• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Macbeth av Jo Nesbø

30 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Macbeth
Författare: Jo Nesbø
Utgiven: 2018-04
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789146229933
Förlag: Wahlström Widstrand
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shakespeare som gangsterthriller. Den norska deckarförfattaren Jo Nesbö är en av flera kända författare som skrivit om varsin Shakespeare-pjäs till modern prosa och för Nesbö föll valet på tragedin Macbeth.

I Shakespeares tragedi får vi i inledningen se Macbeth och Banquo som precis har lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade insatsen och Macbeth blir lovad att han ska bli landets härskare men det är Banquos son som en gång blir den som ska ärva kronan.

I Nesbös version har berättelsen om Macbeth och lady Macbeth som placerats i en förvrängd version av nutiden. För mig som teaterintresserad har denna version en hel del som är intressant. Macbeth och hans kvinna, Lady, är två hårt arbetande trogna karaktärer som plötsligt får makt och då grips de av hunger efter ännu mer makt och samtidigt blir de mer och mer paranoida och misstänker allt, till och med sina bästa vänner, för att ha svekfulla planer.

Nesbø har placerat Macbeth som stadens främsta polis i en förvriden stad där arbetslösheten slagit till hårt och de få jobb som finns är på miljöfarliga industrier som ger arbetarna dödliga sjukdomar. Stadens invånare ägnar sig åt att knarka och spela på casino.

Ett chefsjobb på stadens polis har blivit ledigt och polisen Duff har ambitionen att få jobbet. Han har fått tips om en stor knarkleverans och tänkte bli hjälte och ta langarna på bar gärning tillsammans med sina närmaste medarbetare och har struntat i att meddela sina överordnade. Som tur är för Duff har Macbeth och hans män också kollen och räddar Duff. Men tillslaget blir ändå ett gigantiskt blodbad.

Macbeth får äran för resultat och nu tycks han ha allt inom räckhåll: befordran, makt, pengar och respekt. Men han är även en före detta missbrukare, med ett trasigt förflutet. Plågad av hallucinationer och paranoia kommer han inte att kunna få det som rättmätigt är hans, om han inte dödar för det.

Jo Nesbøs version av Shakespeares berömda pjäs är en gripande thriller om makt, hämnd och skuld och den fångar mitt intresse för att författaren går ner på djupet i karaktärernas tankar, som läsare lär jag känna Macbeth och några av de andra karaktärerna mer än i Shakespeares tragedi. Det är samtidigt dess svaghet, det blir emellanåt för mycket text och det spretar lite för mycket och bitvis tycker jag att denna skrivna Macbeth-thriller än något för lång och rörig. I Shakespeares Macbeth får vi tänka och känna mer själv.

I en intervju i Bonniers Bokklubb berättar Jo Nesbø om varför han valde att skriva om Macbeth:
Vad var det med Macbeth som fascinerat dig så mycket?
Min fascination av Macbeth är kanske inte så konstig egentligen när man ser släktskapet med min egen romanhjälte Harry Hole.
Fokus ligger på att huvudpersonen gör sina moraliska – eller omoraliska – val, och på om den fria vilja egentligen finns, eller om det bara är kombinationen av de yttre omständigheterna och ens personlighet som avgör valet. Kunde Macbeth ha gjort ett annat val? Kan det tänkas att han, om han gavs en ny chans med samma förutsättningar, hade kunnat argumentera med sig själv annorlunda och valt det goda? Det är ju så vi många gånger tänker, men kanske är det bara just det – en illusion av att vi har ett val – som vi tröstar oss med. Eftersom tanken på att vi skulle vara biologiska robotar som bara agerar enligt vårt program, är allt för deprimerande och skrämmande. undantag?
Kort sagt: finns det en x-faktor? Alltså en själ som arbetar oberoende av vår beräkningshjärna. Eller är bara den idén något vi tröstar oss med?

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Recension, Shakespeare

Bokrecension: Den sista flickan av Nadia Murad – ett vittnesmål om ett folkmord i nutid

29 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Den sista flickan
Författare: Nadia Murad, Jenna Krajeski och Amal Clooney
Utgiven: 2018-05
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789100173685 Förlag:
Förlag: Bonniers Förlag

En bok som kryper under huden på mig, ett vittnesmål om ett folkmord i nutid. Nadia, som nyss fyllt 21 och fortfarande går i skolan, kidnappas och säljs som sexslav till Islamiska statens soldater. När hon berättar om livet som slav hos IS-krigarna blir jag alldeles mörkrädd och känslan efter att ha läst denna starka berättelse från verkligheten är svår att skaka av sig. När jag går ut på gatan en stund efter att jag lagt undan boken hoppar jag till när jag ser en man i kläder som påminner om IS-soldaterna.

