DIK

Karin Linder om Kulturarvslyftet: Regeringen förlorar sig i orimliga siffermål

19 juni, 2012 by Gästskribenter

Känslan av att få rätt kan ibland vara tillfreds- ställande men lika ofta enbart ledsam. När det gäller regeringens stora satsning på Kulturarvslyf- tet i budgetpropositionen 2011 har de flesta av de problem DIK förutspådde slagit in.

Med höstproppen presenterade Lena Adelsohn- Liljeroth Kulturarvslyftet som en stor satsning för kulturen. Kulturministern var stolt och nöjd över att 800 miljoner skulle lyfta kulturarvssektorn och menade att det var fullt rimligt att redan år 2012 sysselsätta 1 200 personer.
Vi var ganska många som inte gjorde den be- dömningen och inte heller jublade.
Mycket enkelt uttryckt beror det på att Kultur- arvslyftet inte är en satsning på kulturen utan ett sätt för regeringen att sysselsätta människor med funktionshinder och som inte arbetat under de senaste åren. Det är en hedervärd ambition som det finns anledning att vara stolt över. Men reger- ingen slarvar med grunden för den stoltheten och förlorar sig i orimliga siffermål på allt för kort tid. Man tappar den mänskliga aspekten i Kulturarvs- lyftet i ivern att hyfsa siffror för arbetsmarknads- departementet.
Museer och arkiv har en lång erfarenhet av kortvariga satsningar med arbetsmarknadsme- del. De flesta institutioner arbetar projektbaserat, det finns alltid mer som behöver göras och fler föremål eller arkivalier som behöver tas om hand. Kort ansökningstid för att få projektstöd är egent- ligen inget problem för institutionerna. Det flesta chefer har alltför många förslag i sina byrålådor. Detta vet kulturminstern, ja praktiskt taget alla de senaste kulturministrarna har vetat det, och därför är det tacksamt att sätta in arbetsmark- nadsåtgärder för just kulturarvet. Det går fort att få igång projekt. Regeringen verkar handlings- kraftig, arbetslösheten sjunker och vi räddar lite kulturarv på kuppen.
Men den här gången ser det ut att gå trögt. Det beror troligen på faktorer som omständlig ansökningsprocedur, osäker finansiering, tidsbrist med mera, allt det som vi varnade för. Men det beror också på att chefer för museer och arkiv har som uppgift att styra sina verksamheter. Ett jobb som kräver längre planering än ett år och bättre framförhållning vad gäller kompetens och budget än vad kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder kan erbjuda. Tar man sitt chefsjobb på allvar är verk- samheten i fokus.
Det siktet borde även kulturministern ta.

Handelsminister Ewa Björling har tagit fram en strategi för kulturella och kreativa näringar där kommunikation ingår som en av hörnstenar- na. Hon har som mål att öka exporten av kreativa näringar med 50 procent under fem år och satsar 50 miljoner kronor per år för att nå dit. Dessutom lovar hon en årligt återkommande vecka med fokus på kommunikation.

Det är utmärkt med en kommunikationsvecka. I Sverige omsätter branschen 35 miljarder per år. Vi har hög kompetens inom alla former av kom- munikation och potentialen för att öka exporten inom branschen är hög. Samtidigt måste en vecka som satsar på att lyfta fram kommunikation inkludera alla insatser som räknas in i begrep- pet. Myndigheters kommunikationsansvar är lika viktigt som säljande insatser.
En regering som satsar på kommunikation som exportvara måste se till att medborgarnas integritet och informationskompetens värnas. Där borde Sveriges urgamla offentlighetsprincip lyftas fram och sättas under lupp. Tanken bakom of- fentlighetsprincipen är att skapa god grogrund för demokrati och granskning av makten. Även till detta behövs kommunikationskompetens.

Karin Linder är förbundsordförande för DIK - akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder? Läs den här.

Tidigare gästinlägg av Karin Linder:
Lagen om datalagring – ett stort misslyckande
E-boken är pinsamt underutnyttjad
Karin Linder, ordförande i DIK: Krångliga regler hindrar publicering

Mer om kulturarvslyftet i Kulturbloggen.

