Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

debatt

Erik Ullenhag och näringslivet glömmer totalt bort åldersdiskrimineringen

by

Söndag den 1 juli skiner en varm sol över Stockholm – och kanske orkar den lysa upp Gotland också. Där börjar nämligen Almedalsveckan  och först ut är Sverigedemokraterna. Det uppmärksammas Dagens Nyheter genom att ta in en debattartikel av immigrationsminister Erik Ullenhag tillsammans med representanter för näringslivet. De tar upp vilken enorm resurs det är för Sverige att ha en mängd medborgare som är födda i andra länder och därför kan tillföra erfarenhet till arbetsgivare.

Jadå. Ullenhag och näringslivet har rätt i detta.

Men det som är så trist och så typiskt är att ingenstans i debattartikeln nämns åldersdiskrimineringen.
Debattförfattarna tar bara upp att människor från andra länder behövs i arbetlivet och att unga måste släppas in i arbetslivet.

Att människor som fyllt 45 år och ännu mer de som fyllt 50 år och som blir arbetslösa – de är chanslösa i det svenska arbetslivet. Varför ser näringslivet och Ullenhag inte det problemet? Det är inte bara ett problem för varenda människa som drabbas av detta. Det är också en gigantisk sjukdom i vårt samhälle idag att människor ratas när de blivit medelålders.

Varför ser de inte detta problem eller struntar de i det? Kanske är det så att för dem är det ingen problem. Den välbeställde klarar sig ju alltid. Näringslivets makthavare får ju alltid jobb även om de fyllt 65, om de vill. Likaså i Erik Ullenhags kretsar, förmodligen. Han kommer ju från en välbeställd bakgrund och där tar de hand om varandra. Men den som kommer från arbetsklassbakgrund är dörrarna stängda om han/hon/hen blir arbetslös efter 45 års ålder.

I debattartikeln skriver Ullenhag med flera bland annat:
Sverige har en tradition av att vara ett öppet, tolerant och dynamiskt land. Vår öppenhet har bidragit till ett välmående samhälle med hög tillit människor emellan och har varit en viktig orsak till den ekonomiska tillväxt som har byggt vårt välfärdssamhälle. Öppenheten har också gjort att Sverige blivit ett framgångsrikt exportland. Genom historien har människor kommit från andra länder för att arbeta i vårt land. Alla dessa människor har på olika sätt berikat Sverige och svenska företag har genom historien varit beroende av denna arbetskraft.

Öppet och tolerant? Nej inte gentemot människor som fyllt 50 och som blivit arbetslösa.

Människor som har många års arbetslivserfarenhet och livserfarenhet kan faktiskt tillföra kompetens till en arbetsplats. Den som varit med några år kan ofta sätta in saker i ett sammanhang på ett annat sätt och kan också ha blivit mindre meningslöst prestigejagande.

Men istället sorteras ansökningar från den som fyllt 45 och uppåt bort direkt när de söker jobb. Det är nog näringslivets makthavare väl medvetna om.

Erik Ullenhag med medskribenter rekommenderas att genast införskaffa och läsa Bodil Jönssons bok ”När horisonten flyttar sig”, en bok som avslöjar samhällets åldersdiskriminering.

I bräschen för ålderdiskrimineringen går för övrigt svenska medieföretag. Där sorteras människor bort redan när de fyllt 40, såvida de inte har goda kontakter med redaktionsledningen och kan få chefsjobb. Annars sorteras de bort till och med som sommarvikarier. Därför är det så klart helt tyst om ålderdiskrimineringen i svenska medier.

För övrigt noterar jag att det politiska läget är väldigt intressant. Aftonbladet berättar med anledning av den senaste väljarundersökningen av United Minds:
I Aftonbladet/United Minds ligger Kristdemokraterna under riksdagens fyraprocentsspärr för fjärde månaden i rad. Enligt fem av sju mätningar i år skulle partiet åka ur riksdagen.
Även i Statistiska centralbyråns stora undersökningar med över 5 000 svarande ligger Kristdemokraterna under riksdagsspärren. I de två senaste mätningarna, i december och juni, låg partiet under fyra procent.