NMR, en nazistisk organisation i Sverige, har fått tillstånd att demonstrera vid flera tillfällen under senare tid och glädjande nog är det många i Sverige som reagerar starkt på detta och mot-demonstrerar. Nazismen utförde under andra världskriget ett fruktansvärt folkmord av judar (och också andra dödades och misshandlades som romer, kommunister, homosexuella och till och med tysk befolkning som ansågs för klent utrustade). Men var finns protesterna gentemot det folkmord som utfördes i nutiden, av IS, Islamiska staten?

Nadia Murad växte upp i byn Kocho i norra Irak, en lugn by där invånarna framför allt försörjer sig på jordbruk. Nadia drömmer om att bli historielärare eller öppna sin egen skönhetssalong. Hon och hennes stora familj och alla boende i Kocho är yazidier, som är ett folk med en egen religion, yazdanism. Livet är lugnt men samtidigt har detta folk levt under hot av och till under historiens gång men under 2010-talet blir hotet allt mer konkret och i augusti 2014 förändras allt. IS-soldater tar över deras by, dödar alla män och äldre kvinnor, kidnappar flickor och unga kvinnor. Pojkar kidnappas för att hjärntvättas till att bli pojksoldater och mänskliga sköldar. Sex av hennes bröder, och strax därefter även hennes mamma, mördas brutalt. Under tre månader utsätts hon för upprepande misshandel och våldtäkt som sexslav hos IS innan hon slut lyckas fly.

Biografin är uppdelad i tre delar. I den första berättar Nadia Murad om sitt liv i den irakiska byn Kocho där hon och hennes familj lever. Det är enormt fascinerande att få lära känna hur dessa yazidier lever och få veta mer om deras religion. De lever ett liv som på många sätt skiljer sig från vårt västerländska sekulariserade. Hon berättar att när hon går i skolan i Irak nämns deras folk och religion inte ens i deras historieböcker. Än mindre i våra svenska historieböcker.

I den andra delen berättar hon om livet som sexslav, som är förfärligt. Att människor kan göra så mot andra människor, det är mörkt. I den tredje delen får vi läsa om flykten och oj, vilken nagelbitare det är. Jag känner det som att jag är med där och flyr och jag sitter på helspänn när jag läser om varje vägkontroll de ska ta sig igenom.

Idag är Nadia Murad bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN. 2016 nominerades hon till Nobels fredspris.

Det är en bok jag hoppas många läser och att den får oss att öppna våra ögon och reagera starkare när folkmord sker i nutid. Det räcker inte att ha motstånd mot nazisterna, som står för samma hemska indelning av människor i ”vi och dom” som Islamiska staten står för: varje gång det dyker upp sådana rörelser som bygger på att döda de som inte är som de själva: då måste hela världen stå emot. Det får inte ske igen.

Från Wikipedia:
Yazidier (även yezidier, jezidier, jezider eller ezedier) är en etno-religiös grupp med ursprung i Mellanöstern. De är anhängare av religionen yazdanism med utbredning i Irak, Iran, Turkiet, Syrien, Armenien och Georgien samt i nyare tid också i Europa, med tyngdpunkt i Tyskland. Tillförlitliga uppgifter om det totala antalet yazidier saknas. Uppskattningar varierar mellan färre än 100.000 och 700.000. I exil levde 2014 en större kontingent yazidier i Tyskland.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Biografi, Bok, Bokrecension, Recension, Religion

Bokrecension: Att snara en fågel av Ingela Strandberg

28 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Att snara en fågel
Författare: Ingela Strandberg
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-02
ISBN: 9789113082509
Förlag: Norstedts

Det är ofta något särskilt med bra poesiböcker. Redan formen ger en särskilt känsla. Att snara en fågel är precis en sådan gedigen lyrikbok.

Bra poesi talar till mig på flera plan. Som jag nämnt förmedlar redan formen något och titeln ”Att snara en fågel”. Det väcker min nyfikenhet, mina förväntningar och en mängd funderingar, tankar och känslor. Att snara en fågel – vem gör något sådant? Det känns hemskt. En fågel ska flyga fritt och kvittra och bygga bo och om igen: flyga. Vem snarar och vem är fågeln?

Ingela Strandberg är en etablerad erfaren poet. Hon har hunnit ge ut en hel del poesi. Lite fakta om henne från bokförlagets sida:
Hon är född 1944, har gett ut en rad böcker sedan debuten för 40 år sedan, huvudsakligen poesi. Hennes dikter rör sig i det egna landskapet i Grimeton i Halland där hon också är född och uppvuxen.