Här har vi på Kulturbloggen skrivit tidgare om Kulturarvet.

Röda Berget har också skrivit om vilket fiasko kulturarvslyftet är liksom Martin Moberg och Annika Högberg och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om kulturarvslyftet, kulturpolitik, samhälle, arbetsmarknad, jobb, kultur

Läs även andra bloggares åsikter om kulturarvslyftet, kulturpolitik, digitaliseringen, DIK, Karin Linder, debatt, samhälle, arbetsmarknad

Karin Linder, ordförande i DIK: Lagen om datalagring – ett stort misslyckande

29 mars, 2012 by Gästskribenter

Hej välkommen! Det är ju du som bor granne med Berit!
När jag steg av flyget i Växjö hälsade flyg- värdinnan personligt på alla som gick ned för trappan. Jag reagerade med två motstridiga känslor – åh så trevligt och – jösses vilken kontroll. Om hon vet var passagerarna bor vad vet hon då mer?

Jag är en offentlig person och mitt jobb är att synas. Jag vill att DIK:s medlemmar ska veta vem jag är. Men jag vill inte att all kom- munikation jag har med medlemmar, personal, barn eller politiker via bredband lagras i sex månader utifall att jag möjligen skulle kunna vara en skummis. Datalagringsdirektivet, som riksdagen beslutade om i slutet av mars, kräver att bredbandsbolagen arkiverar all data och telefonitrafik i sex månader. Informationen ska kunna användas om det föreligger misstanke om brott.

Tyvärr tror jag att bara ordet datalagringsdi- rektivet är tillräckligt för att många ska strunta i att sätta sig in i vad det handlar om. Resteran- de är så väl insatta att de fixar en legal lösning som kringgår den nya lagen. Faktum kvarstår – datalagringsdirektivet angår alla. Jag har åkt paternosterhiss i Stasiarkiven i Berlin. En på ytan en oförarglig arkivinstitu- tion med arkitektoniska putslustigheter. Hyl- lorna är fulla av fina buntar av arkivalier med perfekta arkivknutar. Innehållet är desto mer skrämmande. Rapport efter rapport av grannar som spionerade på grannar, pojkvänner som rapporterade om flickvänners liv, lärare som spanade på elever. En verksamhet byggd på rädsla och kontrollbehov och där gränsen för behovet efter mer information om någon hela tiden blev större.

I dag, liksom då, är information hårdvaluta och vi kan fortfarande styras av rädsla.
Det faktum att vi lagrar information kanske i förlängningen förhindrar vissa kriminella handlingar men skapar samtidigt ett oändligt antal nya problem som måste lösas. Ett av dem är den makt vi ger bredbandsbolagen över vår egen vardag. Kan bredbandsbolagen arkivera informationen så att de garanterar individens integritet och säkerhet?

Det ingår i DIK:s medlemmars kärnkompe- tenser att verka för yttrandefrihet. Vad händer med yttrandefriheten i ett samhälle som över- vakar och sparar samtal människor emellan?
I dag kan vi inte längre se verkligheten som en linjär utveckling där vi kan påverka utfallet med lagstiftning eller med ändrad färdriktning.

Vi måste se verkligheten ur ett oändligt antal perspektiv. Där vi tidigare styrde utvecklingen genom kontrollerande handlingar och problem- lösningar med ett eller möjligtvis två alternativ, har vi i dag ett oöverskådligt antal lösningar som tillsammans skapar en komplexitet. Räcker det då att anta att en lag stoppar brott och ter- rorism och att övriga övervakade finner sig i att vara övervakade?

DIK:s medlemmar är specialister på att hantera information. Vi kan arkivera, söka, kritiskt granska och kommunicera samma information.
Vi har ett historiskt och etiskt förhållningssätt till informationen och dess konsekvenser. Jag tror inte att det räcker med ett juridiskt perspektiv för att lösa vårt behov av att stoppa kriminella handlingar. I synnerhet inte när det faktiskt kränker och inskränker friheten för så många helt vanliga medborgare.
För att finna hållbara lösningar på 2000-ta- lets problem måste vi se komplexiteten och lösa problem och dess konsekvenser utifrån flera synsätt. I det aktuella fallet måste lagstiftaren förstå att informationen om oss själva också är makten över oss själva och att det är en grund- läggande rättighet.
I den bemärkelsen är datalagringsdirektivet ett stort misslyckande.