Jag noterar också att det finns en onlinespel som går ut på att döda SD-ledaren Jimmie Åkesson för att kunna rädda invandrare. Aftonbladet:
Det krävs bara några musklick för att nå sajten. Där ligger ett spel som går ut på att skjuta ihjäl Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, för att rädda invandrare. Ju fler gånger spelaren träffar rätt så ökar poängen medan blodet sprutar på skärmen.

Det känns obehagligt att sådant accepteras när det gäller ett parti som SD. Det skulle bli ramaskri om någon annan partiledare utsattes för det. Sedan kan man tycka vad man vill om Sverigedemokraterna men de behandlas tydligt och klart inte som andra partipoltiker. Det är obehagligt att det är så, att människor inte har lika värde.

Apropå Almedalen. här är några bloggare som är på väg dit och som är intressant att följa:
Peter Högberg och Peter på Röda berget och Martin Moberg.

Relaterat:
Aftonbladet och Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2 och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Karin Linder om Kulturarvslyftet: Regeringen förlorar sig i orimliga siffermål

by

Känslan av att få rätt kan ibland vara tillfreds- ställande men lika ofta enbart ledsam. När det gäller regeringens stora satsning på Kulturarvslyf- tet i budgetpropositionen 2011 har de flesta av de problem DIK förutspådde slagit in.

Med höstproppen presenterade Lena Adelsohn- Liljeroth Kulturarvslyftet som en stor satsning för kulturen. Kulturministern var stolt och nöjd över att 800 miljoner skulle lyfta kulturarvssektorn och menade att det var fullt rimligt att redan år 2012 sysselsätta 1 200 personer.
Vi var ganska många som inte gjorde den be- dömningen och inte heller jublade.
Mycket enkelt uttryckt beror det på att Kultur- arvslyftet inte är en satsning på kulturen utan ett sätt för regeringen att sysselsätta människor med funktionshinder och som inte arbetat under de senaste åren. Det är en hedervärd ambition som det finns anledning att vara stolt över. Men reger- ingen slarvar med grunden för den stoltheten och förlorar sig i orimliga siffermål på allt för kort tid. Man tappar den mänskliga aspekten i Kulturarvs- lyftet i ivern att hyfsa siffror för arbetsmarknads- departementet.
Museer och arkiv har en lång erfarenhet av kortvariga satsningar med arbetsmarknadsme- del. De flesta institutioner arbetar projektbaserat, det finns alltid mer som behöver göras och fler föremål eller arkivalier som behöver tas om hand. Kort ansökningstid för att få projektstöd är egent- ligen inget problem för institutionerna. Det flesta chefer har alltför många förslag i sina byrålådor. Detta vet kulturminstern, ja praktiskt taget alla de senaste kulturministrarna har vetat det, och därför är det tacksamt att sätta in arbetsmark- nadsåtgärder för just kulturarvet. Det går fort att få igång projekt. Regeringen verkar handlings- kraftig, arbetslösheten sjunker och vi räddar lite kulturarv på kuppen.
Men den här gången ser det ut att gå trögt. Det beror troligen på faktorer som omständlig ansökningsprocedur, osäker finansiering, tidsbrist med mera, allt det som vi varnade för. Men det beror också på att chefer för museer och arkiv har som uppgift att styra sina verksamheter. Ett jobb som kräver längre planering än ett år och bättre framförhållning vad gäller kompetens och budget än vad kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder kan erbjuda. Tar man sitt chefsjobb på allvar är verk- samheten i fokus.
Det siktet borde även kulturministern ta.

Handelsminister Ewa Björling har tagit fram en strategi för kulturella och kreativa näringar där kommunikation ingår som en av hörnstenar- na. Hon har som mål att öka exporten av kreativa näringar med 50 procent under fem år och satsar 50 miljoner kronor per år för att nå dit. Dessutom lovar hon en årligt återkommande vecka med fokus på kommunikation.