Att snara en fågel kom ut tidigt i våras och när jag nu i mitten av maj fastnat för den har en tidig sommar kommit till Sverige, för ovanlighetens skull. Jag har därför suttit en hel del utomhus i skuggan tillsammans med min underbara hund och låtit dikterna, poesin, orden, formuleringarna, i Att snara en fågel sjunka in i mig samtidigt som jag hör fåglar kvittra för att locka någon att bygga bo med, eller för att underhålla sina fågelungar.

Att snara en fågel består av två diktsviter. Den första sviten skildrar hur diktjaget försöker att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. En av flera tolkningar är förstås att det är en människa som vill få vara sig själv och kunna slippa undan alla krav från omgivning att passa in.

Bokförlaget beskriver den andra sviten:
I den andra står själar på kö för att finna en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i. Men sinnena spelar sitt spel, och snaran dras åt från konceptionen till döden.

Det är delvis rätt mörkt men ändå sprudlar det av hopp, eftersom tankarna på uppror finns. Jag känner att det här är dikter om frihet och rätten att vara sig själv.

Rent intellektuellt är ovan beskrivna tolkningar lätta att ta till sig. Men det finns något annat också, i rytmen, i språket, i bilderna, i metaforerna som får mig att känna något mer tidlöst. Något som talar om en inre värld, något vi inte kan se med våra ögon, inte höra med våra öron, inte uppfatta med våra begränsade sinnen, något vi måste känna med vår intuition, med våra undermedvetna. Flera av de kritiker som hyllat denna diktbok talar om att hennes dikter talar om att det finns en annan värld, en inre, osynlig värld. Kanske är det där den enda friheten finns? Kanske är varje människa som det står i en av dikterna i ett oåtkomligt varande bevarad.

Hur som helst, en helt underbar diktbok att bära med sig ut och läsa under skuggan av ett stort träd.

Foto: Sara Mac Key

Utöver författandet arbetar Ingela Strandberg också mycket med musik och 2000 släpptes hennes CD Låt dom aldrig ta dig. Ingela Strandberg har även skrivit ett drama, TV-pjäsen Blank päls och starka tassar och utkommit med en diktsamling i Frankrike, Le Royaume des bois d`élans.

Priser och utmärkelser:
Bellmanpriset, 2014
Doblougska priset av Svenska Akademien 2009
Dan Andersson-priset, 1986
Hallands Nyheters kulturpris

Hemsida: www.ingelastrandberg.se/

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Bokrecension: Visst kan man dansa efter Auschwitz – Karin Brygger

24 maj, 2018 by Redaktionen

Visst kan man dansa efter Auschwitz: Fragment ur Göteborgs judiska historia
Författare: Karin Brygger
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188383303
Förlag: Bokförlaget korpen

För mig har Förintelsen något fiktivt över sig. Jag har besökt Auschwitz, läst det som skolgången föreskriver, lyssnat på överlevare, tagit del av bild- och ljudmaterial i form av både autentiska och spelade skepnader, försökt förstå. Ändå känns det avlägset. Mitt antagande har varit att de få generationerna mellan mig och 40-talet ändå varit ett tillräckligt tidsligt avstånd för att göra det alltför mycket historia, inte tillräckligt mycket insikt. Det slår mig när jag läser Visst kan man dansa efter Auschwitz av Karin Brygger att jag förbisett något: det rent fysiska avståndet mellan Sverige och Tyskland eller Polen. Få spår av Förintelsen står att finna i Sverige eller för den delen Göteborg. Men de finns.

Ingen europé kommer undan eller undslipper det arv 1900-talet efterlämnade. Även om vi är medvetna om att en uppdelning av historien i sekler är en bekvämlighetsgärning, är det ändå så vi vill förstå det förgångna. I centrala Göteborg står Gustav II Adolf och pekar nedåt – här skall det ligga – och skansarna Lejonet och Kronan påminner oss om stadens ursprungliga militärstrategiska funktion. Det finns lämningar som vittnar om något ännu äldre, men det en utsocknes besökare lägger märke till är just det övertydliga: statyerna, byggnaderna, de stela hamnkranarna, de gamla arbetarkvarteren som idag är belamrade med caféer, några små detaljhandlare och ett tappert antikvariat.

Brygger reflekterar tidigt i boken kring varför vissa saker lyfts fram och koms ihåg medan andra lämnas vind för våg och endast lever som minnen. Dessa traderas mellan en minskande skara människor – om det så är släkter eller akademiker. Den här boken utgör ett försök att bevara det den stora berättelsen inte förtäljer och undertiteln Fragment ur Göteborgs judiska historia vittnar om ansatsen. Den är en utvidgning av de artiklar hon tidigare skrivit för GP.

