• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Nazityskland

Bokrecension: LTI: tredje rikets språk – Victor Klemperer

12 maj, 2018 by Redaktionen

LTI : tredje rikets språk
Författare: Victor Klemperer
Utgiven: 2006
ISBN: 9789197560764
Förlag: Glänta produktion

Dikterar man språket och dess ord, begrepp, tempo, temperatur och volym, styr man även villkoren för tanken och samtalet. Våra tankar kan inte sträcka sig bortom den vokabulär vi har. Saknar vi adekvata ord till att förklara det vi ser kommer vi heller inte förstå det – och vi kommer framförallt inte kunna förklara det för någon annan. Samtidigt vill vi förstå, eller åtminstone tro oss förstå, för att bringa oss lite ro. Det vi sedan trott oss förstå kommer inte låta ändra på sig utan något mått av friktion. Vi vill ha förklaringar samtidigt som vi inte gärna låter dessa ruckas på. Orden vi har är laddade med innebörder som väcker känslor. Vilka känslor som väcks avgörs av hur ordet förstås och i vilken kontext det dyker upp.

Jag minns när det för ett antal år sedan gick upp för mig att det skett en förskjutning i språkbruket kring invandringen; att diskursen ändrat skepnad, blivit hårdare eller aggressivare om man så vill. Inte i alla situationer eller på samtliga samtalsarenor, men tveklöst i den mer eller mindre offentliga miljön. Jag tänkte att ju mer accepterad en invandrarfientlig eller rentav rasistisk åsikt blev, desto enklare blev det att torgföra det som tidigare inte hade passerat ouppmärksammat förbi. Åsikter kunde verbaliseras eftersom det parallellt med förskjutningen löpte en normaliseringsprocess. Det som tidigare var otänkbart framstod allteftersom som mildare.

Denna plasticitet är inneboende i språket som sådant och alltså inte bundet till just hatspråket. Det är även ett närmast kriminellt förenklat resonemang eftersom det inte finns ett enhetligt och allenarådande Språk. Emellertid får förskjutningar skilda implikationer och det är dessa man får giva akt på. Det finns en materiell verklighet eller sanning om man så vill och hur vi tolkar den är avhängigt vår förståelse av omvärlden och hur vi väljer att sätta ord på den. Det finns obestridligen rätt och fel, sant och falskt, men vad vi väljer att hålla för sanning beror nödvändigtvis inte på något som har en motsvarighet i verkligheten.

I förordet till LTI: tredje rikets språk av Victor Klemperer refererar Charlotta Brylla och Otto Fischer till språkhistorikern Peter von Polenz som menar att ”Tredje rikets språk faller under det vidare begreppet totalitär stil. Utmärkande för en sådan stil är i första hand starkt värderande uttryck, många imperativ, vaga och luddiga begrepp, en förkärlek för främmande ord, religiösa och militära uttryck, ett formaliserat språk och en låg stilistisk nivå”.

Victor Klemperer överlevde Tredje riket, kriget och Förintelsen. Istället för att sluta sitt liv i ett koncentrationsläger eller som mördad på gatan, fick han istället se Tredje riket sakta falla ihop och tyna bort. Han var en av ett fåtal judar som fortfarande i dubbel bemärkelse levde i Dresden när staden förvandlades till ett hav av eld, grus samt förkolnade hus- och människokroppar. Denna tragedi räddade hans liv emedan även de allra sista av stadens judar några dagar senare skulle skickas i döden. Nu dog ändå flertalet av de få som fortfarande var vid livet av bomber men några överlevde – Klemperer framförallt för att han var gift med sin protestantiska fru Eva Klemperer. Det finns som bekant grader av varmgrader även i helvetet.

Klemperer understryker något intressant och skrämmande, det att om ”exempelvis ordet jude tillräckligt ofta kombineras med vissa adjektiv, så kommer ordet att åtminstone delvis överta adjektivens betydelse i form av bibetydelser och värdeladdningar som associeras med ordet. Detta är en form av språkstyrning som nazisterna i hög grad använde sig av.”

