digitaliseringen

Känslan av att få rätt kan ibland vara tillfreds- ställande men lika ofta enbart ledsam. När det gäller regeringens stora satsning på Kulturarvslyf- tet i budgetpropositionen 2011 har de flesta av de problem DIK förutspådde slagit in.

Med höstproppen presenterade Lena Adelsohn- Liljeroth Kulturarvslyftet som en stor satsning för kulturen. Kulturministern var stolt och nöjd över att 800 miljoner skulle lyfta kulturarvssektorn och menade att det var fullt rimligt att redan år 2012 sysselsätta 1 200 personer.
Vi var ganska många som inte gjorde den be- dömningen och inte heller jublade.
Mycket enkelt uttryckt beror det på att Kultur- arvslyftet inte är en satsning på kulturen utan ett sätt för regeringen att sysselsätta människor med funktionshinder och som inte arbetat under de senaste åren. Det är en hedervärd ambition som det finns anledning att vara stolt över. Men reger- ingen slarvar med grunden för den stoltheten och förlorar sig i orimliga siffermål på allt för kort tid. Man tappar den mänskliga aspekten i Kulturarvs- lyftet i ivern att hyfsa siffror för arbetsmarknads- departementet.
Museer och arkiv har en lång erfarenhet av kortvariga satsningar med arbetsmarknadsme- del. De flesta institutioner arbetar projektbaserat, det finns alltid mer som behöver göras och fler föremål eller arkivalier som behöver tas om hand. Kort ansökningstid för att få projektstöd är egent- ligen inget problem för institutionerna. Det flesta chefer har alltför många förslag i sina byrålådor. Detta vet kulturminstern, ja praktiskt taget alla de senaste kulturministrarna har vetat det, och därför är det tacksamt att sätta in arbetsmark- nadsåtgärder för just kulturarvet. Det går fort att få igång projekt. Regeringen verkar handlings- kraftig, arbetslösheten sjunker och vi räddar lite kulturarv på kuppen.
Men den här gången ser det ut att gå trögt. Det beror troligen på faktorer som omständlig ansökningsprocedur, osäker finansiering, tidsbrist med mera, allt det som vi varnade för. Men det beror också på att chefer för museer och arkiv har som uppgift att styra sina verksamheter. Ett jobb som kräver längre planering än ett år och bättre framförhållning vad gäller kompetens och budget än vad kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder kan erbjuda. Tar man sitt chefsjobb på allvar är verk- samheten i fokus.
Det siktet borde även kulturministern ta.

Handelsminister Ewa Björling har tagit fram en strategi för kulturella och kreativa näringar där kommunikation ingår som en av hörnstenar- na. Hon har som mål att öka exporten av kreativa näringar med 50 procent under fem år och satsar 50 miljoner kronor per år för att nå dit. Dessutom lovar hon en årligt återkommande vecka med fokus på kommunikation.

Det är utmärkt med en kommunikationsvecka. I Sverige omsätter branschen 35 miljarder per år. Vi har hög kompetens inom alla former av kom- munikation och potentialen för att öka exporten inom branschen är hög. Samtidigt måste en vecka som satsar på att lyfta fram kommunikation inkludera alla insatser som räknas in i begrep- pet. Myndigheters kommunikationsansvar är lika viktigt som säljande insatser.
En regering som satsar på kommunikation som exportvara måste se till att medborgarnas integritet och informationskompetens värnas. Där borde Sveriges urgamla offentlighetsprincip lyftas fram och sättas under lupp. Tanken bakom of- fentlighetsprincipen är att skapa god grogrund för demokrati och granskning av makten. Även till detta behövs kommunikationskompetens.

Karin Linder är förbundsordförande för DIK - akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.