Text: Karin Linder

———-

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder? Läs den här.

Tidigare gästinlägg av Karin Linder:
E-boken är pinsamt underutnyttjad
Karin Linder, ordförande i DIK: Krångliga regler hindrar publicering

Läs även andra bloggares åsikter om datalagringsdiektivet, DIK, Karin Linder, kulturpolitik, övervakning, integritet, samhälle

Karin Linder, ordförande i DIK: E-boken är pinsamt underutnyttjad

25 januari, 2012 by Gästskribenter

Att Zlatan Ibrahimovic har skrivit en bok om sitt liv kan knappast ha undgått någon. Det är förmodligen färre som vet att boken släpptes i både tryckt upplaga och som e-bok samtidigt.

Bibliotekens utlån av Zlatanboken uppfyller alla de kulturpolitiska mål bibliotek strävar mot. Samtidigt uppstår något som kan kallas för Zlatan-effekten. E-böckerna är så populä- ra att de kraftigt anstränger bibliotekens bud- get, eftersom varje lån kostar cirka 20 kronor. Efterfrågan på e-böcker ökar generellt och 2012 spås bli det år då e-boken slår igenom på allvar. Det kommer att speglas i bibliotekens utlåningsstatistik. Det är här Zlatan-effekten uppstår: Ju bättre biblioteken uppfyller sina mål, desto sämre ekonomi får de.

Avtal mellan bibliotek och förlag är en komplicerad historia, som i dag baseras på traditionellt avtalssnickrande för fysiska böcker. Men eftersom handeln av e-böcker i USA ständigt ökar och aktierna i förlag som ger ut e-böcker stiger i värde, förväntas utvecklingen i Sverige gå i samma riktning. Kanske var det därför Författarförbundet gick ut den

14 januari och menade att Sverige ska gå i USA:s fotspår. Där likställs e-bok med en inbunden bok och ett lån måste återlämnas innan nästa låntagare får låna. Ett ogenom- tänkt och illa formulerat förslag.
”Tyvärr, vår e-bok är utlånad”. I realiteten är detta vad Författarförbundet föreslår att bibliotekarier ska svara låntagarna av e-böcker. Alla likheter med en Monty Python-sketch är ofrivilliga. Jag tycker att det är en icke-lösning som bygger på förnekande av såväl teknisk utveckling som författares och biblioteks nära beroende av varandra. Förslaget förvandlar biblioteken till bokkramande utlånings- antikvariat.

Det är intressant hur olika yrkesgrupper ställer sig till teknikutveckling. Bibliotekarier ligger oftast i framkant i kunskap i medie- utveckling. Bibliotek arbetar för alla med-borgares digitala delaktighet. De är snabba och kunniga i sociala medier och arbetar gemensamt i nättjänster som Bibblan svarar. Bibliotek utvecklade tidigt det gemensamma katalogsystemet Libris med metadata och är överhuvudtaget införstådda i hur tekniken kan användas för att ge fri tillgång till kunskap.
Om vi använder oss av bibliotekariernas ge- nerellt positiva attityd till teknik och möjlig- het att förmedla litteratur och tillgång till fri kunskap, är e-boken en stor möjlighet. Ur det perspektivet är den digitala bokutgivningen pinsamt underutnyttjad. Monopolsituationen för distribution av e-böcker är besvärande och arenan lämnas i dag helt år förlagsbranschen. Här kan biblioteken spela en betydligt mer offensiv roll. Fler bibliotek borde, som Stock- holms stadsbibliotek har gjort, själva ge ut böcker och bredda utbudet av e-böcker.
Förhoppningsvis får Sverige inom snar framtid en ny modig riksbibliotekarie som ser de digitala möjligheterna och har medborg- arnas fria tillgång till litteratur och kunskap för ögonen. Kungliga Biblioteket har alla förutsättningar att själva bredda utbudet av e-böcker och sprida läsandets lust och vånda.
Kanske är Zlataneffekten e-bokens stora frälsare. Den bästa lösningen hittar vi inte genom att sitta ensamma på vår kammare. Jag kommer därför att bjuda in Författarför- bundet, Svensk Biblioteksförening, Kungliga Biblioteket till samtal i frågan med ingången att författare ska få betalt och biblioteken ge fri tillgång till berättelser och kunskap.