Klemperer var filolog och insåg tidigt det unika i att hans position möjliggjorde en granskning av Tredje rikets språk inifrån. Han blev tidigt av med sin professur och hans frihet beskars ytterligare i takt med nazisternas inflytande. Vid sidan av de mer kända sanktionerna mot judarna, förbjöds de även inneha böcker. Nyhetsrapporteringen sträckte sig till det de kunde överhöra eller snappa upp på andra vis. Han förde en dagbok som fick gömmas på de mest snillrika vis för att inte hittas och brännas tillsammans med dess ägare. Även den finns utgiven.

LTI lånar in lite från dagboken, men bygger på mycket annat. Hans kunskap kombinerat med det faktum att han hade judiskt påbrå – han hade emellertid konverterat – gör texten ovärderlig. Det handlar inte om något systematiskt-vetenskapligt arbete, men han kontextualiserar, drar paralleller, förklarar, analyserar och förstår den språkapparat nazisterna med Goebbels som språkarkitekt byggde upp. Han ser likheter mellan show-business i USA och de otaliga massmötena som drog ofantliga mängder människor. Emellertid finner han den främsta grogrunden i den tyska romantiken.

Användandet av LTI (lingua tertii imperii) är ett parodierande, ett skämt, riktat mot just det användande av ”främmande ord” som Goebbels var besatt av. Det var ett språk som fjärmade sig från det rationella. Istället anspelades det på känslor genom att, naturligtvis oftast utan rimlig grund, påvisa det rimliga i deras världsåskådning och ideologi genom att hänvisa till historia, geografi, etymologi etc. Detta förstärktes med ett överdrivet språkbruk som vann i kraft av upprepningens makt. En tänkande människa var ideologins främsta motståndare. Även idag.

Tredje riket ruttnade bort men inte nazismen. Många undrar om skall kan tala med en nazist som har sitt sitt irrationella, känsloladdade och framför allt hotfulla språk. Och bör man ens det? Mitt korta svar på det är: Ja. Att resignera inför det är att ta bort själva möjligheten, oavsett hur liten, att nå fram till både hjärta och intellekt. Klemperer beskrev språket som små arsenikdoser som först efter en viss tid gav tydliga effekter. Man får inte vara rädd för språket, giftet måste tydlig- och medvetandegöras. Det är dock inte befriat från problem. Risken finns att man själv trasslar in sig i det språk som till slut slukar en.

Jag gick in på nordiska motståndsrörelsens svenska hemsida. Bilderna som inte bara figurerar där utan även i vanlig media visar som bekant deras dragning till det militära. Och finns det något mer hotfullt än just detta, militären? Det finns naturligtvis en tanke bakom. Tredje riket genomsyrades också av det militära som är både makt och enhetlighet. Jag läste igenom några texter om deras syn på judar, vad nationalsocialism är, ”rasfrågan”:

De menar att Nationalsocialismen bygger på ”uråldrig visdom…[och] eviga naturlagar och har därmed ett mycket tydligt rätt- och feltänk” inpräntat i sig och definitivt [har] ett högre värde – att världens mest högtstående folk ska fortsätta överleva och enas för att kunna utvecklas i harmoni med naturen…”. Vidare menar de att det finns en ”livsmening att bära vidare denna länk mellan det förflutna och framtiden för att genom det fortsatt rena blodet få evigt liv…” och att ”[v]årt folk och vår nation ska framåt och om detta kan ske i samklang med att hela världen och all världens folk går framåt är detta positivt, men om det inte går ska vi inte heller någonsin låta andra stå i vägen för vår utveckling.”

”Naturen hade inte skapat två kön och gjort dessa beroende av varandra om meningen var att de skulle bekriga varandra eller undvika att interagera med varandra. Således är kulturmarxism med exempelvis feminism och vurmande för homofili något som strider mot naturlagarna. Naturen hade inte skapat olika raser med väsensskilda egenskaper och utseenden om ändå meningen var att dessa skulle blandas ut till en.”

De har naturen på sin sida, detta tänkande något som verkar ha ett mål för ögonen. Tradition. Ras och folk. Historia. Våldsantydningar. Så kan det vara.