Boken är en skärva av Göteborgs judiska historia, nedstänkt med en droppe blod från kontinenten. Ofrånkomligen är det därmed även en inblick i Göteborgs framväxt. Vi var många som mötte upp NMR när de marscherade 2017. Lite visste jag emellertid om stadens judiska historia. Det var en kraftmätning på en större arena, men det är i det lilla vi får hjälp att knyta an och förankra. Som boende i Göteborg blir läsningen kanske extra intressant. Att Andra långgatan har så djupa judiska spår visste jag inte. Jag visste inte ens att här fanns en synagoga! Den gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln åker jag förbi närapå varje dag där den ligger inklämd mellan spårvagnsrälsar, busskurer och vägarbeten. Det ser lite sorgligt och ovärdigt ut.

Boken sträcker sig ibland bortom stadsgränsen. Exempelvis berör Brygger hur Marstrand för judar under historien fungerat som inreseportal till Sverige. Hon har vävt samman en text som är lättillgänglig och intressant. Följer man trådarna – exempelvis den om konstnären Lisskulla Brenner eller den mer kände Primo Levi – så öppnas det för nya perspektiv. Framför allt fastnar jag för hur personligt hållen den är. Jag menar, hur ofta får vi ta del av familjerecept på keskakor! Boken har ett rikt och överlag väl utvalt bildmaterial som kompletterar och levandegör.

Kanske borde den här boken följa med ut till Göteborgs-hushållen när broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ändå i dagarna skickas ut. Och om man kan dansa efter Auschwitz? Det överlåter jag till någon som inte är dansant som en nykter container att svara på.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, förintelsen, Göteborg, historia, judendom

Bokrecension: Ulf Lundell – Vardagar

24 maj, 2018 by Redaktionen

Copyright/fotograf: Ulf Lundell

Vardagar
Författare: Ulf Lundell
Utgiven:2018-05
ISBN: 9789146235163
Förlag: Wahlström & Widstrand

Enligt bokförlaget och författarens webbplats är det här en roman, men det är i så fall en roman i dagboksform från 2017 till en liten bit in i 2018 och huvudpersonen är utan omsvep författaren själv och det handlar just om vanliga vardagar. Alla Lundells böcker är ständigt under spekulation om det är självbiografiskt men det behöver man inte fundera på här.  Vi får en unik inblick i herr Lundells liv, i hans våndor, funderingar, biltrassel, naturupplevelser och brottningskamp med det hans liv består utav. Han berättar en del om skilsmässan från Sofia och deras planer för galleriet i Simrishamn och han berättar naket om sina mänskliga svagheter och oron för åldrandet och sjukdomar som kan komma att plåga.

Just i tankarna kring livets slut tycker jag det bränner till mest och blir riktigt bra. Även i de ganska ofta förekommande funderingarna som uppstår i samband med att hans första hustrus död, blir det på riktigt nära. Personligt. Viktigt.

I våras släppte han albumet ”Skisser” som jag recenserat tidigare här på Kulturbloggen. Boken fungerar också som en förklaringsmodell till flera de nya sångerna. Han snuddar vid hur tankarna gått vid skrivandet.  Inspelningarna, inledningsvis kallat ”demos” och sedan ”skisser”, på den portabla hemmastudion och längtan efter att åka ut på turné igen, är också centrala i berättelsen. I mina ögon blev albumet flera nivåer bättre vid läsning av boken. De planer som finns för det nya albumet indikerar en fortsättning efter skisserandet. Studiotid planeras och även turnéplaner finns med i bokens handling. Den som lever får se.

Han skriver rappt och fängslande och boken är trots sina 637 sidor väldigt snabbläst. Jag gillar den här litterära stilen, en stil som Lundell visat att han bemästrar. Sedan förra självbiografin ”Frukost på en främmande planet” har alla böcker det driv som kännetecknar formatet hos en bra blogg. Under den tid Lundell drev sin blogg ”Badgers drift” visade han att han är fenomenal i att fånga och belysa samtiden. Det gör han också i den här boken. Boken dras också med de svagheter blogg- eller dagboksformatet bär med sig. Allt är inte intressant och även med författarens sovrande bland texterna återfinns en del som kanske ter sig mindre intressant. Men även de passagerna är viktiga och betydelsefulla och för berättelsen framåt.  Det mindre intressanta bidrar till helhetsbilden av en människa som följt sin plan och som börjar undra över vad som blir kvar när livet närmar sig slutet. Den som lever får se och få kan som Lundell, skildra det han ser.

Arkiverad under: Bokrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in