möjligen philicorda) Josef Kallerdahl på kontrabas, Konrad Agnas bakom trummorna och de två blåsarna Emil Strandberg och Andreas Sjögren frontar. Den först nämnde på trumpet medan den andre trakterar tenorsax och därutöver basklarinett och sopran. Med ett undantag rör det sig om för mig välkända, i flera fall ofta förekommande meriterade musiker i mitt lyssnande som blivit hyllats. Repertoaren utgörs av kompositioner skrivna av någon ur bandet. Jämfört med spelningen på FOLK i fjol känns musiken mer tillgänglig totalt sett med ett självständigt tonspråk som attraherar. Enligt arrangören har de gjort stilbrott till sitt varumärke där det röjiga mixas med det ömma.
Den infallsrika kvintetten inleder uppfriskande med aviga takter med tajmade utvikningar. Sättet att intrikat eller medryckande färga diverse beat har släktskap med Oddjob, bångstyriga Sun Ra och Don Cherry samt en vibe av Goran Kajfes projekt. I tur och ordning lanseras läckra liveversioner av Luftskepp, Vargvalsen (från Grums) samt It´s A Shane med pregnant intro på bas från kompositören. Vi får veta att rosade gruppen är på sin första festival och de märker att musiken går hem hos mottaglig publik som villigt ställer upp på leverans av avancerad takt. Man får en känsla av att förflyttas kontinuerligt till nya rum, nya världar utforskas. Tassande lyriskt hållet sound ställs mot expressiva infall inom en svängigt vidsynt ram.
Fäster mig vid en utvidgad atypisk ballad vars koncentration av klanger får mig att jubla inombords. Emil Strandberg bidrar med åtskilliga melodier, troligen han som signerat flest. Deras största hit Molnstoden utvecklades till en given publikfavorit, tack vare sin pådrivande ”refräng” förstärkt av vår handklapp. Såväl ensemblespel som solon verkställs på bästa tänkbara vis. Sjögren intar olika positioner på scen medan Strandberg vid ett tillfälle tar sig ut i salongen. I försynt svävande Torp stora flyttblock (formulering knyckt från Harry Martinsson) tas basklarinetten fram och sordin på trumpeten.
Vidare spelas Oreglerade älvar och Mulmen från färska albumet. Här finns en angenäm anknytning till nordiskt vemodig folkmusik. Efter denna avdelning vräks det på med kantigt tungt groove där flera briljerar. Konrad Agnas är här i sitt esse och anför i klämmigt handfast finalnummer sannolikt influerad av Weather Report. Måste betraktas som en kanonspelning!
CINELLI BROTHERS omnämns enbart i några meningar eftersom jag behövde en matpaus. Hörde första tre låtarna och den jambetonade extatiska finalen av en Londonbaserad grupp med rötterna i Italien som jag beskådade på Göteborgs Bluesfestival för ett par år sedan. De föddes ur en gemensam passion för blues från Chicago och Texas och dess autentiska ljudbild med Marshallförstärkare. På Apollons scen finns Marco Cinelli på sång, gitarr och orgel medan brodern Alessandro sköter trummandet. Vidare syns Jorma Gasperi på elbas samt engelsmannen Tom Julian-Jones spelandes gitarr och munspel.
Enligt egen utsago inleder de i romantisk stil för att därpå växla över till swamp rock. Klassikern Polk Salad Annie framförs i ett för snabbt tempo, fast funkar ändå. Det riffas på högtryck med krängigt rullande ackord garnerat med bas-feature. Hinner se en uppiggande duell emellan gitarr och munspel och att det ofta byts instrument. Tredje låtens cover visar sig vara känslosamt böljande Don´t Let Me Down tillskriven John Lennon och känd från Beatles mytomspunna takkonsert. Frontmannen sätter sig vid orgeln. Jag återkommer till den orgiastiskt virtuosa urladdning som utbryter sista minuterna.
