Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

politk

Digitaliseringen av kulturarvet – ett kulturprojekt eller arbetsmarknadsfråga? Positivt eller negativt?

by

Digitaliseringen av kulturarvet har varit en fråga som fackförbundet DIK, akademikerfacket för kultur och kommunikation, har drivit länge. Nu förverkligas detta, eller åtminstone i viss mån, i Kulturarvslyftet. Regeringen har beslutat att 800 miljoner kronor ska användas under tre år för att digitalisera kulturarvet. Knappt två tredjedelar av detta ska användas för att människor med funktionsnedsättningar som varit arbetslösa under lång tid ska få arbete. 270 miljoner kronor ska användas för att avlöna och utbilda handläggare till digitaliseringen. 4.400 personer ska få sysselsättning under dessa tre år. Handläggartjänsterna ska ge jobb för utbildade kulturarbetare, i vissa fall kan det ge jobb åt arbetslösa kulturarbetare, i andra fall kan redan anställda få uppdraget och då blir deras tjänster lediga för andra under tiden.

– Det är bra att arbetsmarknadspengar förs över till kulturdepartementet. Det hade varit ännu bättre om denna överföring gjorts permanent, säger Karin Linder, ordförande i DIK, Akademikerfacket för kultur och kommunikation.

Riksdagen klubbade igenom beslutet om budgeten i början av december. Förordningen till Riksantikvarieämbetet, som ska ansvara för handledar-delen ska det tas beslut om i mitten av december. Efter årsskiftet ska Riksantikvarieämbetets ansvar starta.

En del kritik har framförts mot projektet, bland annat har röster hörts som uttryckt tankar som:
– Hur kan någon säga att det är ett bra förslag att de som är mest utsatta ska göra ett kvalificerat arbete för lägst betalt.

De långtidssjuka som får dessa arbeten ska få ersättning enligt lönebidrag, vilket betyder 16.700 före skatt. En del av det arbete som ska utföras i samband med att ta vara på kulturarvet är kanske inte det mest kvalificerade: det kan handla om att rensa bort sly kring hembygdsgårdar och att föra över bilder, som kan vara ett ganska mekaniskt arbete. Men ersättningen är ändå väldigt låg, efter skatt blir det cirka 10.000 kronor. Vem kan försörja en familj och betala hyra med den lönen?

Å andra sidan har de som kan få dessa arbeten varit arbetslösa i många år och är vana vid ännu lägre inkomst. Att människor med funktionsnedsättning kan få chans att få in en fot på arbetsmarknaden är ju bra. Ja, projektet är till stor del ett arbetsmarknadsprojekt.

Karin Linder tror att det kommer att ta tid innan projektet fått fart.
– Väldigt många människor ska anställas. Det kommer att ta tid föratt gå igenom förutsättningarna. Sedan ska arbetsförmedlingarna hitta människor som kan och vill söka jobben.

Karin Linder berättar att DIK gjorde en enkät som visar att det är få kulturinstitutioner som vågat planera för kulturarvslyftet. Det är för många osäkra faktorer. De vet inte hur mycket de själva måste skjuta till, exempelvis. Det kommer att behövas datorer, lokalhyra till lokaler och kanske vill de skjuta till för att lönen ska bli bättre.

Att projektet har en tydlig arbetsmarknadsprofil är uppenbart. Men det är samtidigt en kultursatsning – och det är viktigt att detta görs genomtänkt, menar Karin Linder:
– Det är viktigt att regeringen säger att det är kultursatsning, då måste man ha formulerade kulturpolitiska mål som sedan går att utvärdera. Det ska vara möjligt att jämföra och att genomföra,

Karin Linder hoppas också att projektet görs med Open Source och öppna API:er till så stor del som det är möjligt. Det får inte bli så att en institution digitaliserar innehåll i en slags databas och en annan gör det på ett helt annat sätt.

