Två åklagare
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Sergei Loznitsa
En skildring av ett samhälle där de som har monopol på rätten att utöva våld utnyttjar sin makt genom att gripa, fängsla och också döda den som vågar kritisera något. Filmen utspelas 1937, under sista tiden av förtrycket utan Stalin i Sovjetunionen. Det är en mörk film som ger kalla kårar av skräck längs ryggraden. Den är otäck, men det är mycket välgjort.
1937 i Sovjetunionen var tiden för Stalins stora utrensnings tid. Oändligt många greps utan att på något sätt begått något brott. Vi får se hur tusentals brev från oskyldigt anklagade bränns i fängelsecellerna, en av de fängslade får i uppdrag att bränna alla dessa brev. Fången läser en del av breven i smyg och lyckas på något sätt, not alla odds, få iväg brevet utan fängelset och brevet når den nytillträdde åklagaren Alexander Kornev.
Alexander Kornev är nyutbildad jurist och övertygad kommunist och tror på allas lika värd och han tror på rättsstaten inom Sovjet. En aning blåögt kan vi tänka som kan betrakta detta på nästan nittio års avstånd. Kornev ger sig av till fängelset för att träffa den fånge som skrivit brevet. Fången som skrivit brevet vill att det han har att berätta ska nå riksåklagaren. Han tror att det ska gå att få rättvisa.
Kornev gör allt vad han kan för att träffa fången och föra hans berättelse om orättvisor, tortyr och falskspel och korruption till landets justitieminister i Moskva.
Scenerna inifrån fängelset med långa mörka korridorer och vakter med röka stövlar som marscherar fram. Alla fängelsevakter är fångade i en hierarki och ingen vågar ta något initiativ, alla lyder den står över honom. Givetvis är alla vakter män.
Det är ett hemskt och skrämmande system som berättats om i olika versioner, bland i filmer om Östeuropa innan Berlinmuren föll. Liknande hierarkiska diktaturer finns än idag. Iran och Nordkorea är välbekanta diktaturer. Det har nog alltid funnits sådana stater och nationer. Men för mig handlar filmen inte alls bara om hur det var då, 1937 – och inte heller hur det förmodligen kan vara i exempelvis Iran. Jag ser hur de som monopol på att utöva makt, ofta i kombination med att de har rätt att utöva våld, kan missbruka detta också i länder som Sverige, som kallas demokrati. Det kommer av och till rapporter om polisbrutalitet i Sverige eller om vaktbolag som begår övergrupp mot utsatta, svara grupper. Nyligen läste jag en nyhet om hur vakter och polis gemensamt slängde ut en man med Parkinson från en krog för att mannen skakade. Många som har sjukdomen Parkinson har ofrivilliga skakningar. Att vakten tillsammans med polis då avvisar en människa med en svår sjukdom på det sättet är att missbruka sin makt. Sådant händer i Sverige också. Det är viktigt att ha vara ögon öppna för vad som händer i hierarkiska strukturer. De grupper eller sammanhang som har monopol på att få använda våld i ett samhälle är ofta uppbyggda med tydlig rangordning där den som utför våldet ”bara lyder order” och inte kan eller har tillåtelse att tänka själva.
Om regissören:
Filmskaparen Sergei Loznitsa föddes i Sovjetunionen i nuvarande Belarus och är numera bosatt i Ukraina. Två åklagare är hans första fiktionsfilm sedan 2019 års hyllade och i dag än mer relevanta Donbass, och han har sedan dess skapat ett flertal omtalade dokumentärfilmer. Det kyliga, drabbande och aktuella historiska dramat Två åklagare är Loznitsas största filmiska bedrift hittills och var den internationella kritikerkårens favorit i Cannes 2025, där den hade världspremiär i tävlan. Två åklagare är en berättelse om den totalitära regimens brutalitet och en film vars lärdomar resonerar i vår nutid.