Det är utmärkt med en kommunikationsvecka. I Sverige omsätter branschen 35 miljarder per år. Vi har hög kompetens inom alla former av kom- munikation och potentialen för att öka exporten inom branschen är hög. Samtidigt måste en vecka som satsar på att lyfta fram kommunikation inkludera alla insatser som räknas in i begrep- pet. Myndigheters kommunikationsansvar är lika viktigt som säljande insatser.
En regering som satsar på kommunikation som exportvara måste se till att medborgarnas integritet och informationskompetens värnas. Där borde Sveriges urgamla offentlighetsprincip lyftas fram och sättas under lupp. Tanken bakom of- fentlighetsprincipen är att skapa god grogrund för demokrati och granskning av makten. Även till detta behövs kommunikationskompetens.

 

 

Karin Linder är förbundsordförande för DIK –- akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder? Läs den här.

Tidigare gästinlägg av Karin Linder:
Lagen om datalagring – ett stort misslyckande
E-boken är pinsamt underutnyttjad
Karin Linder, ordförande i DIK: Krångliga regler hindrar publicering

Mer om kulturarvslyftet i Kulturbloggen.

 

Här har vi på Kulturbloggen skrivit tidgare om Kulturarvet.

Röda Berget har också skrivit om vilket fiasko kulturarvslyftet är liksom Martin Moberg och Annika Högberg och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Teaterkritikernas världskongress: Teatern är hotad

by

Mina anteckningar efter de första samtalsdagarna på IATCs årliga kongress för teaterkritiker handlar mycket om försöket att ringa in begreppet ”Theater Beyond the Theater”. På pappret är Korea inringat, för att en talare därifrån säger att den ursprungliga teatern i Korea var just teater bortom teatern, uppförd på torg, i tempel och palats.

Så vandrar tankarna till Europa, där mycket teater spelades i kyrkorummet under ett par århundraden, innan det fanns bänkar att sitta på. Man vandrade mellan skådespel som gestaltade olika delar av Bibeln, och förstod kanske mer av vad prästen yrade om sen.

Teatern är hotad, låter det från många håll. Budgetar skärs ner, med konstnärliga förluster som följd – förkortade repetitionstider och färre föreställningar. I all tragik söker man sig nya vägar, och flörtar hämningslöst med andra konstformer (läs populärkultur), i hopp om att träffa guldådran och … Ja, vad är det man hoppas på? Att hitta tillbaka till en ”renare” och mindre kommersialiserad teater? Behövs det? Finns det något egenvärde i den klassiska teatern, eller har den överlevt sig själv?

Teatern bortom teatern tycks också i vissa talares handling kunna handla om så radikala grepp som att ha spelplatsen omringad av publiken. I det läget ringer orden från IATCs ordförande Yun-Cheol Kim i mina öron: kanske borde det handla mer om kritik bortom kritiken.

Hur förnyar vi teaterkritiken? Utan att ge vika för kommersialisering (det vill säga skriva i syfte att påverka vår läsare enligt vår uppdragsgivares önskemål) eller anti-intellektualisering (att bara rapportera vad vi sett utan att reflektera eller sätta det i ett sammanhang)? Kan vi det? Ska vi vara öppna för sponsring? Varför är näringslivets inblandning så känslig, när gränsen mellan kritikern och teatern är, i bästa fall, vag? Vad tycker du? Skulle du vara beredd att t.ex. betala för att läsa teaterkritik?

I min värld handlar begreppet Teater bortom Teatern inte så mycket om byggnader eller spelstilar. Det finns och har alltid funnits ett brett utbud av praktiker att tillgå; oavsett om man önskar två skådespelare varav en är en snart död hummer och spelplatsen en centralstation i en stor stad; eller om man vill ha Shakespeare på en nationalscen med firade skådespelare. Nej, begreppet handlar istället om hur vi angriper ämnet för teatern. Dan Rubin, teaterkritiker från Kanada, skrev för nästa 15 år sedan, att det pågår en utsuddning mellan teatern och andra konstformer, så väl som mellan teatern och livet självt.

Text: Johan Ranstam

 

 

Tidigare rapporter:

På väg till fem dagars gnäll om teaterkritikens usla förutsättningar?