Text: Karin Linder

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder om digitaliseringen av kulturarvet:
Digitaliseringen av kulturarvet – ett kulturprojekt eller arbetsmarknadsfråga? Positivt eller negativt?

Läs även andra bloggares åsikter om DIK, Karin Linder, eböcker, Zlatans bok

Digitaliseringen av kulturarvet – ett kulturprojekt eller arbetsmarknadsfråga? Positivt eller negativt?

13 december, 2011 by Rosemari Södergren

Digitaliseringen av kulturarvet har varit en fråga som fackförbundet DIK, akademikerfacket för kultur och kommunikation, har drivit länge. Nu förverkligas detta, eller åtminstone i viss mån, i Kulturarvslyftet. Regeringen har beslutat att 800 miljoner kronor ska användas under tre år för att digitalisera kulturarvet. Knappt två tredjedelar av detta ska användas för att människor med funktionsnedsättningar som varit arbetslösa under lång tid ska få arbete. 270 miljoner kronor ska användas för att avlöna och utbilda handläggare till digitaliseringen. 4.400 personer ska få sysselsättning under dessa tre år. Handläggartjänsterna ska ge jobb för utbildade kulturarbetare, i vissa fall kan det ge jobb åt arbetslösa kulturarbetare, i andra fall kan redan anställda få uppdraget och då blir deras tjänster lediga för andra under tiden.

– Det är bra att arbetsmarknadspengar förs över till kulturdepartementet. Det hade varit ännu bättre om denna överföring gjorts permanent, säger Karin Linder, ordförande i DIK, Akademikerfacket för kultur och kommunikation.

Riksdagen klubbade igenom beslutet om budgeten i början av december. Förordningen till Riksantikvarieämbetet, som ska ansvara för handledar-delen ska det tas beslut om i mitten av december. Efter årsskiftet ska Riksantikvarieämbetets ansvar starta.

En del kritik har framförts mot projektet, bland annat har röster hörts som uttryckt tankar som:
– Hur kan någon säga att det är ett bra förslag att de som är mest utsatta ska göra ett kvalificerat arbete för lägst betalt.

De långtidssjuka som får dessa arbeten ska få ersättning enligt lönebidrag, vilket betyder 16.700 före skatt. En del av det arbete som ska utföras i samband med att ta vara på kulturarvet är kanske inte det mest kvalificerade: det kan handla om att rensa bort sly kring hembygdsgårdar och att föra över bilder, som kan vara ett ganska mekaniskt arbete. Men ersättningen är ändå väldigt låg, efter skatt blir det cirka 10.000 kronor. Vem kan försörja en familj och betala hyra med den lönen?

Å andra sidan har de som kan få dessa arbeten varit arbetslösa i många år och är vana vid ännu lägre inkomst. Att människor med funktionsnedsättning kan få chans att få in en fot på arbetsmarknaden är ju bra. Ja, projektet är till stor del ett arbetsmarknadsprojekt.

Karin Linder tror att det kommer att ta tid innan projektet fått fart.
– Väldigt många människor ska anställas. Det kommer att ta tid föratt gå igenom förutsättningarna. Sedan ska arbetsförmedlingarna hitta människor som kan och vill söka jobben.

Karin Linder berättar att DIK gjorde en enkät som visar att det är få kulturinstitutioner som vågat planera för kulturarvslyftet. Det är för många osäkra faktorer. De vet inte hur mycket de själva måste skjuta till, exempelvis. Det kommer att behövas datorer, lokalhyra till lokaler och kanske vill de skjuta till för att lönen ska bli bättre.