Relaterade artiklar:
Sveriges Radio
Artikel hos DIK

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuff utfrågning av Mona Sahlin, med nattståndna frågor

by

Maud Olofsson fick inga frågor på politikerbloggen om vad hon fick i utbyte för att sälja bort Centerns själ, för att gå I koalition med övriga borgliga partier. Men Mona Sahlin fick frågan om vad Carin Jämtin tyckte om att få backa på förbifart Stockholm. “Det tycker jag, ni inte har med att göra, svarade en snabb Mona journalisterna Jonas Gummesson och Anders Pihlblad från TV 4.

Utfrågningen av Mona Sahlin i Politikerbloggens webbsädningar från restaurang Victoria i Stockholm var den hit tills tuffaste, samtidigt som frågorna kändes lite nattståndna. Att ha ett lågt förtroende bland väljarna och tobleroneaffären kändes som inte nytt under den politiska solen.

Självklart lär sig en person med distans och så många år i politiken att också använda sina misstag, som Mona sa, “tobleroneaffären har jag levt med i 15 år varje dag”. Förtroendet bland väljare och partifolk, ja vad då. Den frågan torde vara utnött och media älskar att frossa I hur impopulär Mona är. Fanns det inget annat att ta upp?

Dessutom tycker jag det fanns bristande respekt hos en journalist som ställer samma fråga två gånger efter varandra, utan att låta den intervjuade svara. Dessutom verkade hörseln nedsatt, för Mona sa “att det är inte lätt att svara”, varvid repliken blev “nej så var det inte tänkt”.

Saken var bara den att Mona troligen knöt an till den dubblerade frågan där hon blev avbruten när hon började svara, medan journalisten Jonas Gummesson trodde hon kommenterade något annat.

Låter det rörigt, ja utfrågningen var rörig och långt ifrån den lättsamma ton som hit tills präglat utfrågningen av andra partiledare.

Jag gillar människor med distans och humor, oberoende politisk färg. Mona besitter den gåvan över hövan. När hon fick frågan om bristen på profiler inom partiet och politiken, lyfte hon snabbt fram Maud Olofsson och Thomas Bodström som profiler.

Forsöket att satta sprickor I muren I den RödGröna gruppen lyckades inte Jonas och Anders med, Mona höll hårt fast vid samarbete/ kompromisser och visade en stark lojalitet trots att det antyddes Lars Ohlys kommunistiska ideologi, Så länge partierna är demokratiska och respekterar att jobba I det system som finns I Sverige såg hon inga problem med samarbete. Maria Wetterskogs höga populärsiffror gratulerade hon till och sa att det är bra med någon som kan ta från andra block.

Det är inte partiledarna som skall leda landet, det är partierna och deras ideologi och där hade Mona en klar poang.

Publikmässigt var det lagom trångt, partivänner från riksdagen fanns I publiken bl.a Leif Pagrotsky som använt Rut(avdraget) för att klara städningen fick sig en känga fran journalistpodiet. Men Mona tycker inte att det är hennes sak att ta partifolket I örat utan hänvisade till att hon faktiskt inte anlitar RUT I hemmet.

Mona visade självkänsla och styrka och skall jag betygsätta, tycker jag hon klarade utfrågningen bättre än Jonas Gummesson och Anders Pihlblad.

Besvikelsen, kände jag personligen och det gäller alla partiers sk huvudfrågor. Arbete, ekonomi är de tunga områdena och om partiledaren S själv får bestamma, så är jämställdheten därefter den viktigaste.

Jag skulle önska att det någon gång kunde sägas att de sociala frågorna är viktiga. Hemlösheten, bostadsbristen för unga, bostadsbrist, 450 000 barn som växer upp eller berörs av alkoholmissbruk, att människor tvingas till privata välgörenhetsorganisationer istället för att få hjälp från samhället.

Socialbidraget infördes en gång I tiden för att människor skulle slippa stå med mössan I handen och be kyrkan och välgörenhetstanterna om hjälp. Jag tror inte de RödGröna vill ha det så, men det skulle vara befriande att någon gång höra ordet sociala frågor i vardagen som en viktig fråga.

Men vad har hänt med Lasse Nilsson som skall ståuppa och göra humor av politiken? Onsdagens försök att gissla socialdemokratin kändes både krystad och oinspirerande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,