Rapport 2 från fem dagars konferens om teaterkritiken och dess roll i samhället

Rapport 3 från IATCs årliga kongress för teaterkritiker

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Socialdemokraterna i Stockholm: Vi stöder förslaget om nytt operahus vid Masthamnen

by

Det kungliga operahuset i Stockholm stod färdigt 1898. Vid invigningen var det ett av Europas vackraste och mest funktionella operahus, ”State of the art”. Men tiden har hunnit ikapp den gamla 1800-talsbyggnaden och idag är den föråldrad, för liten och för oflexibel. Detta konstaterades redan 2007 i en utredning som gjordes på Regeringens uppdrag.

Sedan rapporten las fram på Regeringens bord har fem år passerat och det gamla omoderna operahuset repareras nu för att hålla i tjugo år till.
Ett nytt operahus kostar mycket pengar. 3-4 miljarder kronor är en fullt tänkbar kostnad. Men det är både ekonomiskt och konstnärligt försvarbart att bygga ett nytt väl fungerande hus. Det skulle bli mer opera för pengarna med en smidigare infrastruktur.

Ett nytt operahus skulle stimulera kulturlivet i Stockholm och locka nya grupper av publik, samtidigt som en fungerande verksamhet skulle få ändamålsenliga och moderna lokaler att fortsätta sin verksamhet i. Den gamla operan kostar mycket i drift och underhåll och riskerar att bli ett framtida operamuseum istället för en kulturell högborg.

I omgångar har olika förslag diskuterats om var ett ny operahus i Stockholm skulle kunna placeras.
Det är angeläget att Stockholms stad hjälper till och driver mark- och fastighetsfrågan för hur en ny opera skall infogas i miljö- och stadsbilden. Stockholms stads del i ansvaret för att operafrågan får en lösning är betydande.

En vision/tänkbar plats är en nationalscen placerad vid Stockholms inlopp. Ett förslag finns framtaget av projektgruppen Masthamnsoperan om en tänkbar placering av ett nytt operahus i Stockholm i östra änden av Masthamnen invid Danvikskanalen.

En byggnad som skapats med kunnigt operafolk och som byggts inifrån och ut. Tekniken och variationsmöjligheterna har fått bilda stomme för exteriören av byggnaden och därav har en ganska kantig men vacker byggnad vuxit fram. Scen och loger öppnas både utåt och inåt. 1.200 sittande gäster inomhus och 3.000 gäster utomhus i en stor amfiteater som sprängs in i berget ovanför Masthamnen.
Läget skulle skapa en intressant infart till Stockholm och skulle öppna Stockholms kulturliv i en ny riktning.

Frågan om en ny nationalscen för opera är i första hand ett statligt åtagande. Men precis som regeringens utredare skriver i sin rapport är ett samarbete med Stockholms stad nödvändigt för att hitta em lämplig lokalisering.

Vi Socialdemokrater uppmanar den styrande majoriteten i staden att visa handlingskraft i denna mycket angelägna fråga.
Vi vill att en parlamentariskt tillsatt utredning ges i uppdrag att undersöka möjligheterna att reservera tomtmarken vid Masthamnens östra del för nytt operahus i Stockholm.

Tomas Rudin Borgarråd och Anna-Greta Leijon
Socialdemokraterna i Stockholm

Relaterat:
Debattartikel i DN och Tomas Rudins blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är burka och slöja bra för kvinnors jämställdhet och frihet?

by

I krig såväl som i inbördeskrig är det alltid kvinnor och civilbefolkningen som är de största offren.
Kvinnors frihet beskärs alltid när män krigar. Jag har precis ett filmen ”Rachida” som visar på Göteborgs fimfestival.

Bara mardrömmarna är gratis i Algeriet, konstaterar Rachida, en ung lärarinna som trakasseras av fundamentalister för sin vägran att bära huvudduk. En dag vägrar hon också att bära terroristernas bomb till sin skola och blir skjuten på fläcken. Hon överlever, men upplevelsen traumatiserar henne så till den grad att hon tvingas leva i inre exil i sitt eget land. In i det längsta har hon stått emot provokationerna och hoten som riktas mot henne, men tvingas till slut fly till en by i bergen.
…
Rachida är en modig debutfilm som ger en osminkad bild av ett samtida Algeriet där varje tendens till modernisering utlöser konvulsioner.