”Nationalsocialismen utgör därför en för evigt i grunden oföränderlig världsåskådning.”

Varför denna bok bör läsas idag står nog klart för envar. Om ordet muslim tillräckligt ofta kombineras med vissa adjektiv…Och där är inte nazisterna de största språkomdanarna- och förgiftarna. Det är en insiktsfull och unik bok men framförallt ett levande dokument som vi måste återkomma till och sedan bygga vidare på. Det är en text som aldrig tappar sin aktualitet. Det går både att vinna och förlora språket.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: judehat, makt, nazism, nazismen, Nazityskland, språk, Sverigedemokrater

Bokrecension: Medaljonger av Zofia Nałkowska – Människor gav andra människor detta öde

1 december, 2017 by Redaktionen

Medaljonger
Författare: Zofia Nałkowska
Utgiven: 2017-11
ISBN: 9789198410747
Förlag: Bokförlaget Faethon

 

Om de slog mig? Naturligtvis. I Majdanek var det en SS-kvinna, Brygida, som slog mig. Varför? – För att hon ville det. Det fanns inget annat skäl.

Zofia Nałkowska föddes 1884 i Warszawa och hoppar vi raskt framåt i tiden kom hon 1945, inte långt efter krigsslutet, att ingå i den kommission som bildats för att utreda Tysklands brott i Polen. Zofia var då 61 år. Emi-Simone Zawalls efterord är matnyttigt och ger en inblick i hennes liv. Bland annat står där att läsa om hennes engagemang i denna kommission och att det måste kommit fullt naturligt att hon valdes in. Zofia som under livet kommit att bygga en diger meritlista innehållande ordföranderoller, utmärkelser och inte minst en omfattande bibliografi, hade vid tidpunkten en status som den polska litteraturens ”grande madame”.

På en av de inledande sidorna där citat och dedikationer brukar finnas, står just orden Människor gav andra människor detta öde. Det här är en insikt som kan vidgas långt bortanför ondskan som var inneboende i Förintelsen. Jag tänker på det ekelundska begreppet krypare-rytare och även om ordvalen låter milt i sammanhanget säger det något om den mänskliga gemenskapen och de inbördes förhållandena människor emellan. ”En krypare — för alla som äro öfver; en rytare — mot alla som äro under.” (litteraturbanken.se)

Ordparet, en möjlig utgångspunkt i försöket att förstå ondskan som fenomen, sträcker sig också bortom dessa gaskammare, nackskott och massgravar, alltså vad vi förknippar med nazismen. Det finns stor lärdom att dra ur denna slakt av människor och även om det redan understrukits många gånger så tål det att upprepas: Det har hänt, händer och kan och kommer väl sorgligt nog att hända igen. Zofia menar att Förintelsen kan ses som två parallella verkligheter. Dels den rationella, systematiserade och mekaniska slakten och dels de godtyckliga morden utförda av enskilda människor av ingen annan anledning än att de ”ville det”.

Judar har genomgående i historien varit förföljda av alla tänk- och otänkbara anledningar. Detta är ingalunda något förpassat till just historien. Den viktigaste erfarenheten att dra ur judeförföljelsen och förintandet, tänker jag emellertid är att otaliga andra människor och grupper av människor också slaktas av inga andra anledningar än att de fötts. Det handlar inte om att jämföra folkmord eller etniska rensningar, långt ifrån. För mig är det snarare att hålla vid liv en medvetenhet att liknande bestialiteter återkommer i olika former och med olika förevändningar.

Medaljonger tillkom inte långt efter blodbadet och krigets formella slut. Det är ingen utblick uppifrån ett elfenbenstorn, men i många aspekter är den ändå sällsynt klarsynt och insiktsfull. Den utgörs av små korta inblickar i det fasansfulla. I bakgrunden skymtar just det planerade, vi läser om

en kista med människohud som vikts i tunna lager, renskrapade och beredda. På hyllan stod glasburkar med kaustiksoda, i väggen var ett kokkärl fullt av murbruk fastmonterat och bredvid en stor spis där man kunde bränna ben och andra rester.

