Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturarvslyftet

Karin Linder om Kulturarvslyftet: Regeringen förlorar sig i orimliga siffermål

by

Känslan av att få rätt kan ibland vara tillfreds- ställande men lika ofta enbart ledsam. När det gäller regeringens stora satsning på Kulturarvslyf- tet i budgetpropositionen 2011 har de flesta av de problem DIK förutspådde slagit in.

Med höstproppen presenterade Lena Adelsohn- Liljeroth Kulturarvslyftet som en stor satsning för kulturen. Kulturministern var stolt och nöjd över att 800 miljoner skulle lyfta kulturarvssektorn och menade att det var fullt rimligt att redan år 2012 sysselsätta 1 200 personer.
Vi var ganska många som inte gjorde den be- dömningen och inte heller jublade.
Mycket enkelt uttryckt beror det på att Kultur- arvslyftet inte är en satsning på kulturen utan ett sätt för regeringen att sysselsätta människor med funktionshinder och som inte arbetat under de senaste åren. Det är en hedervärd ambition som det finns anledning att vara stolt över. Men reger- ingen slarvar med grunden för den stoltheten och förlorar sig i orimliga siffermål på allt för kort tid. Man tappar den mänskliga aspekten i Kulturarvs- lyftet i ivern att hyfsa siffror för arbetsmarknads- departementet.
Museer och arkiv har en lång erfarenhet av kortvariga satsningar med arbetsmarknadsme- del. De flesta institutioner arbetar projektbaserat, det finns alltid mer som behöver göras och fler föremål eller arkivalier som behöver tas om hand. Kort ansökningstid för att få projektstöd är egent- ligen inget problem för institutionerna. Det flesta chefer har alltför många förslag i sina byrålådor. Detta vet kulturminstern, ja praktiskt taget alla de senaste kulturministrarna har vetat det, och därför är det tacksamt att sätta in arbetsmark- nadsåtgärder för just kulturarvet. Det går fort att få igång projekt. Regeringen verkar handlings- kraftig, arbetslösheten sjunker och vi räddar lite kulturarv på kuppen.
Men den här gången ser det ut att gå trögt. Det beror troligen på faktorer som omständlig ansökningsprocedur, osäker finansiering, tidsbrist med mera, allt det som vi varnade för. Men det beror också på att chefer för museer och arkiv har som uppgift att styra sina verksamheter. Ett jobb som kräver längre planering än ett år och bättre framförhållning vad gäller kompetens och budget än vad kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder kan erbjuda. Tar man sitt chefsjobb på allvar är verk- samheten i fokus.
Det siktet borde även kulturministern ta.

Handelsminister Ewa Björling har tagit fram en strategi för kulturella och kreativa näringar där kommunikation ingår som en av hörnstenar- na. Hon har som mål att öka exporten av kreativa näringar med 50 procent under fem år och satsar 50 miljoner kronor per år för att nå dit. Dessutom lovar hon en årligt återkommande vecka med fokus på kommunikation.

Det är utmärkt med en kommunikationsvecka. I Sverige omsätter branschen 35 miljarder per år. Vi har hög kompetens inom alla former av kom- munikation och potentialen för att öka exporten inom branschen är hög. Samtidigt måste en vecka som satsar på att lyfta fram kommunikation inkludera alla insatser som räknas in i begrep- pet. Myndigheters kommunikationsansvar är lika viktigt som säljande insatser.
En regering som satsar på kommunikation som exportvara måste se till att medborgarnas integritet och informationskompetens värnas. Där borde Sveriges urgamla offentlighetsprincip lyftas fram och sättas under lupp. Tanken bakom of- fentlighetsprincipen är att skapa god grogrund för demokrati och granskning av makten. Även till detta behövs kommunikationskompetens.

 

 

Karin Linder är förbundsordförande för DIK –- akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder? Läs den här.

Tidigare gästinlägg av Karin Linder:
Lagen om datalagring – ett stort misslyckande
E-boken är pinsamt underutnyttjad
Karin Linder, ordförande i DIK: Krångliga regler hindrar publicering

Mer om kulturarvslyftet i Kulturbloggen.