Att projektet har en tydlig arbetsmarknadsprofil är uppenbart. Men det är samtidigt en kultursatsning – och det är viktigt att detta görs genomtänkt, menar Karin Linder:
– Det är viktigt att regeringen säger att det är kultursatsning, då måste man ha formulerade kulturpolitiska mål som sedan går att utvärdera. Det ska vara möjligt att jämföra och att genomföra,

Karin Linder hoppas också att projektet görs med Open Source och öppna API:er till så stor del som det är möjligt. Det får inte bli så att en institution digitaliserar innehåll i en slags databas och en annan gör det på ett helt annat sätt.

Relaterade artiklar:
Sveriges Radio
Artikel hos DIK

Läs även andra bloggares åsikter om Karin Linder, Kulturarvslyftet, kulturpolitik, arbetsmarknad, politk, samhälle, DIK

Om igen visar det sig att moderatregeringen tror att de sjukskrivna inte är sjuka

13 september, 2011 by Rosemari Södergren

Moderatregeringen vill att sjukskrivna ska digitalisera svenska kulturarvet.
Det finns ett stort behov av att digitalisera det svenska kulturarvet. Fackförbundet DIK har länge påpekat detta:

Satsa minst 200 miljoner kronor per år på digitalisering av kulturarvet och lösgör den kreativa och kunskapsalstrande kraft som ligger gömd på museernas, bibliotekens och arkivens magasinshyllor. Det kravet framför idag DIK:s förbundsordförande Karin Linder till IT-minister Anna-Karin Hatt.

Nu kommer den moderatledda regeringen med det hårresande förslaget att låta svårt sjuka jobba med detta.

Förmodligen till mycket låt ersättning.

Det som slår mig först och främst är att det här så tydligt visar att högerregeringen inte förstår att människor som är sjuka är: SJUKA.
Högerregeringen tror att den som inte är frisk är sjuk av lathet eller på jävelskap. liksom.

Det andra som slår mig: varför inte ge alla arbetslösa chansen att få jobb?
25 procent av de unga är arbetslösa och massor andra människor i olika åldrar är arbetslösa. Ge dem chansen att gå jobb.

Oj, hoppsan då kan de inte göra det till slavlöner, förstås. Var det där skon klämde?
Vill den moderatledda regeringen införa ytterligare ett slavprojekt i stil med fas 3. där människor får jobba gratis?

Ur Aftonbladet:

Människor med nedsatt arbetsförmåga får arbeta med att rusta upp det svenska kulturarvet, föreslår regeringen i höstens budgetproposition.
Satsningen omfattar digitalisering, inventering och vård av kulturarvet och Riksantikvarieämbetet får ansvaret för detta.
800 miljoner kronor ska ge utförsäkrade arbete inom kultursektorn.

Det är bra att regeringen vill digitalisera kulturarvet. Det behöver göras. Men inte genom att utnyttja människor som är sjuka och låta dem göra det till slavlöner.
Skapa riktiga jobb och ge arbetslösa chansen att få jobb inom kultursektorn.

Fast handlar regeringens förslag om att de som arbetar med digitaliseringen ska få avtalsenliga löner kommer ju allt i en annan dager. Det är sant. Då blir det en möjlig för en den sjukskrivna, exempelvis sådana som är sjukskrivna för att de sitter i rullstol. Vissa grupper skulle kunna utföra visst jobb. Men då borde det här erbjudas arbetslösa också.

Martin Moberg har också bloggat om detta:
Jag delar helt och hållet Kulturbloggens inställning till det som nu den moderatstyrda minoritetsregeringen företar sig, ja det är förstås bra att man nu tar tag i frågan om digitalisering av vårt rika kulturarv men varför inte låta detta bli till riktiga och juste jobb med avtalsenliga löner så att exempelvis de många unga arbetslösa kan få ett första jobb?

Relaterat: Svenska Dagbladet

utförsäkrade, högerregeringen, moderaterna, digitalisering, kulturarvet, DIK

DIK

Footer

Om oss