Det var en stark film (recension kommer i Kulturbloggen senare) och den kändes extra aktuell när jag i morse läste juristen och författaren Jesús Alcalás debattartikel om Skolverkets riktlinjer när det gäller slöjor, burka och andra huvudbonader.

En av de svåra frågorna i samhället idag är frågan om slöjor, burka och andra huvudbonader som kvinnor inom vissa delar av islam är påbjudna att bära. Några europeiska länder har stiftat lagar som gör att män (oftast är det ju faktiskt män) som tvingar en kvinna att bära sådana huvudbonader får böter. I Sverige har Skolverket tagit fram riktlinjer för hur skolor ska hantera situationer när en del av eleverna bär huvudbonader som döljer deras ansikte. Skolverket har intagit en riktigt feg ståndpunkt och skyfflat över beslutet i varje enskilt fall till läraren.

Jesús Alcalá skriver:

Mycket förtigs i Skolverkets nya riktlinjer för burka och niqab i skolan. Verket ignorerar bland annat Europarådet som säger att ”religionsfriheten inte får accepteras som ursäkt för kränkningar av kvinnans rättigheter”. Att vara emot ett förbud för heltäckande slöja i skolan har ofta sin grund i rädslan för rasism. Men skolan är folkrätts- och grundlagsskyldig att verka för jämställdhet. Frågan är alldeles för viktig för att Skolverket ska få sista ordet. Ansvaret är riksdagens.
…

Bristerna i Skolverkets analys är påtagliga. Argumenten är få och torftiga. Mycket förtigs och hoppas över. Inga principiella resonemang förs.

Jesús Alcalá påpekar att i flera fall när kvinnor bär döljande huvudbonader i klassrum har det samtidigt inneburit begränsning av andra elevers och lärares frihet.

Det är konstigt att den här debatten blivit så infekterad. Den som tycker det är fel att kvinnor tvingas bära sådana huvudbonader blir lätt stämplad som rasist.

Tänk om det kom en lag i Sverige som sade att alla kvinnor måste bära huvudbonader som begränsar kvinnors möjlighet att delta i en del aktiviteter, som att vara i en simhall och simma samtidigt som det finns män i samma lokal, eller utöva en sport där det inte fungerar att ha ansiktet dolt. Då skulle det bli ramaskri. Men när en mindre grupp kvinnor av en del religiösa ledare pådyvlas tron att gud skulle bli arg om de visade sitt ansikte, då accepterar vi detta förtryck av dessa kvinnor. Varför? För att inte vara rasister?

Jesús Alcalá skriver:

Och ansiktet är inte vilken kroppsdel som helst. Ansiktet visar vår identitet, ja mer än så – i ansiktet uttrycks vår glädje, vår sorg, vår tvekan, vår avsky. Kort sagt våra reaktioner och sinnesstämningar. Just detta är väl vad det ytterst handlar om.

Ska vi eller ska vi inte motverka sedvänjor som avpersonifierar människor och hindrar oss från att möta varandra som enskilda individer? Öppet. Ansikte mot ansikte.

Det här är så infekterat. Varför?
Det finns säkert kvinnor som har en stark tro på islam och tolkar tron som att deras gud vill att de ska dölja sitt ansikte och sin kropp. Jag menar att de har den tron själva, utan att någon man sagt det till dem.
Om en sådan kvinna inte får gå en utbildning – ja då blir det svårt om hon inte får bära sin huvudbonad.

Fast å andra sidan: är det verkligen så att en gud skulle straffa en kvinna som visar sitt ansikte?

Filmen ”Rachida” skildrar hur svårt det är för kvinnor som lever i fundamentalistiska omgivningar att leva ett fritt och jämställt liv. Om vi måste välja mellan att kvinnor går i burka eller att de får leva jämställt, då vet jag ju vilket som är mitt val.

Kan någon säga mig ärligt: kommer reglerna om att kvinnor ska dölja sitt ansikte från kvinnor ursprungligen, är det en regel som är till för att öka kvinnors jämställdhet?
Vad är viktigast i vårt samhälle: att kvinnor bär burka och liknande huvudbonader eller att vi har ett jämställt samhälle? Går det att förena?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,