 

Här har vi på Kulturbloggen skrivit tidgare om Kulturarvet.

Röda Berget har också skrivit om vilket fiasko kulturarvslyftet är liksom Martin Moberg och Annika Högberg och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Digitaliseringen av kulturarvet – ett kulturprojekt eller arbetsmarknadsfråga? Positivt eller negativt?

by

Digitaliseringen av kulturarvet har varit en fråga som fackförbundet DIK, akademikerfacket för kultur och kommunikation, har drivit länge. Nu förverkligas detta, eller åtminstone i viss mån, i Kulturarvslyftet. Regeringen har beslutat att 800 miljoner kronor ska användas under tre år för att digitalisera kulturarvet. Knappt två tredjedelar av detta ska användas för att människor med funktionsnedsättningar som varit arbetslösa under lång tid ska få arbete. 270 miljoner kronor ska användas för att avlöna och utbilda handläggare till digitaliseringen. 4.400 personer ska få sysselsättning under dessa tre år. Handläggartjänsterna ska ge jobb för utbildade kulturarbetare, i vissa fall kan det ge jobb åt arbetslösa kulturarbetare, i andra fall kan redan anställda få uppdraget och då blir deras tjänster lediga för andra under tiden.

– Det är bra att arbetsmarknadspengar förs över till kulturdepartementet. Det hade varit ännu bättre om denna överföring gjorts permanent, säger Karin Linder, ordförande i DIK, Akademikerfacket för kultur och kommunikation.

Riksdagen klubbade igenom beslutet om budgeten i början av december. Förordningen till Riksantikvarieämbetet, som ska ansvara för handledar-delen ska det tas beslut om i mitten av december. Efter årsskiftet ska Riksantikvarieämbetets ansvar starta.

En del kritik har framförts mot projektet, bland annat har röster hörts som uttryckt tankar som:
– Hur kan någon säga att det är ett bra förslag att de som är mest utsatta ska göra ett kvalificerat arbete för lägst betalt.

De långtidssjuka som får dessa arbeten ska få ersättning enligt lönebidrag, vilket betyder 16.700 före skatt. En del av det arbete som ska utföras i samband med att ta vara på kulturarvet är kanske inte det mest kvalificerade: det kan handla om att rensa bort sly kring hembygdsgårdar och att föra över bilder, som kan vara ett ganska mekaniskt arbete. Men ersättningen är ändå väldigt låg, efter skatt blir det cirka 10.000 kronor. Vem kan försörja en familj och betala hyra med den lönen?

Å andra sidan har de som kan få dessa arbeten varit arbetslösa i många år och är vana vid ännu lägre inkomst. Att människor med funktionsnedsättning kan få chans att få in en fot på arbetsmarknaden är ju bra. Ja, projektet är till stor del ett arbetsmarknadsprojekt.

Karin Linder tror att det kommer att ta tid innan projektet fått fart.
– Väldigt många människor ska anställas. Det kommer att ta tid föratt gå igenom förutsättningarna. Sedan ska arbetsförmedlingarna hitta människor som kan och vill söka jobben.

Karin Linder berättar att DIK gjorde en enkät som visar att det är få kulturinstitutioner som vågat planera för kulturarvslyftet. Det är för många osäkra faktorer. De vet inte hur mycket de själva måste skjuta till, exempelvis. Det kommer att behövas datorer, lokalhyra till lokaler och kanske vill de skjuta till för att lönen ska bli bättre.

Att projektet har en tydlig arbetsmarknadsprofil är uppenbart. Men det är samtidigt en kultursatsning – och det är viktigt att detta görs genomtänkt, menar Karin Linder:
– Det är viktigt att regeringen säger att det är kultursatsning, då måste man ha formulerade kulturpolitiska mål som sedan går att utvärdera. Det ska vara möjligt att jämföra och att genomföra,

Karin Linder hoppas också att projektet görs med Open Source och öppna API:er till så stor del som det är möjligt. Det får inte bli så att en institution digitaliserar innehåll i en slags databas och en annan gör det på ett helt annat sätt.

Relaterade artiklar:
Sveriges Radio
Artikel hos DIK

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,