Oefterhärmliga CAROLINE AF UGGLAS var sista akt. Att framträdandet i Apollon stavas succé beror på den folkkära artistens intensitet, hennes oberäkneliga mellansnack och de musiker hon hade till sitt förfogande. Hade sett Af Ugglas en gång tidigare på festivalen med ett större manskap på scen plus en gång utomhus i Falkenberg då jag efteråt köpte Nåväl utgiven 2016. Efter att ha lyssnat på cd:n ett par gånger konstaterade jag att körledaren, bildkonstnären, textförfattaren och bluesiga Janis Joplin-uttolkaren tveklöst kommer bäst till sin rätt live.
Och på scen har hon tillgång till sin man Heinz Liljedahl som tagit plats bakom trummorna, basklippan Sven Lindvall och eminenta sologitarristen Staffan Astner. De två sistnämnda storheterna fick jag möjlighet att tacka efteråt och ta bilder med. Astner hade kvällen före lirat på Jazzfestivalen i Umeå. Lindvall och Astner känner varandra från åtskilliga sammanhang, inte minst fusiontrion Bronk som jag gjort mig lycklig ett par gånger på Nef. Haft förmånen att höra herrarna tillsammans eller var för sig i ett antal konserter, blivit lika tillfredsställd vid varje tillfälle. Liljedahl är en habil hantverkare som funkar ypperligt i sin roll.
Astner sätter standarden omgående genom att utvinna riffet och de licks som Nåväl består av vars original blev ett paradnummer för Peter Green och Fleetwood Mac. I mellanrummen sjungs med enorm emfas med en röst vars stämband man fruktar ska spricka. Rytmsektionen är som det brukar heta snortajt när man krämar på i igenkännbara låtar förpackade i innovativa svenska texter utifrån Ugglas universum. Ska sägas att somliga skrivits av Liljedahl.
Den fenomenala bluesanstrukna trion är åtminstone halva behållningen. Sitter ganska långt fram nära ena väggen och med öronproppar i är ljudet både kristallklart och maffigt. Ugglas deklarerar att hon älskar punk och blues när hon tar sig vidare till Jag gör det för min egen skull. Vad beträffar mannen med två gitarrer träder han fram i bluesig helfigur med en för honom sällsam frihet. Efter fina Grusväg där de hämtar andan och männen körar görs En del av mitt hjärta, en av fyra Janis Joplin-förknippade låtar i showen. Utgör med sin återkommande crescendon ett av konsertens krön.
Lindvalls elastiska basgångar bereder vägen och matchar Astners delikata utflykter. I Antingen eller riffas det fräckt och i Konsten att finnas till anför frontande sångerska så påtagligt att crazy extas briserar, Af Ugglas sjunger ut alla härbärgerade omtumlande känslor inombords. Kvinnan som offentligt ventilerar sina diagnoser testar hur långt sladden räcker, vilket framgår av min bild ovan. Genom hennes hängivna beteende och attack i rösten dras vi in i hennes persona. Och melodileverantören och kraftverket till rytmsektion gör mer än bara förtjänstfullt backar upp. I en sekvens uppvisas stor variation då de lattjar runt med takter ´a la dub och reggae. Man tror att det ska bli kaos när låtlistan ifrågasätts, men att dividera om vem som har kontrollen och egentligen bestämmer är nog mest en gimmick.
Samtliga eldar på i suverän stil under Af Ugglas nyckfulla ledning i Gå vidare, hennes cover på Move Over signerad Joplin. (Köpte för övrigt Pearl för cirka femtiotre år sedan.) Covern på Albatross glider stolt fram med vibrato med svenska vingar. Blev förtjust i minimalistiska riffandet och rytmiserande rösten i eggande Jag har katter. Man borde vara van, häpnar ändå över inlevelsen i Gråt älskling och kommentarer som gör männen paffa. Här fanns ett effektfullt eko i mikrofonen. Deras emotionella output nådde en ytterligare en kulmen i den publikfavorit som blev extranummer. Syftar givetvis på Snälla, snälla, ett original av Af Ugglas/ Liljedahl som tävlat i Melodifestivalen och legat på listorna.