I det avslutande kapitlet Auschwitz barn och vuxna ges en övergripande analys som är intressant och jag tänker mig att den i stora drag är riktig.

…systemets och lägrens syfte var tvåfalt. Det var både politiskt och ekonomiskt…Det politiska syftet var att utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning. Det ekonomiska syftet [var] att se till att denna plan inte vållade några…kostnader utan…blev en källa till intäkter…först genom det arbete fångarna utförde…och för det andra de förmögenheter de döda lämnade efter sig. Denna systematiskt genomförda plan var människors verk. Människor var dess offer och dess bödlar.

Mycket är emellertid återberättelser av enskilt lidande. Och det gör fruktansvärt ont att läsa och som vanligt skäms jag över att jag reagerar så starkt för en verklighet som inte är min. Jag behöver naturligtvis inte skämmas, men hur ofta skäms vi av rimliga anledningar?

Jag tror det var i högstadiet boken Om detta må ni berätta delades ut till eleverna. En bild, du har nog också sett den, där ett barn (man behöver inte säga judiskt) ligger utslaget på gatan medan folk kallhamrat passerar förbi har etsat sig fast. Vi hör barnets lilla hjärta som strax kommer sluta slå i det oskyldiga bröstet. Barnet dör ensamt, omgivet av människor, inte medmänniskor. Jag tänker på den bilden när jag läser om kvinnan som genom att bända upp brädor i godstågets golv i farten slängt sig ut ur tåget. Hon ligger nu skadad på banvallen och strax samlas en folkskara runtikring henne. Rädda för repressalier – antagligen dödsstraffet – gör de ingenting annat än betraktar hon som ligger likt ”ett djur som sårats under en jakt, ett skadskjutet djur som jägarna glömt att skjuta”. Människor kommer och går och det viskas tyst på avstånd. Att agera eller inte agera – och om, så hur?  Tåg visade sig inte vara enkla att undkomma.

Jag frågar mig själv om jag skulle ha kraft och mod att agera rätt och riktigt, det vill säga i linje med den moral som är sprungen ur den vämjelse jag känner. Omöjligt att veta på förhand.  Följdfrågan är nästan än mer relevant: Gör jag tillräckligt idag? Nej.

Glömska är en välsignelse men också en fara. Särskilt i kombination med vår bristande förmåga att ta in helhetsbilder, att vi inte förmår se rimliga samband och inte bara hastigt uppkomna provisoriska lösningar för att stilla vår oförståelse.

Verkligheten är uthärdlig bara om den inte måste uppfattas samtidigt eller i sin helhet. Den når oss i form av fragment av händelser…ekon av skott, rök i fjärran….

Det får vi aldrig glömma. I slutändan är det den enskilde som utför en handling. Nackskott och upphackade lik utförs aldrig av vilken ism det nu månde vara. Människor gav andra människor detta öde. Människor formar andras öden och det är ett historiskt och nutida faktum. Vi har alltid ett val, om än aldrig så begränsat. Det får inte bli en lärdom byggd på fragment, som blott är ekon av skott och rök i fjärran.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: förintelsen, Nazityskland, Polsk författare, Tyskland

Dvd-recension: Det vita bandet: Skoningslöst träffande

19 december, 2010 by Rosemari Södergren


Ute öser snön ner. Någon mer som är filmintresserad och lite krasslig och då slipper undan julstöket någon dag och kan ägna den åt att hyra någon film? Själv lyckades jag välja Michael Hanekes flerfaldigt prisbelönade skoningslösa film ”Det vita bandet”.

Handlingen utspelar sig i en protestantisk by i norra Tyskland 1913.1914 på randen till första världskriget. Det är en berättelse om några barn och tonåringar som sjunger i kyrkokören och deras familjer: baronen, förvaltaren. prästen, barnmorskan och bönderna.

Märkliga utstuderat grymma händelser inträffar. Byns doktor råkar ut för en svår ridolycka när han rider sin morgonritt och någon har fäst en nästan osynligt hård ståltråd så hästen stupar och doktorn blir svårt skadad. Baronens lille pojke blir svårt misshandlad och hus brinner. Jag kan inte berätta alla händelser, vill ju inte förstöra filmen.

Byns pastor har sex barn som han håller i hårda tyglar. När de två äldsta barnen – som är yngre tonåren . kommer för sent hem till middagen får hela familjen lägga sig utan mat. De två tonåringarna får också beskedet att de nästa kväll vid middagen ska få tio rapp med rottingen inför sina syskon och därefter ska fadern träda på dem ett vitt sidenband som de ska få bära fram tills han och hans fru åter kan lite på dem.
I sin totala självgodhet talar pastorn om att det smärtar honom att behöva straffa dem.

När äldste sonen börjar se trött ut på dagarna inser pastorn att sonen börjat få sexuella känslor och han får sova med händerna bundna för att inte kunna röra sin snopp. Pastorn är övertygad om att pojkar kan dö av att onanera.

Barnen tilltalar sin pappa med ”Herr Vater”. Ungefär ”herr fader”.

Barnen tar emot bestraffningarna tåligt, visar ingen ilska eller något hat gentemot föräldrarna. Det är en värld av disciplin som de tar för naturlig. Givetvis bubblar det då under ytan. Och de unga män som utsattes för denna sadism under sin uppväxt blev sedan de unga soldater som gick ut i första världskriget.

På baksidestexten står:
Ska vi fråga oss om dessa händelser var ett förebud för det som många år senare exploderade i Nazityskland? Föddes här fröet till de tragedier som sedan följde?

Jag tycker att det är att göra det lite för lätt för sig. Visserligen är den stenhårda disciplin som barnen levde under där något som många kan tycka är främmande idag. Men disciplin och maktutövning finns maktmissbruk finns av olika grader överallt och dessa maktens män, som pastorn har en tendens att vara svämma över i sin självgodhet. Filmen handlar om mycket mer än vad som mynnade ut i nazismens sadism. Filmen visar vad som händer när barns rätt till respekt kränks. Och det kan ske om och om igen, tyvärr, i olika religioner, i olika samhällsstrukturer …

Filmen är stark och jag kan inte riktigt komma undan. Scener ur den har bränt sig fast och jag ser dem in mitt inre då och då. Skådespelarna är mycket bra, bilderna skarpa och lämnar ändå kvar åt oss själva att tänka och fundera.

Jag håller helt med Malena Jansson i SVD:

Orsakssammanhang pekas inte ut utan antyds, publiken skrivs inte på näsan utan ges en lätt lätt vink. Och bjuds därtill, lite överraskande, på en smekning i form av en kärlekshistoria mellan den rart rundkindade magistern och den unga fnissiga barnsköterskan, vilket får filmen att enkelt kvala in som österrikarens mest ömsinta.

Johan Croneman på DN gav filmen betyg 4 när det släpptes på bio
Betyg 5 hos Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Haneke, Det vita bandet, film, recension, dvd, Nazityskland, Tyskland, barn, ungdomar, sadism

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: barn, Det vita bandet, dvd, Haneke, Nazityskland, Recension, sadism, Scen, Tyskland, ungdomar

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Den blå kaftanen Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Filmrecension: EO

EO Betyg 5 Svensk biopremiär 24 mars … Läs mer om Filmrecension: EO

Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Deportees följer upp hiten ”Lost You For … Läs mer om Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Kebaben på skäret Manus: Alma … Läs mer om Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

The Other Fellow Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Just Animals Betyg 4 Svensk biopremiär 3 … Läs mer om Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Var tog självkänslan vägen? Maia … Läs mer om Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Formtoppade Johanna Hjort & Sweet Little Angels sprider bluesig extas på Utopia

Utopia i Göteborg 31/1 2023 Sedan … Läs mer om Formtoppade Johanna Hjort & Sweet Little Angels sprider bluesig extas på Utopia

Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

The Turn of the Screw Musik: Benjamin … Läs mer om Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

Urpremiär för Jens Ohlins ”Quasimodo” 18 … Läs mer om Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in